Richard Holm har gjort allt från Johan Falk-filmer till katastroffilmen ”Avgrunden”. Nu är han bioaktuell med thrillern ”Vi dör inatt”. Men han inledde filmkarriären redan på 1980-talet – med splatterfilm.
”Sex, lögner och videovåld” förblir en nästan mytomspunnen kultfilm i svenska kretsar. Men först var det mer välbekanta skräckfigurer som gällde.
– Det föddes där någonstans i vår barndom som filmskapare. Vi hade tidigare gjort ”Resurrection of Michael Myers” del 1 och 2, där vi busade runt med figurer som Jason, Michael Myers, Freddy och så vidare. När vi pratade om nästa projekt ville vi utveckla det. Vi kunde inte riktigt berätta en filmhistoria fullt ut ännu – det var mer som en lek, vår egen filmskola. säger Holm.
Vännen Johan Holm (ej släkt) skrev ihop en historia om en videovåldsälskande kille som får smaka på sitt eget medicin – när våldet plötsligt kliver ut ur tv:n och in i verkligheten.
– Det här var ju under den tid då svensk filmcensur fortfarande klippte hejvilt i filmer. Så filmen blev en sorts motreaktion – ett sätt att säga emot idén att filmvåld skulle vara skadligt. Vi ville både kommentera det och ha kul med film, genrer och referenser. När vi satt där och spånade så formades filmen ganska organiskt. På den tiden följde vi inte manus slaviskt – fick vi infall så tog vi det. Det blev splittrat, men också väldigt kul och galet.
”Robocop” som utlösande faktor
Startskottet för projektet blev när Holm, som då jobbade på SF:s marknadsavdelning, råkade få in en ”Robocop”-dräkt för en premiärkampanj.
– Det var nog enda gången jag gjort en film bara för att det dök upp en dräkt! Hela filmproduktionen föddes ur det. Vi hade även Turtles-dräkter, Krabban och Kocken från ”Den lilla sjöjungfrun”*”, som vi lånade av ett annat bolag, och så vidare. Det blev en enda stor kavalkad av filmhyllningar.
Filmen har ju verkligen fått ett kultrykte men försvann samtidigt och är svår att få tag på?
– Vi visste från början att det bara skulle bli en amatörfilm. Vi kunde inte göra något kommersiellt eftersom vi använde massor av copyright-material – ”Die Hard” och andra figurer. Så vi visste att den bara skulle spridas på VHS bland fans, precis som ”Resurrection” 1 och 2. Folk kopierade kassetter i oändlighet, i alla möjliga versioner. VHS-kopiering då var ju som sociala medier idag – det bara spreds.
Trots dess status som undergroundfilm spreds den, även till Norge och Danmark. Folk kan än idag känna igen Holm på inspelningar.
Inspelningen pågick kvällar och helger mellan 1991-1994 men filmen blev färdig först 2001 eftersom alla jobbade med den på fritiden.
Kända namn i småroller
Trots den låga budgeten lockade filmen flera imponerande namn – till och med från Hollywood.
– Det var tack vare att jag jobbade på SF. När folk som Mel Brooks (”Det våras för slummen”) och Brandon Lee (”Rapid Fire”) kom för att lansera sina filmer fick man kontakt. Jag frågade om de kunde vara med lite i min film, och de tyckte det var kul!
Även svenska kändisar som Magnus Uggla, Ankie Bagger, Micke ”Svullo” Dubois och Camilla Henemark ställde upp. Och under ”Darkman”-kostymen befann sig drottning Silvias brorson Patrick Sommerlath.
För Hollywood-stjärnan Lee, som gör en kort cameo, blev det tekniskt sätt hans sista film, då han precis skulle filma den ödesdigra ”The Crow”.
– Han såg faktiskt en arbetskopia av filmen när han var i Sverige. Vi tittade på Grand Hotel, och han tyckte det var jättekul. ”Det här vill jag ju vara med i!” Tyvärr blev filmen hans sista, på sätt och vis. Tragiskt, förstås. Han pratade mycket om ”The Crow” – att den skulle bli hans stora genombrott – och det blev ju också det, fast på ett sorgligt sätt.
Effekter på Hollywood-nivå
Bland de starkaste minnena från inspelningen är de många, imponerande specialeffekterna.
– Vi kände flera specialeffektskillar som senare hamnade i Hollywood, som Göran Lundström och Kaj Steveman. De byggde avhuggna huvuden och sprängeffekter som höjde filmen långt över andra amatörproduktioner.
Filmjournalisten Jan Larsson bidrog med att bygga ett alienmonster i naturlig storlek – av skumgummi och cellplast. Svansen styrdes med metspö och fiskelina.
– Vi filmade mycket på SF-kontoret på Söder Mälarstrand, där vi byggde upp lägenheter och kastade ut alienmonster genom fönstren. En kontorsgubbe gick förbi och blev helt chockad.
Holm skrattar. Han berättar också hur man experimenterade med squibs – blodpåsar – som resulterade i att Svullo fick blåmärken. Och hur Holm själv for in i en bils vindruta under ett stunt, och slog i ryggen när han hoppade från en balkong under ett annat.
– Allt var en enorm lekstuga – men en som lärde oss hur man faktiskt gör film på riktigt. Och det är fint att folk fortfarande vill prata om den idag. Den är ju ett tidsdokument över 80-talets populärkultur i Sverige, fast i undergroundkretsar.
Han är nostalgisk till en tid då det var enklare att snabbt ringa upp folk för snabba samarbeten.
– Det var en helt annan tid – allt var mer tillgängligt. I dag skulle det vara nästan omöjligt att göra en sån film, även med pengar. Men det är nog därför ”Sex, lögner och videovåld” fortfarande fascinerar. Den är totalt oberoende, galen, och full av kärlek till film.