Mark Cousins: "Jag ser på film som ett barn"

17 November 2013 | 11:01

Mark Cousins: "Jag ser på film som ett barn"

Mannen bakom "The Story of Film" är Sverige-aktuell med sin nya dokumentär.

Mark Cousins ser och berättar om film som ingen annan. Hans dokumentärer med fokus på filmens historia inspirerar och visar upp oväntade vinklar. Den som tog sig igenom 15 timmars odyssé genom hela filmhistorien med TV-serien "The Story of Film", och längtade efter mer - jag vet att jag gjorde det - kunde i veckan njuta av uppföljaren "A Story of Children av Film" på Stockholms filmfestival. Cousins själv var på plats för att möta publiken efteråt.

- Jag ser på film som ett barn. Då är man som mest känslomässigt öppen och mottaglig. Fantasin flödar. Först när man tänker på filmen efteråt som ens vuxna sidor kommer in. Jag växte upp i Belfast, Nordirland, under kriget och livet kunde vara skrämmande. Det jag såg på bioduken var glittrande och drömskt. Så blev jag förälskad i film, förklarar Mark Cousins.

I Sverige gjorde "The Story of Film" ett stort intryck på filmbranschen och tittarna. Har mottagandet varit lika bra världen över?

- Det har varit underbart. Jag jobbar ganska litet och intimt, som en musiker som skapar musik i sovrummet. Men reaktionen har varit otrolig. Den visades på TV här, den visades på Museum of Modern Art i New York, i Kosovo visades den från 8 på morgonen till 2 på natten... Folk beställde pizza för att klara sig genom visningen, hehe.

Blir det lättare för dig nu att finansiera nästa film?

- Du vet, i USA sitter man och väntar på att få grönt ljus. Filmindustrin måste säga "Ok, kör vidare med din film". Men jag har struntat i grönt ljus. Jag kör mot rött, och påbörjar filmen. Ju mindre medel som behövs för att göra film, desto mindre behöver man någons godkännande. Kamerorna är jättesmå nuförtiden men ger ändå biokvalitet. Finansieringen är inte längre ett stort hinder för filmskapare. Vi har sparkat ner den väggen.

Varför en film om barn på film?

- Mycket av det jag gjort har handlat om barn på något sätt. Min första biofilm handlade om barn i Irak. Jag gillar att barn är så ocensurerade. Tonåringar försöker vara coola, men småbarn döljer inte sina känslor, sina drömmar eller sin glädje. Det älskar jag. Gör man film om barn så tittar man på känslorna som de flesta av oss kan identifiera sig med. Pablo Picasso sa en gång att alla barn är konstnärer. Problemet är, hur ser vi till att de fortsätter vara det när de växer upp? Det ligger en sanning i det.

Hur började arbetsprocessen?

- Jag filmade mina syskonbarn en morgon i min lägenhet. Som ni ser i filmen är det ganska vitt hemma hos mig, och de byggde en färgglad kulbana som såg trevlig ut. Jag hämtade kameran, filmade i elva minuter och tänkte inte mer på det. Jag filmar alltid. Men på ett hotellrum lite senare tittade jag igenom materialet och upptäckte hur avslappnade de var. Barnen var bara sig själva. Jag upptäckte att det lilla klippet dolde en hel mikrokosmos, som jag ville utforska vidare. Jag ville visa att film runton i världen har försökt att fånga just vad de här barnen gjorde: de var blyga, de var aggressiva, de uppträdde. Filmen kom till av en slump, precis som tavlor gör.

Visste du redan då vilka filmer du ville ha med i din film?

- En del av dem kände jag till, en del har jag velat använda länge, som den otroliga iranska filmen "Willow and the Wind". Ett mästerverk som nästan inte har visats någonstans. Jag visste vilka amerikanska filmer jag ville ha med, men jag frågade också vänner runt om i världen vilka barnfilmer de skulle rekommendera. En svensk vän berättade för mig om "Hugo och Josefin", som jag inte hade sett. Wow! Glädjen och komplexiteten i den filmen, relationen mellan barnen... Det är också ett mästerverk.

Förutom "Hugo och Josefin" tar du också upp Bergmans "Fanny och Alexander". Sverige var en gång i tiden riktigt bra på filmer om barn. Vilka länder står sig bäst idag, tycker du?

- Idag är Iran fortfarande bäst på barnfilm. De har en organisation som ser till att det produceras film för barn och unga vuxna, och många av de bästa filmerna har kommit därifrån. Det kan komma ur att iranska filmmakare inte har fått prata om vuxna ämnen som sex och våld, så de har tvingats att prata om annat. Det är förstås hemskt att det är så, men vad de har gjort är att deras unga karaktärer har blivit riktigt framstående. Även om Sverige inte gör så många bra barnfilmer längre är det fantastiskt att det har gjorts så många bra här genom åren.

Du har inspirerats av Scorsese, berätta.

- Jag älskade särskilt Martin Scorseses film om amerikansk film, och sedan "Il mio viaggio in Italia". Jag älskar hur han stannar ett filmklipp längre än vad man har förväntat sig. I modern kultur ska allt ske så fort. Det blir utmattande. I dagens TV får man bara en skymt för man vet att snart klipper de vidare till annat. Men Scorsese introducerade en film, och han pratar om den och han pratar om den lite till. Jag älskade det stillsamma, och hur han stannar kvar i nuet. Det var en fantastisk idé och jag stal den (skratt).