Gone Girl (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
På Nick och Amy Dunnes femte bröllopsdag anmäler Nick sin fru saknad. Polisens utredning och en massiv mediacirkus drar igång och Nicks bild av ett lyckligt äktenskap blir allt mindre trovärdig. Det dröjer inte länge innan hans lögner och underliga beteende får alla att ställa sig den obehagliga frågan… Har Nick Dunne mördat sin fru?
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: GONE GIRL

Isande psykologisk thriller
En grym karaktärsstudie som snabbt går från vardagsmelodram till isande psykothriller. Fincher styr skeppet med van hand – rakt ner i mörkret, men så långt som till "Sevens" nivå når inte "Gone Girl", varken vad gäller djupet i de svartaste hålen, eller  det geniala i de mest lysande topparna.
"Gone Girl" har beskrivits som allt från psykologisk thriller till humoristisk melodram. Det första – geniregissören David Finchers trademark. Det andra, ihopparat med Ben Affleck i huvudrollen – kan nog få en och annan att tvivla en smula. Faktum är att "Gone Girl" är både och, och även om det inte är Finchers bästa (det ska mycket till för att toppa "Seven" och "The Social Network" med flera) så kan man tryggt luta sig tillbaka och lita på att han ror hem även denna utmaning på sitt alldeles egna vis.

Det handlar om Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) som ska fira fem år som gifta, när Amy helt plötsligt försvinner. Polisen misstänker brott och Nick blir förstås misstänkt. En mediakarusell drar igång där vissa mindre nogräknade TV-profiler (ihop med en stor del av amerikanska folket) dömer honom på förhand. Samtidigt avslöjas bit för bit parets verklighet – hur den till synes perfekta ytan var just bara yta, och hur Nick kanske hade anledning att vilja bli av med sin fru i alla fall.   

En inledande brutal voiceover, kontrastfullt lagd över mjuka närbilder sätter den Fincherska tonen direkt. Men scenerna som följer känns nästa banala. De korta inblickarna i huvudkaraktärernas första möte, dejtande och förlovning är fånigt ”perfekta” på ett sådant sätt som ofta får folk att beskriva det med gesten att stoppa två fingrar i halsen. Det luktar daytime-såpa lång väg och känns malplacé i en film av denna kaliber. Men så småningom visar det sig att det kanske finns ett syfte med detta spel för gallerierna i alla fall. Jag är inte helt såld på det, men ”note to self” – lita på Fincher!

Snart nog tar i alla fall filmen den efterlängtade vändningen och går mer och mer mot psykologisk thriller för att snart hamna i det nästan psykotiska. Det finns många spännande karaktärslager att ta sig igenom och framför allt är "Gone Girl" en studie av Nick och Amy. Eller kanske borde Amy nämnas först, för det är helt klart hon som visar upp det bredaste spektrumet av egenskaper.

"Gone Girl" är baserad på bestsellern med samma namn som sålt i många miljoner exemplar och höjts till skyarna av både amerikanska och svenska kritiker. Gillian Flynn skrev både boken och manuset till filmen och hon har verkligen lyckats att skala ner berättelsen på ett sätt som gör att den inte känns som en omgjord novell, vilket är så vanligt vid adaptioner. Hon har också klarat av att få med den viktiga kärnan – att det här inte så mycket är en berättelse om ”vem som gjorde det” utan en resa in i karaktärernas allra mörkaste vrår.

Under presskonferensen på New York Film Festival där filmen hade världspremiär ropade Fincher skämtsamt ”Spoiler!” med jämna mellanrum när skådespelarna svarade på olika frågor. Han har rätt i att det är svårt att diskutera handlingen utan att avslöja alltför mycket (i alla fall för dem som inte läst boken), men apropå mörker tycker jag ändå att det är okej att säga att så småningom tar berättelsen en nästan mardrömslik gestalt. Visst finns här ovan nämnda humor, men att beskriva det här som ”roliga Fincher” är helt missvisande. Bara för att Nicks tvillingsyster lockar fram skratt när hon säger att vem som än tagit Amy kommer snabbt nog lämna tillbaka henne när de upptäcker vilken bitch hon är, så blir inte "Gone Girl" en komedi för det.

Det har varit en hel del snack om att filmen har gett sig i kast med att undersöka äktenskapet, och visst finns det vardagskrämpor många kan känna igen sig i – att förlora jobbet, att behöva flytta för att ta hand om sjuka föräldrar – uppoffringar och kompromisser. Men de par som har Nick och Amys dynamik hoppas jag verkligen inte är många. Det skulle i och för sig göra världen långt mer intressant och spännande, men även brutal och otäck. David Fincher skulle säkert känna sig helt hemma i en sådan verklighet, men för oss andra är det bra mycket bättre att uppleva den genom hans ögon, på tryggt avstånd via filmens medium.
Senaste kommentarer
Filmrullen
Inte bättre än varken "The Social Network" eller "The Girl with the Dragon Tattoo", men den är snyggt filmad och jag gillar verkligen hur Fincher förmedlar känslorna av filmens blandning mellan kontroll och kaos. Sen så är det väl ingen överraskning att säga att den som gör bäst i filmen är Rosamund Pike.
"Gone Girl" får en trea av mig.
eliten
Kan ju inte bli annat en bra när Fincher är i farten!
4/5
Ghibli
Överraskande bra film. Pike är rysligt bra och Affleck gör en, även det överraskande, god insats. Gillar framför allt den genomgående känslan av att allt står på randen till kaos. Den underliggande, olösta och gnagande stämningen är det som gör detta till en riktigt bra film. 4 av 5.
Visa fler (49)

Veckans populära filmer

Visa fler