Recension: Wild Horse Nine (2026)

Jag vill aldrig att ”Wild Horse Nine” ska ta slut

VENEDIG 2026. John Malkovich och Sam Rockwell skickas till Påskön strax före militärkuppen i Chile. Det blir sylvasst, becksvart och oerhört roligt, men också melankoliskt och oväntat poetiskt. Med ett mästerligt manus och två fantastiska skådespelare är ”Wild Horse Nine” det bästa jag sett på länge.

Publicerad:

Martin McDonagh är verkligen en av mina absoluta favoritregissörer. Jag älskar ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” och ”The Banshees of Inisherin” och hur han kan få något fullständigt absurt att kännas så mänskligt. Med ”Wild Horse Nine” lyckas han faktiskt nästan överträffa sig själv.

CIA-agenterna och gamla vännerna Chris (John Malkovich) och Lee (Sam Rockwell) skickas till Påskön på ett hemligt uppdrag strax före militärkuppen i Chile 1973. Chris är döende och på den avlägsna ön, bland de enorma stenstatyerna, börjar han tänka tillbaka på sitt liv, på det han gjort och vad det har kostat.

Varenda replik sitter

McDonagh är verkligen en dialogens mästare. Varje replik känns genomtänkt utan att låta skriven, och samtalen mellan Chris och Lee tar ofta de mest oväntade vägarna. Det är skarpt och väldigt roligt, men också imponerande skickligt konstruerat.

Skämt och till synes obetydliga detaljer som planteras tidigt plockas upp långt senare och skruvas ytterligare några varv. Det som var roligt första gången får en ännu mer bisarr innebörd när det återkommer med nya lager. Manuset ligger hela tiden steget före utan att göra någon stor sak av hur smart det faktiskt är.

”Wild Horse Nine” förändras medan man tittar på den. Det som först framstår som en svart komedi får efter hand en helt annan tyngd. Humorn får långsamt ge plats åt längre tystnader, utan att filmen förlorar den lätthet som gör den så underhållande.

John Malkovich överraskar i ”Wild Horse Nine”. Foto: Searchlight Pictures

Rockwell och Malkovich är en briljant duo

Sam Rockwell har en självklar komisk tajming och får till synes anspråkslösa repliker att landa perfekt. Men det är Malkovich som överraskar mest. Han är fullständigt fenomenal när replikerna flyger, samtidigt som det är i de stilla ögonblicken han verkligen knockar mig. Bakom cynismen skymtar något skörare. Trötthet, rädsla och en ömhet han själv tycks ha svårt att hantera.

Det är en ovanligt avskalad prestation från en skådespelare som annars kan ta väldigt mycket plats. Här håller han tillbaka och låter i stället Chris växa fram i små skiftningar. Ju längre filmen går, desto mer tycker jag om honom. Och desto mer känner jag med honom.

Tillsammans är Malkovich och Rockwell ännu bättre. De känner varandras rytm så väl att minsta blick, tvekan eller irritation blir en del av samspelet. Deras relation känns på riktigt levd, med den sortens närhet som bara kan uppstå mellan människor som tillbringat alldeles för mycket tid tillsammans och känner till både det bästa och det sämsta hos varandra. Jag hade kunnat titta på dem hur länge som helst.

Även Steve Buscemi och Parker Posey är strålande i mindre, men minnesvärda roller.

Fotot av Ben Davis är snyggt och tar verkligen vara på miljöerna, med de vilda hästarna som galopperar genom de stora, öppna vidderna. 70-talet sitter också i detaljerna, från färger och frisyrer till de tidstypiska kläderna. Och Rockwell ser förstås ut som om han aldrig burit något annat.

En strålande Parker Posey. Foto: Searchlight Pictures

Historien hinner ikapp

Den politiska verkligheten och oron ligger ständigt i bakgrunden. Vi vet vad som väntar Chile och vilken roll USA spelade. Samtidigt får vi se Chris och Lee skoja och brottas med sina egna problem. De är charmiga och väldigt lätta att tycka om, utan att filmen blundar för vad de varit delaktiga i.

Och även om det hela utspelas för över femtio år sedan är det svårt att inte se paralleller till vår egen tid. Stormakters vilja att påverka vad som händer i andra länder hör knappast historien till.

Det är sällan en film får vara så här rolig utan att tappa allvaret på vägen. ”Wild Horse Nine” rör sig mellan politisk satir, relationsdrama och existentiell sorg med en självklarhet som gör att tonbytena knappt märks. Ena stunden skrattar jag högt, nästa gör det plötsligt ont i hjärtat.

Mitt i allt ryms en stark melankoli utan att filmen någonsin blir sentimental. En stillsam sorg löper genom berättelsen, över ett liv som närmar sig slutet och val som inte längre går att göra ogjorda. Påskön blir en vacker plats för den känslan, med det förflutna ständigt närvarande.

”Wild Horse Nine” är intelligent, oerhört rolig och stundtals närmast poetisk. Den får mig att gapflabba, tänka efter och till slut bara sitta där och böla och önska att den kunde fortsätta en stund till.

Jag älskade den.


Snabbfakta om ”Wild Horse Nine”

  • Regi & manus: Martin McDonagh
  • Skådespelare: John Malkovich, Sam Rockwell, Steve Buscemi, Mariana Di Girolamo, Ailín Salas, Tom Waits, Parker Posey
  • Genre: Drama, komedi, thriller
  • Speltid: 1 tim 58 min
  • Världspremiär: 3 september 2026 (Venedigs filmfestival)
  • Svensk biopremiär: 6 november 2026
  • MovieZines betyg: 5/5