Snatch (2000)

Ändra inte ett vinnande koncept. Det gamla ordspråket är väldigt talande för "Snatch" som helhet. Två år efter den hyllade debuten med "Lock, Stock and Two Smoking Barrels" återvände herr Ritchie till vita duken som herr Madonna och med nyfödd son, men med samma taktik som tidigare. Millenniets brittiska gangsterfilmer var fortfarande på tapeten och nådde på något sätt sin kulmen i och med just "Snatch".

Handlingen kretsar kring två historier som vid vissa tillfällen nuddar varandra. I den första följer vi Franky "Four-fingers" (en lysande Benicio del Toro) som ska frakta en stor stulen diamant från Antwerpen. En del förvecklingar på vägen leder till att rånare såväl som hälare och andra gangsters på ett eller annat sätt försöker ta kål på varandra.

Under tiden pågår historia två parallellt och skildrar boxningsgurun och butiksägaren Turkish (Jason Statham igen) som efter en misslyckad och våldsam konfrontation under ett bilköp måste byta ut sitt säkra kort i ringen "Gorgeous George" (Adam Fogerty) mot knytnävsälskande zigenaren Mickey O'Neil (Brad Pitt i sin kanske bästa och mest hysteriska roll). Det lilla bytet resulterar i en sorts läggmatch som verkligen inte går som de inblandade tänkt sig.

Detta ganska röriga synopsis är svårt att återge utan att avslöja för mycket, men precis som med "Lock, Stock and Two Smoking Barrels" är det bästa att bara sätta sig ned och låta "Snatch" attackera sinnena utan förkunskaper.

Det Ritchie gjorde bra i sin debutfilm har han förfinat här. Kameraåkningarna är bättre, dialogen coolare (och mer obegriplig eftersom allas dialekter, framför allt Brad Pitts, inte är glasklara) och tempot högre. De spännande infallen och oväntade kameravinklarna är fortfarande så pass bra att man blir imponerad även vid en återtitt 14 år senre.

Samtidigt går det inte heller att skaka av sig känslan att detta är just en förfining av ett redan befintlig verk. Historierna i "Snatch" och "Lock, stock and two smoking barrels" har knappast något med varandra att göra rent innehållsmässigt, men det faktum att jag ibland måste tänka efter för att skilja vissa scener från de ena filmen från den andra säger kanske något.

Eftersom "Snatch" endast kom två år efter "Lock, Stock..." så tror jag att den fick oförtjänt mycket kritik gällande just den aspekten. Ser man den separat och relativt långt ifrån sitt storasyskon är filmen faktiskt bättre än man minns den. Inte minst är skildringen av Brad Pitt och hans zigenargäng väldigt bra fångat, både roligt och på ett sätt gripande.

Historien om diamanten är inte riktigt lika intressant och filmens största problem är faktiskt att den inte är balanserad mellan de två historierna. Ritchie får ihop det snyggt på slutet, men fram tills dess är det, åtminstone för undertecknad, känns boxningshistorien som är betydligt mer intressant vilket gör att man känner sig lite frustrerad när diamanten dyker upp igen.

Guy Ritchie ska dock inte anklagas för att inte våga testa något annat. Efter den här filmen gjorde han den olycksdrabbade "Swept Away", ett romantiskt drama på en öde ö med frun Madonna som inte ens fick biopremiär i Storbritannien och tokfloppade i USA.

Kanske ska man ändå inte ändra ett vinnande koncept.