”Oasis: Don’t Look Back in Anger” är en av de där filmerna som nästan känns gjord för en festivalpublik. En fullsatt salong, Oasis på högsta volym och två bröder som efter 15 år av offentligt bråkande plötsligt står bredvid varandra igen.
Bakom filmen står ”Peaky Blinders”-skaparen Steven Knight, som skrivit och skapat dokumentären, medan Dylan Southern och Will Lovelace står för regin.
Filmen följer Noel och Liam Gallagher från de första stapplande repetitionerna inför den enorma comebackturnén 2025 och vidare ut på arenorna. Vi får se dem tillsammans bakom kulisserna, på scen och i deras första gemensamma intervjuer på väldigt länge.
Ingen stor försoning
2009 i Paris, bara minuter innan konsertstart, gick de åt varsitt håll. Planerade spelningar ställdes in och sedan dess har bröderna knappt haft någon kontakt. Den som hoppas på ett långt känslosamt samtal där Noel och Liam reder ut alla år av bråk lär därför bli besviken. I stället krokar de ganska proffsigt arm och väljer att se framåt.
När de träffas för att repetera tillsammans igen i en kamerariggad repsal blir det ingen stor kram eller dramatisk försoning. Liam kommer in, frågar i princip om de ska köra och sedan börjar de spela.
Just det blir faktiskt en av filmens styrkor. Försoningen finns snarare i de små sakerna. Blickarna, skämten och sättet de sakta hittar tillbaka till den där väldigt speciella dynamiken mellan två bröder som känner varandra utan och innan, men också har lyckats göra varandra fullständigt vansinniga under större delen av sina vuxna liv.
Tillbaka till 90-talet
Sedan har vi såklart musiken. Och trots att jag egentligen var betydligt mer team Suede när det begav sig får jag erkänna att nostalgin snabbt är ett faktum. ”Live Forever”, ”Wonderwall” och ”Champagne Supernova” spelades överallt och blev, vare sig jag ville det eller inte, en del av soundtracket till min ungdom. Så ja, det är faktiskt väldigt mysigt att höra dem igen.
Men jag var inte riktigt beredd på hur rörande det skulle bli. Jag började hulka ganska tidigt och lät sedan tårarna rinna. Det är något hjärtskärande i att betrakta fårade ansikten på människor som var unga när jag själv var det. De har blivit äldre, vilket ju rimligtvis betyder att jag också har blivit det.
Kanske är det bara jag som tampas med min egen åldersnoja, eller så är det något universellt i att konfronteras med all tid som faktiskt har gått. Här blir den insikten omöjlig att värja sig mot.
Mer än bara nostalgi
Det här är absolut en dokumentärfilm om musikens kraft att hela och ge tröst. Men ännu mer är det ett tidsdokument om att växa upp. Om att ta ansvar, förlåta och till slut lyckas se framåt i stället för att stirra bakåt i ilska.
Konsertmaterialet blir därför mer än bara en nostalgitripp. När tiotusentals människor som väntat så länge sjunger tillsammans är det omöjligt att inte ryckas med. Det handlar förstås om Oasis och om en återförening som länge verkade fullständigt osannolik. Men också om alla oss som lyssnade då och som plötsligt får syn på hur mycket tid som gått. Och kanske på vilka vi själva har hunnit bli sedan dess.
”Oasis: Don’t Look Back in Anger” får sin världspremiär i Venedig i kväll. Jag kommer dit med lätt svullna ögon.
Filmen går upp på svenska biografer fredagen 11 september.
