Regissören Jafar Panahi skulle egentligen vara på plats med sin film ”It Was Just an Accident” i New York för en Q&A efter filmvisningen, men det satte den utdragna processen för hans inresetillstånd stopp för. Istället trädde en av filmens producenter, Philippe Martin, fram för att förklara uppoffringarna bakom inspelningen.
Pahani förbjöds att filma i femton års tid. Han har suttit i fängelse ett flertal gånger. “It Was Just An Accident” spelades in under 20 dagar, utan tillstånd, och av ett minimalt filmteam som fick rymmas i två bilar så de inte skulle bli stoppade av polis. Dessvärre blev regissören arresterad ändå mot slutet av inspelningen och polisen beslagtog kameran.
Men tack och lov för dom, för oss, och för hela filmvärlden, så hade inspelningsmaterialet redan laddats upp på datorn. För det här är en viktig film. Välgjord och underhållande, fantastiskt rolig, och fullspäckad av moraliska frågeställningar och skarpa insikter om vårt samhälle och vår mänskliga natur som ifrågasätter och berör på djupet.
Att kidnappa sin plågoande
När Eghbals (Ebrahim Azizi) bil går sönder under en kvällskörning med hans lilla familj, stannar de till vid ett garage. Där jobbar Vahid (Vahid Mobasseri), en före detta politisk fånge. Vahid tycker sig känna igen Eghbals fotsteg, och tror att det är samma man som torterat honom så illa att han lever med permanenta skador. Så han kidnappar honom.
Vahids är förblindad av hämndbegär men han är samtidigt en rättskaffens man. Eghbal påstår att han tagit fel person och Vahid blir osäker. Kanske kan andra i nätverket av fängslade regimkritiker hjälpa till att identifiera honom? Det blir början på en galen färd i Vahids skåpbil, då han plockar upp en fotograf, ett brudpar, och en hetlevrad ung man på vägen som alla ska försöka klura ut om Eghbal är deras före detta plågoande eller ej.
Lite bröderna Coen över de humoristiska situationerna
Vad gäller humorn skulle jag nästan vilja likna den så smått vid om bröderna Coen fötts i Iran och bakat in sina underbara absurda situationer i regimkritiska paket. Det blir nästan lite slapstick ibland med det omaka persongalleriet hopträngda i skåpbilen. Eller parkeringsvakterna som vill ha mutor, och har kortläsare redo om kontanter saknas.
Men Panahi följer en tydlig iransk berättartradition, konfrontationerna är högoktaviska, och tempot lugnt med gott om tid att ta in vad som händer framför kameran.
Vi får följa de olika personerna och deras reaktioner i efterdyningarna av grova övergrepp. Hämnas eller gå vidare? För gör inte hämnd oss till samma monster som förövarna? Men hur mycket kan vi styra över våra känslor – återuppväckta trauman kan förblinda den mest inbitna pacifist, samtidigt som medkänsla kan ersätta det starkaste hat.
Och samhället vi lever i. Lagar och regler, eller övergrepp som pushar oss till bristningsgränsen. Ohållbara situationer som dikterar våra val. En orättvis värld där aggressioner belönas medan medkänsla straffas. Varför? Filmen efterlämnar en hel del att fundera över.
En skarpsynt film och ett måste att se i höstmörkret!
Svensk biopremiär 28 november 2025.