MovieZine reser i Walter Mittys fotspår

11 Maj 2014 | 20:01

MovieZine reser i Walter Mittys fotspår

Häng med när MovieZines Jake Bolin besöker Island för att prova på några av Ben Stillers äventyr.

För att uppmärksamma DVD-releasen av "The Secret Life of Walter Mitty" bjöd filmbolaget ett gäng journalister på en intensiv två-och-en-halv-dagars resa till Island. Under parollen "I Walter Mittys fotspår" exponerades vi för många av de äventyr som Ben Stillers titelkaraktär upplever under sin resa mot självförverkligande.

Nu nådde inte nödvändigtvis alla oss just det målet - men vad är egentligen självförverkligande mot att ha fått provsmaka rutten brugd?

Dag 0,5:

Efter att blivit välkomnad på Reykjavíkurflugvöllur (så heter Reykjaviks flygplats på den lokala dialekten) av välvilliga representanter för 20th Century Fox, klev jag och ett gäng brittiska journalister samt två italienska reseguideskribenter på en buss för färd till huvudstadens hamn.

Här sammanstrålade vi med det övriga sällskapet - ett trettiotal skribenter från Europa, USA och Australien - och omdirigerades till en mellanstor båt. Ombord fartyget erbjöds det intervjutillfällen i grupp med ett par av de isländska skådespelare som figurerar i "The Secret Life of Walter Mitty", samt möjligheter till djuphavsfiske. Att genomföra en intervju i ett sammanhang där ljudet från en båtmotor tvingar samtalsparterna att halvskrika ställer mycket specifika krav på den diktafon eller bandspelare som ska föreviga stunden. Dessa intervjuer blev därför mest småtrevliga och högljudda gruppsamtal, fragmentariskt bevarade i minnet hos dem som var med snarare än på hårddisk.

Med djuphavsfisket gick det marginellt bättre. En amerikansk journalist fick en enorm torsk på kroken men tappade den i samma ögonblick som fiskens vidunderliga huvud spräckte vattenytan. Någon som stod bredvid flämtade till av chock eller möjligtvis upphetsning. Kanske hade de aldrig sett en torsk förut. I takt med att kvällen fortskred återgav den amerikanska journalisten gång på gång händelseförloppet för den som var benägen att lyssna. Det rörde sig till slut om en fisk i storleksordningen fyra-fem meter.

Även Walter Mitty gick ju i närkamp med en representant för det marina livet under sin Islandsvistelse, fast det i hans fall rörde sig om att undkomma en haj med blotta förskräckelsen. Kongenialt nog erbjöds vi att fullfölja broskfiskstemat genom att provsmaka den inhemska delikatessen rutten brugd. Denna rätt aspirerar till det yttre på att vara en hors d'oeuvre och inmundigas i formen av små tärningar som man sticker en tandpetare i.

Enligt gammal god vikingased sköljs den ruttna brugden sedan ned med sprit, närmare bestämt den isländska brännvinssorten "Black Death". Även om ingen svart död inträdde rent definitionsmässigt så neutraliserade spriten med stor effektivitet själva brugdsmaken. Ritualen blev mycket populär ombord och många lovprisade islänningarnas uråldriga kulinariska uppfinningsrikedom. Amerikanen med fiskeolyckan infogade att han för sin del gärna hade velat komplettera måltiden med torsk, men vid det här laget tog ingen längre någon notis om honom.

När båtturen var över väntade incheckning på förstklassiga Hotel Ranga, beläget någonstans i landets södra delar. Här möts besökaren av en överdimensionerad isbjörn i entrén. En urinvånare redogjorde med stegrande entusiasm i rösten för hur djuret en gång för länge sedan sköts på Grönland för att sedan skeppas till och stoppas upp på denna ö.

Särskilt de amerikanska journalisterna fascinerades oerhört av denna berättelse. De ansatte mig, som enda svensk i sällskapet, med frågor om hur vi hanterar vårt isbjörnsbestånd i Stockholm. Jag spelade svår en stund men medgav slutligen att också vi använder Grönland som huvudsaklig leverantör, i enlighet med den traditionella kalkylen "Tillgång och efterfrågan".

Det var sedan hög tid att samla mod och kraft inför nästkommande dag. Hela sällskapet styrde därför kosan mot hotellbaren.

Dag 1:

Under morgonens bussfärd mot vår första destination fick vi nu på riktigt uppleva det isländska landskapet i fullt dagsljus. Att kalla det spektakulärt är att göra sig skyldig till en grov underdrift. Jag skulle rekommendera alla utom min värsta fiende att utsätta sig för dessa karga, otämjda vyer.

Lite oväntat är landskapet extremt omväxlande. Motiv som tycks hämtade från Gorgoroths slätter i Mordor kan hastigt förbytas i omgivningar som för tankarna till sydamerikanska högplatåer från Anderna. Vulkaniska slätter och majestätiska glaciärer med dimhöljda toppar samsas med kolsvarta stränder och porlande bäckar.

Bristen på växtlighet är påtaglig. Enstaka grupper av planterade träd gör sitt bästa för att överleva i den vindpinade, snudd på sterila jorden och samtidigt behålla värdigheten, men lyckas oftast inte.

Det är ytterst lätt att förstå den tankeprocess som får en inspirerad producent eller regissör att vilja förlägga inspelningen till Island, särskilt om filmen i fråga ska skildra utomjordiska eller förhistoriska miljöer. I Ben Stillers fall innebar den varierande naturen att han kunde filma scener från både Grönland och Tibet på Island. Att kunna skära i resebudgeten på det sättet gagnade naturligtvis regissörens humör.

Vi tillbringade förmiddagen med att besöka en mängd natursköna locations för "Walter Mitty" innan det var dags för lunch på ett sorts vildmarkshotell (som till skillnad från Ranga saknade uppstoppad isbjörn).

En vänligt sinnad servitris ville servera ett ganska exklusivt vitt vin till den mycket utsökta fisk som stod på lunchmenyn. Hon stoppades av en representant för Fox som vänligt men bestämt förklarade att ett alkoholintag före eftermiddagens aktivitet vore olaglig och att jämföra med rattfylla. Vi insåg alla logiken i detta grymma men rationellt betingade påstående eftersom denna eftermiddagens aktivitet var en längre färd med fyrhjulingar. Efter en intensiv diskussion på ämnet "Hur hade Walter Mitty gjort i det här läget?" avgjordes frågan per omröstning: Resultatet blev att endast en journalist valde bort fyrhjulingarna till förmån för Chardonnay. Denne journalist skyllde sitt avhopp på en vagt beskriven lårskada men kom aldrig riktigt in i gemenskapen igen.

Resten av oss svidade om och blev hastigt instruerade i hur man bäst överlever en tripp rätt ut i den isländska vildmarken i ett fordon som man helt och håller saknar erfarenhet av. Glädjande nog klarade vi oss utan olyckstillbud. Att se Island från sadeln på en fyrhjuling är möjligtvis jämförbart med att uppleva Saharaöknen på kamellrygg, eller Stora Barriärrevet i en båt med glasbotten. Med det menar jag att färdmedlet och den omgivande miljön är som gjorda för varandra.

Inga jämförelser i övrigt - jag har varken varit i Sahara eller åkt glasbottenbåt, faktum är att jag knappt har satt min fot utanför Sveriges gränser tidigare, den enstaka röjarresan till Magaluf i tonåren borträknad, men den här texten handlar inte om mig utan om Walter Mitty, och tur är väl det.

Dag 2:

På dagens program stod glaciärvandring med tillhörande isklättring samt helikoptertur över vulkan. Den grupp som jag var indelad i hade turen att få pröva på aktiviteterna i den nämnda ordningen, medan den stackars broadcastgruppen - alltså de journalister som arbetade med rörlig bild och tyngre utrustning - fick avsluta dagen med glaciärvandring i ett eftermiddagsväder som sent omsider slog om från strålande solsken till direkt hotfullt spöregn.

Vi printjournalister hade vid det laget redan avklarat vår helikoptertur under vädermässigt ljuvliga omständigheter. Det rörde sig om en tjugominuterstur där start och landningsplats var den trolska och kolsvarta strand som tjänade som inspelningsplats i åttiotalskultrullen och vikingasagan "Korpen flyger".

Vår pilot ägnade sig till vardags åt räddningsaktioner i kustbevakningens regi och kunde tryggt luta sig mot över tjugo års erfarenhet av att köra helikopter under rent mardrömslika förhållanden. Att skrämma ett gäng filmjournalister från vettet genom plötsliga stördykningar och andra aerodynamiska tricks var för honom en barnlek. Med på färden var också den isländske skådespelaren Ólafur Darri Ólafsson, i "The Secret Life of Walter Mitty" minnesvärd tack vare sitt porträtt av en kraftigt berusad och melankolisk, det minns ni säkert, helikopterpilot.

Så fort den riktige piloten utsatte helikoptern för en manöver som andra var säkra på skulle innebära säker död, kastade Ólafsson huvudet bakåt och gav ifrån sig ett mullrande, mycket olycksbådande skratt. Sådana detaljer skänkte denna helikopterresa med dess tillhörande dödsångest och ackumulation av posttraumatisk stress en särskild lyster.

Vad gäller isklättring så lyder detta fenomen under samma fysiska lagar som allt annat. Det som kommer upp måste med nödvändighet också komma ner - den enda skillnaden är att man i isklättring också kan förfrysa sig om det vill sig illa. Men vårt lilla sällskap klarade sig utan större blessyrer också denna gång.

Efter en delikat avslutningsmiddag och tappra men misslyckade försök att få uppleva det omtalade, isländska norrskenet var det så dags att ta farväl av denna märkliga, vulkaniska ö och alla dess löften och dolda hot. En eloge till Fox som lotsade oss journalister genom Walter Mittys umbäranden på ett föredömligt professionellt sätt.

Filmens budskap gick i och med denna resa inte helt förlorat på mig: Det är i regel roligare att utsätta sig för saker än att låta bli.

"The Secret Life of Walter Mitty" släpps på Blu-ray, DVD och digitalt den 28 maj.

Läs mer om Island på Visit Icelands sajt »