Ingrid Bergman - en mamma före sin tid

INTERVJU
28 Augusti 2015 | 19:30

Ingrid Bergman – En kvinna och mamma före sin tid

Dokumentärfilmen ”Jag är Ingrid” om Ingrid Bergmans liv, skildrad genom hennes egna ord och bilder hade premiär i veckan med stor galavisning på Dramaten i Stockholm. Ingrids fyra barn, Pia Lindström, Roberto, Ingrid och Isabella Rossellini var alla på plats för att se filmen och hedra minnet av sin mamma.

MovieZine hade äran att få träffa den sprudlande och mycket förväntansfulla kvartetten under dagen och prata lite föräldraskap och hur det var att växa upp som barn till en världsberömd skådespelerska.

Ingrid Bergman (1915-1982) är Sveriges genom tiderna mest erkända och framgångsrika skådespelerska och har vunnit tre Oscars-statyetter.  


Ingrid var under hela sitt liv en rastlös själ med lust till ständig rörelse och förnyelse. Hon var en kvinna med drömmar och hon såg till att förverkliga dem. Hon gjorde det hon var tvungen att göra, ämnad att göra, även om det innebar stora uppoffringar för både henne själv men även de som stod henne nära. 

När vi träffas i blå salongen på Hotell Diplomat i Stockholm  frågar jag Ingrids fyra barn hur de minns sin mor och med breda leenden öser de nästan i mun på varandra lovord över henne: ”Hon var otroligt charmig!” ”Rolig.” ”Lekfull!”


”Mamma hittade alltid på saker. Hon hade verkligen barnasinnet kvar som jag tror många skådespelare har och vi lekte mycket, spelade spel och hade kuddkrig. Det var aldrig tråkigt med henne” säger Pia, Ingrids äldsta dotter och det av barnen som såg minst av sin mor under uppväxten. ”Men vi tog igen det senare. Och vi sågs mycket även mot slutet med mina egna barn, som har väldigt fina minnen av sin mormor. Vi reste och träffades i olika städer och det var alltid lika roligt när vi skulle ses. Alla var otroligt förväntansfulla inför varje möte med henne. Hur många människor har den effekten på folk?”



Isabella som under barndomen var sjuk i skolios, tror att hon på grund av eller kanske tack vare sin sjukdom ändå fick väldigt mycket om inte mest av mamma Ingrids uppmärksamhet. Men även om hon, liksom framförallt de andra i syskonskaran saknade sin mor massor när hon inte var där, minns de med värme hennes obevekliga närvaro när hon faktiskt var det. 


”Jag saknade hennes fruktansvärt mycket emellanåt” säger Ingrid ”men visste samtidigt inte något annat”. Och det var ju så livet tedde sig för barnen Rossellini, med båda föräldrarna alltid på språng, alltid på gång med något nytt och annat som inte alltid eller sällan kunde kombineras med familjeliv och barn. ”Det var absolut annorlunda hos oss än hos många andra familjer. När jag var hos kompisar var deras mammor alltid hemma, men samtidigt ändå inte riktigt där” berättar Roberto. ”De fanns i huset visserligen, men de pratade aldrig med sina barn, gjorde inget med dem. Vår mamma kanske var borta mycket men när hon väl var hos oss, var hon också det fullt ut.”

Ingrid Bergman var verkligen en kvinna och mamma före sin tid. En feministisk förebild och modig nog att gå sin egen väg när kvinnor och framförallt just mammor inte egentligen hade så många vägar att gå. I alla fall inte utan att det var på bekostnad av mycket annat. Ingrid fick betala ett högt pris för sina livsval, hon frystes ut under en tid av Hollywood, medierna skrev raljerande och elakt om henne och hon pekades ut som förrädare som lämnade sin första man och sitt barn för den nya kärleken - regissören Roberto Rossellini. 


Men trots alltså att även barnen drabbades av Ingrids rastlöshet och av dåtidens små möjligheter för kvinnor att välja annat än familjeliv, är de fyra barnen otroligt stolta över sin starka mor. ”Hon lärde oss barn tidigt vad frihet är och gav oss modet att gå vår egen väg och välja det som är rätt för oss” säger de samstämmigt och utan minsta tvekan. 

Isabella är den enda som valde samma karriär som sin mor och efter flera år som modell testade hon som 30-åring skådespeleriet och fastnade för det. ”Jag var lite orolig först om det var min grej, men kände sen att nej, jag ska inte vara rädd.” Alla syskonen har lyckats väl i sina liv, Ingrid är doktor och professor i litteratur och Pia har en lång och framgångsrik karriär som reporter och journalist bakom sig. ”Roberto är konstnär” säger hans systrar kärleksfullt uppmuntrande, när han själv inte riktigt vet vad benämna sig som. ”Han är det! En fantastisk konstnär, bara lite blygsam!” upprepar Isabella med ett stolt leende.



De fyra har väldigt bra kontakt än idag och ses ofta. Systrarna bor alla tre i New York medan Roberto har stannat i Europa. De har fortfarande en självklar koppling till Sverige även om ingen pratar svenska och de är ofta här och hälsar på. Strax innan besöket i huvudstaden var syskonen Rossellini i Fjällbacka som är deras barndoms sommaridyll, medan Pia var hos sin fars släkt i närheten av Sundsvall. 

Vi pratar lite om filmen. Om hur den blev till och varför. Isabella var den som kontaktade regissören Stig Björkman med idén om att göra en dokumentärfilm med det som Ingrid lämnat efter sig i form av brev, dagböcker och mängder av egna hemmafilmer och foton. Allt förvaras i ett arkiv i USA och Stig fick fri tillgång till materialet. 


”Mamma och hennes liv är en del av filmhistorien och vi är helt enkelt skyldiga att förvalta den och den här filmen är ett led i att göra just det” säger Isabella som var på världspremiären i Cannes tillsammans med Roberto och Pias två söner. ”Det var fantastiskt att se mamma titta ner från festivalaffischerna på varje husfasad i staden. Hon var så vacker, tidlös. Roligt också att de valde ett foto där hon var 40 år, lika gammal som jag var när jag fick sparken från modellandet på grund av min ålder” fortsätter Isabella. ”Att sedan se filmen var mycket berörande. Mottagandet var enormt, publiken jublade. Stig satt bredvid mig och var helt skakig efteråt och frågade mig vad han skulle göra. Bara sitt där, sa jag, sitt och ta emot det” minns hon med ett skratt.


Roberto håller med: ”Det var helt fantastiskt att se mamma och hennes liv på film. Men den här dokumentären är inte bara en biografi över henne, det handlar inte bara om en kvinna utan det är mer och viktigare ändå en hyllning till alla kvinnor som vågar vara sanna mot sig själv och trotsa samhällets begränsningar." "Girlpower!” säger han och pekar på min t-shirt med just det ordet över bröstet. ”Girlpower, det stod mamma för redan då.”

Hon gick sin egen väg och följde sitt hjärta, vilket kostade både henne och hennes barn mycket tid från varandra. Men hon gjorde det hon var tvungen att göra och genom att göra det bringade hon kurage inte bara till sina barn, utan också till en hel värld av kvinnor och visade dem att det finns andra vägar än enbart den utstakade att gå. Och vi bör alla vara tacksamma att vi till idag har kommit en bit och inte behöver välja bort något, även om en grusig sidostig råkar locka mer än den renplogade vägen rakt fram.

I helgen har filmen "Jag är Ingrid" Sverigepremiär, lagom till Ingrid Bergmans 100-årsdag. Hennes barn ska fira sin älskade mamma med en liten middag tillsammans med den närmaste familjen. 


Bilder: Calle Anderson