Var är brudarna?

KRÖNIKA
14 Februari 2015 | 21:00

Halva befolkningen ständigt i skugga

I verkliga livet utgör de hälften av jordens befolkning. På film är de oftast som bäst menlösa biroller, om ens det. Andreas Samuelson skriver om den underrepresenterade kvinnan på film.

Variety skrev nyligen om en undersökning gjord av Center for the Study of Women in Television and Film på ett universitet i San Diego. Där framkom det att enbart 12 % av huvudpersonerna i 2014 års största filmer var kvinnor. Det innebär att värdet sjunkit med 3 % sedan 2013 och 4 % sedan 2002.

Visst, jaja, de flesta filmer görs av män kan man tänka (vilket i sig inte heller är någon positiv fördelning) och därför om män. Men även när det handlar om biroller så är kvinnorna underrepresenterade – de utgör enbart 29 % av större karaktärer och 30 % av talroller. Vi snackar om hälften av jordens befolkning (och även hälften av betalande biobesökare varje år) – om dessa siffror gällde verkliga livet så skulle vi ha ett rejält högt antal ungkarlar…

Det är tråkiga och frustrerande siffror, även om det kan upplevas som om man går åt rätt håll med filmer som ”Hungerspelen”, ”Maleficent” och ”Divergent”. Det har aldrig varit ont om talang framför kameran och nu även när allt fler duktiga, kvinnliga regissörer och manusförfattare gör entré. Eller Reese Witherspoon som själv fick nog av dåliga roller och började producera (bara förra året ”Gone Girl” och ”Wild”). Men någonstans finns en konspirationskänsla av att de motarbetas.

Som de bedrövliga Oscarsnomineringarna i år. Inte bara en utan två kvinnliga regissörer hade chansen att nomineras i år (Ava DuVernay för ”Selma”, Angelina Jolie för den visserligen inte tokhyllade ”Unbroken”) men fem gubbar prioriterades. Av de tio nominerade skådespelerskorna spelar hälften sidekicks till manliga protagonister. Och däri kan en av orsakerna till problemet ligga – skulle marknaden för fler filmer med kvinnliga huvudpersoner kanske öppnas om man vågade satsa på intressanta kvinnliga karaktärer i allmänhet?

Jag tänker på ”The Expendables” som exempel. En skitfilm måhända men som representerar en vanlig kvinnoroll på film rätt väl. Det finns två kvinnliga rollfigurer i filmen. Den ena är en ex-flickvän till Jason Statham som får skamstämpel när det visar sig att hon skaffat en ny karl. När denne nye karl visar sig vara en misshandlare bankar Statham ner honom och väser mot kvinnan ”Du skulle ha väntat på mig”. Kvinna = offer. Den andra kvinnan är dotter till en ond diktator och får utstå tortyr innan Sylvester Stallone ädelt räddar henne. Kvinna = offer.

Ett fortfarande fungerande sätt att syna denna problematik är Bechdel-testet. För de obekanta med detta test handlar det om att finna filmer med minst två kvinnliga rollfigurer med namn, som har en dialog med varandra, om något annat än män. Hur många storfilmer kommer du på spontant? Absolut, det är inte ett sätt att mäta om en film är bra eller ej – finns bra, till och med ur kvinnoperspektiv, filmer som inte uppfyller kravet och tvärtom.

Men om man tänker tvärtom. Om majoriteten av alla filmer hade kvinnliga huvudkaraktärer och få eller inga manliga karaktärer alls. Om filmer som ”Kill Bill” och ”Bridesmaids” var det vanliga och James Bond och ”Baksmällan” var det ovanliga. Visst låter det tokigt, bisarrt? Så ser det ut för hälften av jordens befolkning inklusive din mamma, din syster och (om du har) flickvän/fru. 

Känns det inte som om man skulle kunna erbjuda dem fler än 12 procent av ett års storfilmer där de kan relatera till huvudpersonerna?