Guy Ritchies fantasytårta "King Arthur: Legend of the Sword" förtjänar ett mycket bättre mottagande

Det är nog tur att Guy Ritchie – den legendariska regissören bakom bland andra "Lock, Stock and Two Smoking Barrels", "Snatch" och "Sherlock Holmes" – redan har sitt nästa filmprojekt ihopstyrt och klart. Att det dessutom är det ytterst säkra kortet "Aladdin", en live action-adaption av den animerade klassikern, gör det hela ännu bättre. 

 

Om så inte var fallet hade Ritchie nämligen kunnat ha en väldigt skakig period framför sig, då det milt sagt inte har gått hans väg gällande biobesökarna på sistone. 2015 års spionrökare "The Man from U.N.C.L.E." resulterade i en förlust på över 50 miljoner dollar för Warner Brothers och nu ser "King Arthur: Legend of the Sword" (som han både har regisserat och delvis skrivit manus till) ut att gå samma öde till mötes, om inte ännu värre.

 

Produktionsbudgeten för filmen ligger officiellt på 175 miljoner dollar, men om man räknar in exempelvis marknadsföringskostnader så ligger den nog snarare en bra bit över 200 miljoner dollar. 

 

 

Med den budgeten kommer en öppningshelg i USA kring drygt 25 miljoner dollar – som prognoserna pekar på – inte räcka långa vägar. Med tanke på det kyliga mottagandet från kritiker världen över (exempelvis 2.4 på kritiker.se och 26% på Rotten Tomatoes i skrivande stund) kommer intäkterna antagligen rasa efter det, så med största sannolikhet kommer inte ens den internationella marknaden kunna rädda Ritchies fantasytårta från att bli en tung ekonomisk flopp. 

 

För mig är det här hopplöst deprimerande, dels för att jag vill Guy Ritchie väl, men också för att jag tycker att den här filmen är snudd på fantastisk och därmed långt ifrån så risig som ryktet säger. Efter alla negativa omdömen förväntade jag mig att bli väldigt besviken men istället bäddade det upp för raka motsatsen, en ytterst positiv överraskning.

 

För det första så ska det sägas att jag är ett massivt fan av Ritchies härligt distinkta filmskaparstil och den präglar "King Arthur" från första bildrutan till sista. I vanligt ordning lägger han fram sin story på sätt som få andra gör. Episka actionscener som kunde ha varit den avgörande pusselbiten i andra filmer avverkas med rappa montage för att lämna plats åt mer intima scener och när en karaktär delger en plan ser vi samtidigt genomförandet skildras, sammansatt med lekfull cross-cutting. 

 

Visuellt bjuds det inte helt oväntat på en hel del slow motion och speed-ramping, intensiva närbildsmontage och en högoktanig SnorriCam-jakt. Karaktärerna i filmen snackar dessutom bred cockney, gillar bare knuckle-boxning, har torr humor och smeknamn á la Goosefat Bill, Kung Fu George, Flat Nose Mike, Mischief John, Blue Boy och Wet Stick. Mer Guy Ritchie än så blir det bara inte och jag älskar det helhjärtat.

 

 

Det betyder dock inte att Ritchie inte vet hur han ska göra något nytt och fräscht, för här äntrar han områden som han aldrig tidigare varit i närheten av, den saken är säker. Ett bombastiskt och episkt fantasy-äventyr känns så långt bort från hans "bekväma zon" – fylld till bredden av tidernas skönaste brittiska gangsters – som man kan komma, och det är där vi är nu. För när Guy Ritchie gör en fantasyfilm, då gör han verkligen en fantasyfilm med varje cell i kroppen.

 

De flesta andra King Arthur-adaptionerna styr aktivt bort från magin och mytologin och försöker förlägga de aspekterna så långt bort i bakgrunden som möjligt, men Ritchie kör helt motsatt taktik. Ingen annan filmatisering av den här legenden har omfamnat det övernaturliga, spirituella och mytologiska på det här viset, inte ens i närheten. Detta trots att den ursprungliga berättelsen innehåller magiker, förtrollade svärd, "the lady in the lake" och andra väsen.

 

Ritchie vrider upp allt det till max och bjuder på ett Excalibur som är mer kraftfullt än någonsin tidigare, portaler till andra världar, nattsvarta förbannelser och en helt ny kvinnlig magiker (Astrid Bergés-Frisbey) som lätt skulle kunna gå en tung match mot Merlin. Tonen för allt detta sätts redan i filmens inledande scen som bland annat innehåller stridselefanter stora som skyskrapor och därifrån fortsätter det till allt från enorma ormar till havsmonster.

 

 

Ritchie förändrar och berikar också King Arthur-mytologin på snyggt sätt här och där, bland annat genom att bygga ut "svärdet i stenen"-konceptet åt ett grymt innovativt och emotionellt tillfredställande håll. Han introducerar även magiska "the darklands", en högst fientlig plats där diverse vidunder lurar i varje hörn. Alla dessa fantasy-element passar oväntat nog väldigt bra in i den karga, skitiga och ogästvänliga värld som byggs upp.

 

Fotot står John Mathieson för, och han släpper helt den polerade och flamboyanta stilen som användes i "The Man from U.N.C.L.E." för att istället ösa på rejält med smutsen och gråskalorna. I komination med Daniel Pembertons utsökta, bombastiska och keltiskt doftande musik – det bästa scoret hittills i år enligt mig – bildar det en mycket tillfredställande estetik som passar utmärkt för det här narrativet. 

 

En annan stark aspekt i filmen är skådespelarna, med stabila Charlie Hunnam i spetsen. Efter insatserna i "Crimson Peak" och "The Lost City of Z" har min respekt för honom ökat avsevärt på sistone, och på den vägen fortsätter det med "King Arthur". Han är som klippt och skuren för rollen som en motvillig kung som helst bara vill ge Excalibur till någon mer lämpad kandidat. Han kan trovärdigt sälja både slackern och krigaren, samt kampen mellan de två. Han får en del krystad, expositionstung dialog, men levererar den med charm och glöd.

 

 

Bäst i ensemblen är dock Jude Law, som verkligen omfamnar sin sliskiga skurk Vortigern med hjärta och själ. Han närmar sig överspel stundtals, men håller sig på precis rätt sida gränsen och ger oss en lika förhöjd och fascinerande karaktär som världen han lever i. Birollsprestationer från Djimon Hounsou, Aidan Gillen, Eric Bana och tidigare nämnda Astrid Bergés-Frisbey imponerar också. Jag hade önskat att den sistnämnda fick lite mer att göra i berättelsen, men scenerna hon väl har är fantastiska.

 

Tematiskt så väljer Ritchie att fokusera hårt på klassvinkeln i storyn, som filmens tagline "from nothing comes a king" vittnar om. Just skillnader i klass och underdog mot etablissemang-dynamik är något som han utforskar i flera av sina filmer, men kanske inte lika tydligt som här. Hur Arthur har kungligt blod men uppfostrades av ett gäng prostituerade på en bordell är en viktig pusselbit i berättandet, och vidare hur man "blir kung" först när man inte längre låter sig definieras av ens bakgrund och personliga demoner. Tankeväckande. 

 

 

Med allt detta sagt är jag nu väldigt oroad över framtiden för den här franchisen. För det är precis det som Ritchie, Warner Brothers och alla inblandade vill få till, en episk fantasy-franchise med hela sex filmer planerade. Detta kommer bara gå vägen om filmen drar in tillräckligt mycket pengar, vilket som nämnt är högst osannolikt som det ser ut nu. Istället verkar det som att en repris av det som hände med "The Man from U.N.C.L.E." står för dörren.

 

Även i det fallet vispade Ritchie ihop en grymt njutbar film med ett stort bultande hjärta, charm och filmisk underhållning i absolut världsklass, men när biointänkterna inte höll måttet skrotades planerna på uppföljare (det finns dock en ny strimma hopp nu, om än väldigt svag). Om det nu blir så att "King Arthur: Legend of the Sword" – som har över dubbelt så hög budget – misslyckas så fatalt som expeterna tror, så lär chansen för uppföljare till båda de här filmerna minska avsevärt, om inte till och med dö helt.

 

I fallet "King Arthur" tycker jag att den här utvecklingen är ännu mer deprimerande än med "The Man from U.N.C.L.E.", då det finns så oerhört mycket jag skulle vilja se Ritchie ta sig an i fler filmer. Legendariska karaktärer som Lancelot, Guinevere och Merlin har vi inte ens mött än och det är så gränslöst trist att vi förmodligen inte kommer få göra det heller. Filmer av den här magnituden är sällan så här pass bra, intelligenta och skamlöst härliga, så för mig övergår det mitt förstånd fullständigt att det kunde gå så här illa. 

 

(Uppdatering 15/5: Prognosen på en öppningshelg med intäkter på drygt 25 miljoner dollar i USA – som vittnade om vilken ekonomisk flopp filmen spåddes bli – visade sig vara för högt ställd, då filmen drog in ynka 14,7 miljoner dollar mellan fredag och söndag. Det lär inte vara roligt att arbeta hos Warner Brothers idag och det krävs nu någon form av mirakel för att vi ska få se fler filmer i serien)