Topp 10: Franska nya vågen

10 Augusti 2014 | 12:00

Topp 10: Franska nya vågen

MovieZine gör en djupdykning i den franska nya vågen och plockar ut våra tio favoritfilmer.

Den franska nya vågen, eller Nouvelle Vague på franska, är en av filmhistoriens mest inflytelserika strömningar. Ett gäng filmskribenter och filmkritiker i Frankrike var väldigt trötta på hur förlegad den nationella traditionella filmindustrin var. De tog saken i egna händer och sågade sönder den tidsfrånsprungna ”finfilmen”, oftast filmadaptioner av kända romaner med hög litterär status, som producerades i landet, en filmindustri som de kallade ”pappas film”. Ur sågflisornas uppeldade aska reste sig ett nytt sätt att göra film på, revolutionerande metoder och tankesätt som fortfarande idag har stor inverkan på allt vi ser på bio och på TV.

Det brukar alltid bli diskussioner om vad och vilka som kan och bör räknas till den franska nya vågen. Att nya vågens regissörskärna består av Jean-Luc Godard, François Truffaut, Claude Chabrol, Jacques Rivette och Éric Rohmer, som alla jobbade på och hade stark anknytning till den inflytelserika filmtidningen Cahiers du cinéma (översatt: Anteckningar om film), är alla överens om.

De ovan nämnda regissörerna brukar ibland kallas Right Bank-delen av den franska nya vågen. Även så kallade Left Bank-regissörer brukar sammankopplas med den nya vågen även om de inte har några kopplingar till Cahiers du cinéma eller lika tydligt kan sägas ha startat sina karriärer i och med den nya vågen. Regissörerna som brukar benämnas som Left Banke-filmskapare är Jacques Demy, Alain Resnais, Agnès Varda, Chris Marker och Henri Colpi. Sedan finns det en hel hop av regissörer (t.ex. Alexandre Astruc, Marguerite Duras, Jean Eustache, Georges Franju, Alain Robbe-Grillet, Philippe Garrel m.fl.) som, på mer eller mindre övertygande grunder, brukar kopplas samman med den nya vågen.

Under vilken tid franska nya vågen pågick brukar också diskuteras men 1958 till slutet av 1960-talet är tämligen vedertaget. Ledordet för nya vågen-filmer är regissören som Auteur, d.v.s. att regissören ses som skaparen av ett filmverk på samma sätt som konstnären gör för sina tavlor eller författaren för sina romaner. Nya vågen-regissörerna tog inspiration av filmteoretikern André Bazin, som också var en av grundarna till Cahiers du cinéma, och fokuserade på kameran som penna och regissörens personliga avtryck på filmer. Sanna autuerers personlighet, menade man, skiner igenom oavsett om regissören jobbar i filmfabriker (som t.ex. Hollywood).  

Olikt t.ex. filmrörelsen Dogme 95 så fanns det aldrig några formella regler för hur en nya vågen-film skulle se ut men kännetecknande för filmerna är en subversiv användning av välkända kulturella och populärkulturella symboler för att göra dominanta strukturer synliga och kritisera dem, att förnya filmspråket genom att experimentera med berättarstrukturer och berättarkonventioner, att experimentera med filmers form (genom t.ex. klippning, ljussättning o.s.v.) så att publiker blir medvetna om hur de ser på film och vad det är film säger till dem.  Ofta kombinerades objektiv realism med subjektiv realism och auktoritär berättarröst för att skapa alienationseffekter som möjliggör att filmerna kan diskutera med publiken istället för att endast fungera som eskapistisk underhållning, där målet är att publiken ska identifiera sig med rollfigurerna.

Var man ska dra gränsen för vilka regissörer som tillhör nya vågen blir alltid något godtyckligt, för denna lista har jag valt, för att göra en avgränsning, att endast, med undantag för Louis Malle, ta med de regissörer som Wikipedia listar som antingen Cahiers du cinéma-regissörer eller Left Bank-regissörer. Filmerna måste också vara gjorda inom tidsperioden 1958-1969 och ha, i någon filmlitteratur, omnämnts som en nya vågen-film. För att få spridning och ge en bra överblicksbild av franska nya vågen så får en regissör endast vara med en gång på listan. Finns det någon film eller regissör ni saknar? Lämna i så fall en kommentar och berätta!

10. Min natt med Maud (Erik Rohmer, 1969)


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Eric Rohmer är en av huvudregissörerna i den nya vågen men också kanske den som minst gillar att experimentera med form och berättarstruktur. Hans filmer är oftast väldigt pratiga, när de är som bäst, som "Min natt med Maud", så fångar de tidsandan som gav upphov till nya vågen på intressanta sätt. Rohmers favoritämnen är moral och religions betydelse för den ”moderna människan” i amorösa situationer. I denna film spelar Jean-Louis Trintignant, en nya vågens viktigaste skådespelare, en man som slits mellan lust för en den nyskilda Maude, som han spenderar en natt med, och en oskuldsfull tjej som han har proklamerat att han älskar trots att de aldrig har pratat.

9. Kusinerna (Claude Chabrol, 1959)


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Claude Chabrol gjorde, om man ska vara helt ärlig, sina bästa filmer efter nya vågen. Hans Hitchcock-inspirerade thrillers från slutet av 1960-talet och 1970-talet är var man kan se regissören skina mest. Dock tycker jag att det är givet att ha med en av hans nya vågen-filmer på en sådan här lista med anledning av hur mycket hans bidrag till nya vågen har betytt. Hans "Vännerna" (1958) brukar ofta omskrivas som den första nya vågen-filmen. I "Kusinerna" kan man se mycket av det som har blivit synonymt med regissören, som t.ex. inspirationen från Hitchcock, mord, ambivalenta rollfigurer (ofta med ett bagage av skuld från en katolsk uppväxt) och kritiska representationer av den franska borgarklassen. En del av pengarna han tjänade på filmen använde han för att hjälpa till att finansiera Jacques Rivettes "Paris – öppen stad". Han fungerade också som teknisk konsult på Godards "Till sista andetaget" och hjälpte till på många av hans vänners/kollegors tidiga filmer, något som har förärat honom titeln ”Gudfadern av den franska nya vågen”.  

8. Paris – öppen stad (Jacques Rivette, 1961)


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

En del av mig vill välja Jacques Rivettes "L’Amour fou" för denna lista, en över fyra timmar lång film om desintegrationen av ett förhållande mellan en teaterregissör och hans skådespelande fru, men i slutändan måste jag ändå välja "Paris – öppen stad". Inte minst för dess sanslöst vackra bilder av Frankrikes huvudstad men också för att den ibland omnämns som den första nya vågen-filmen (den började spelas in tidigare än någon annan nya vågen-film men var inte den första som släpptes på biografer). Filmens berättelse är en intressant historia om konspirationer, politisk aktivism och det personliga ansvaret i kampen mot förtryck. Kort sagt en film om varats olidliga lätthet och svårighet.

7. Cléo från 5 till 7 (Agnès Varda, 1962)


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

I "Cléo från 5 till 7" får vi följa en popsångerskas existentiella funderingar om dödlighet under de timmar hon väntar på besked, efter ett besök hos doktorn för en undersökning, på om hon har en allvarlig åkomma eller inte. Agnès Vardas estetik i filmen kritiserar spetsigt smart och underfundigt underhållande hur ”den manliga blicken” i film objektifierar kvinnor. Varda suddar ut, som i så många andra av hennes filmer, gränsen mellan verklighet och fiktion för att skapa en film som är berörande i sin beskrivning av en människas inre liv och tankar och hur dessa relaterar till omvärlden.

6. Tag mitt liv (Louis Malle, 1963)


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Louis Malle är en regissör som ofta förknippas med Cahiers du cinéma-gruppen även om han aldrig hade något med tidningen att göra. Dock så har hans filmer, som kom runt samma tid, så många likheter med nya vågen-filmer att han bör vara med när man diskuterar nya vågen. Tag mitt liv handlar om en man som kontemplerar att begå självmord och berättar ärligt om en tänkande, men deprimerad, människas sista försök att hitta anledningar till att leva vidare. Filmer om detta ämne tenderar att antingen bli sentimentala eller överdrivet moralistiska men "Tag mitt liv" är konsekvent klarsynt och darrar aldrig när den stirrar döden i vitögat. Filmen är baserad på en roman av Pierre Drieu La Rochelle, som också är inspirationen för den finfina norska filmen "Oslo 31 augusti" från 2011.

5. Paraplyerna i Cherbourg (Jacques Demy, 1964)


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Kärlek i grälla färger som gör dig glad i exakt hela kroppen är vad som bjuds i denna musikal där exakt all dialog sjungs, av bl.a. fantastiska Catherine Deneuve. Istället för att, som så ofta är fallet med musikaler, stoppa upp filmens driv och flöde med sång och dansnummer som mest känns som pauser från narrativet så lyckas Jacques Demy med att skapa en värld där sjungandet känns naturligt. Jag utmanar alla att åtminstone inte några gånger, efter att man har sett filmen, drömma om att bilmekanikern sjunger vad lagningen kostar eller komma på dig själv med att, på det lokala ICA:t, fråga var vattenkastanjerna finns med sång och en elegant svepande dansrörelse. Om man vill lära mer om Demys liv så rekommenderar jag varmt filmen "Lille Jacques" från Nantes (1991), regisserad av Demys fru Agnès Varda och släppt ett år efter hans död.  

4. Terrassen (Chris Marker, 1962)


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Detta är listans enda kortfilm, tillika en av de bästa kortfilmerna i filmhistorien och inspirationen för Terry Gilliams "De 12 apornas armé" och Mamoru Oshiis "The Red Spectacles". Det finns bara en enda rörelse i filmen, resten är ett fotomontage av stillbilder som ackompanjeras av ljudeffekter och en sparsam berättarröst som talar om en flygplats, en man som dör, en mystisk kvinna, ett tredje världskrig och experimentering med tidsresor. Alla som har sett "De 12 apornas armé" kommer och känna igen sig, även om stilen är helt annorlunda, i denna film som har en isande dystopisk stämning som aldrig glöms bort efter att man sett filmen

3. De 400 slagen (François Truffauts, 1959)


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Att välja mellan François Truffauts "De 400 slagen" och "Jules och Jim" är inte lika svårt som Sophies val (i filmen med samma namn,) men svårt är det. "De 400 slagen" vinner med en noslängd p.g.a. den fantastiska ”freeze frame” som avslutar filmen i denna tidiga nya vågen-film, en oändligt ambivalent och vacker bild som markerar att en ny tid för fransk film har kommit. Filmen är fullständigt fullproppad med referenser till skrivande, som för att säga att de före detta kritikerna på Cahiers du cinéma nu har tagit över efter vad de kallade för ”pappas film”.  I huvudrollen som unge Antoine Doinel, vars liv går att följa i ytterligare fem verk av Truffaut, så debuterar den högst sympatiske skådespelaren Jean-Pierre Léaud (som är aktiv än idag) på ett förträffligt sätt. En perfekt inkörsport för de delar av publiken som vill ha en mjukstart i utforskandet av de franska filmofilerna som förändrade filmvärlden med sin nya våg.  

2. I fjol i Marienbad (Alain Resnais, 1961)


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Alain Resnais tillhör den nämnda Left Bank-regissörerna och hade en filmkarriär före nya vågen. Hans två mest kända filmer (tillsammans med kortfilmen "Natt och dimma", om förintelsen), "I fjol i Marienbad" och "Hiroshima – min älskade", var också hans två första långfilmer. Dessa kom samtidigt som nya vågen slog in på stranden med full kraft.  "I fjol i Marienbad" brukar dela upp publiken i två läger, ett som tycker den är långtråkigt prettoskräp och ett som anser den vara ett av de bästa exemplen på varför film är konst. Regin är minutiöst genomtänkt och de flesta bilder hade passat bra på vilket konstgalleri som helst, tillsammans utgör de ett visuellt mästerverk som utforskar minnet och människors sätt att se och förstå sig själva, sina relationer, sin historia och sina omgivningar.

1. Leva sitt liv (Jean-Luc Godard ,1962)


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Många skulle säkert sätta Jean-Godards "Till sista andetaget/A bout de Souffle" (en av nya vågens mest kända och ikoniska filmer) högst, jag föredrar dock "Leva sitt liv" som i mitt tycke den film som bäst illustrerar allt som är fantastiskt med den nya vågens lekfullt hypersmarta dissekering av filmhistoria, populärkultur/finkultur och zeitgeist. Filmen handlar om Nana, spelad av nya vågens kanske mest ikoniska skådespelare Anna Karina, som jobbar som jobbar i en skivbutik och, gradvis, tappar greppet om livet efter att ha blivit vräkt. Godard bländar med referenser till allsköns ”låg” och ”hög” kultur från olika länder och tider. Scenen där Karina går på bio och ser "En kvinnas martyrium", där Godard klipper mellan liknande bilder av henne och Maria Falconetti (i rollen som Jeanne D’Arc) när de gråter, är en av filmhistoriens vackraste sekvenser och är bara ett exempel på varför "Leva sitt liv" är en av världens bästa filmer.

Läs också:

Topp 10: Femme fatales
Topp 10: Konstigaste uppföljarna
Topp 10: Hatade regissörer
Topp 10: Klantiga statister

Martin Memet Könick