De 400 slagen (1959)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
13-årige Antoine är mitt inne i det plågsamma steget från barndom till vuxenliv. Han har problem hemma, hans föräldrar visar inte mycket intresse för honom. Han börjar skolka och stjäla och hamnar på en uppfostringsanstalt som han sedan flyr ifrån.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DE 400 SLAGEN

Nya vågen slår till
Den når inte hela vägen upp till toppen av sedda mästerverk, men denna Nya Vågens pärla från 1959 hamnar ändå högt på min lista över fantastiskt fina filmiska verk. Den okonstlade men gripande historien lämnar nog ingen helt oberörd när sista bilden väl fryst till.

Filmen är väldigt enkel. Inte alls så tung som jag kanske först aningen fördomsfullt förväntade mig att ett franskt svartvitt drama av en Bergman-beundrande ung filmkritiker skulle vara. "De 400 slagen" handlar istället om vardagliga och lättrelaterade ämnen som ungdom, att passa in eller snarare att inte göra det, om oförstående vuxna och längtan bort.

Antoine Doinel är en pojke som läser poesi och vantrivs i skolan. Hans mamma behandlar honom mer som oönskat bagage än något annat och även om styvfadern försöker, så finns där ett hinder som gör att de två inte riktigt lyckas nå varandra. Antoine väljer i brist på förståelse och kärlek hemma ett liv på gatan bestående av småbrott och bus.

Som en motreaktion mot bland annat Hollywood uppstod i slutet av 50-talet flera nya filmvågor runt om i Europa. Den franska strävade efter naturlighet och realism och "De 400 slagen" känns också stundvis som en dokumentärfilm. Det finns inga kulisser utan filmen är inspelad på sin plats och bakgrunden är vad den är. Skådespeleriet är inte alls ett spel utan ett genuint varande och den då 15 åriga Jean-Pierre Lèaud som gör huvudkaraktären Antoine är fantastisk i att vara! Det finns till exempel en oförglömlig scen i filmens senare del när han pratar med en psykolog. Kameran är scenen igenom riktad på pojken som pillar på bordet och berättar om sitt liv. Det är några medvetna hack i akten som motsägelsefullt nog förstärker äktheten men också intensiteten och det är med sådan mognad och trovärdighet Jean-Pierre ÄR, att jag knappt för stunden märker att jag ens tittar på film.

Handkameran som dominerar fotografin tränger sig in i alla skrymslen och vrår och fångar spelet (varandet) även där, som i den klaustrofobiskt lilla lägenhet i vilken Antoine med sin familj bor. En rörlig och efterhängsen kamera är också, liksom de tidigare nämnda hacken några av kännetecknen från den här tidens och typens film, ett annat är den lösa berättarstrukturen som genomsyrar det hela. Allt för att inte göra så som man gjorde i Hollywood. Första halvan av filmen är nästan bara en presentation av pojken, hans omgivning och de relationer som finns i den. Vi får se Paris och en vardag där, vilket är trevligt och ibland inte. Men efter ett tag blir jag, trots det effektiva fotot och bra skådespeleriet, fundersam och har rätt svårt att få grepp om vad det hela egentligen ska handla om. Så här i efterhand kan jag tycka att det är för många scener som egentligen inte leder varken handling eller karaktärer framåt, vilket stör mig en aning. Liksom gjorde pojken. Till en början.

Jag får inte någon direkt känsla för Antoine och även om det finns några otroligt fina och också humoristiska scener av både vänskap och glädje, varvat visserligen med laddat drama, verkar han irriterat oförstående av handlingars eventuella konsekvenser. Visst tycker jag synd om honom och hans mamma är verkligen en variant av mor som jag inte önskar något barn, men min empati? Den väntar på sig lite. Mot slutet dock, då polletten börjar trilla ner och Antoine för första gången visar sina känslor väcks också mina och jag finner resten av filmen och det väldigt diffusa slutet som oerhört gripande. Ett slut som också öppnar för egna tolkningar och funderingar.

"De 400 slagen" är en mycket bra men svårbedömd film som säkert inte faller alla i smaken, medan andra kommer bli tagna på sängen av dess enkla utstrålning. Det är en film som är väl värd att se och då den lever kvar ett bra tag efteråt är den bättre än bara bra, om än inte ett klockrent mästerverk.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Marcus
Jag förväntade mig mer av den här. Hade hört så mycket bra om den så förväntningarna var väldigt höga, den lyckades inte riktigt infria dessa. En bra film är det men inte så mycket mer än så tycker jag.
Phip
Bättre än vad jag förväntade mig, tycker att den var riktigt bra. 4/5.
lindersson
Något mästerverk anser jag inte att det är, därmed inte sagt att den inte är bra, för det tycker jag den är. 
Det finns nåt i filmen som gör att jag gillar den skarpt, nån känsla eller stämning som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Den här känslan uppkommer tyvärr bara från och till och däremellan är jag inte alls lika imponerad, det är till och med så att jag upplever den ointressant och seg emellanåt. 
Det svartvita fotot är dock hela tiden fantastiskt. Betyget blir efter lite velande en trea.
Visa fler (2)

Veckans populära filmer

Visa fler