Actionfilmen är en av populärkulturens mest elastiska former: ständigt i rörelse, ständigt på jakt efter nya sätt att gestalta konflikt, kraft och kinetisk elegans.
Filmåret 2025 visade sig vara ett synnerligen dynamiskt år, där etablerade franchises, ambitiösa uppföljare och originella visioner tävlade om att tänja gränserna för vad audiovisuell intensitet kan vara. Vissa imponerade genom rå fysikalitet, andra genom innovativa koncept, och några genom den där svårfångade kombinationen av hjärta, humor och ren energi.
Här har vi samlat tio titlar som på olika sätt demonstrerade vad modern action kan erbjuda — från hyperstiliserat våld till emotionellt grundade karaktärsresor, från praktiska stuntsekvenser till teknologiskt nyskapande bildspråk. Dessa filmer blåste oss inte bara ur stolen – de visade att actionfilmen 2025 är mer levande och mångfacetterad än någonsin.
10. Havoc
”Havoc” är Gareth Evans i högform, och filmen bär alla kännetecken som gjort honom till en av genrens mest respekterade koreografer av våld. Här får vi en brutal, svettig och närgången värld där varje slag känns som om det träffar rakt genom bioduken. Den klaustrofobiska miljön, de minutiöst koreograferade striderna och den murriga noir-stämningen bildar en helhet som är lika rå som den är stiliserad. Det är en actionfilm där våldet inte bara är dekoration – det är själva motorn, pulsen, och den känsla som bär filmen framåt med kompromisslös intensitet.
9. Novocaine
Premissen är lika absurd som den är briljant: en helt vanlig man som förlorat förmågan att känna smärta kastas in i en spiral av våldsamheter. ”Novocaine” använder detta grepp för att skapa några av årets mest unika actionscener, fulla av dråpliga misstag och oväntad fysisk komik. Men filmen lyckas också vara överraskande nervig — just för att huvudpersonens kropp blir ett vapen han själv knappt kan kontrollera. Resultatet är en actionfilm som känns ny, smart och charmigt respektlös mot genrens regler.
8. Thunderbolts*
För den som tröttnat på kosmiska superhjälteuppgörelser känns ”Thunderbolts*” som en välkommen återkomst till något mer jordnära. Här är actionen skitig, nära och greppbar, och karaktärerna är långt ifrån perfekta. Filmen lever på sin dysfunktionella gruppdynamik där samarbete ofta är sekundärt till ego och impulsivitet, vilket gör varje uppdrag oförutsägbart på ett underbart sätt. Det är en superhjältefilm som vågar skalas ned — och blir starkare just därför.
7. Nobody 2
Uppföljaren till ”Nobody” lyckas med konststycket att både höja insatserna och finslipa stilen. Den kirurgiska koreografin är tillbaka, nu ännu mer precis och ännu mer frenetisk. Filmen balanserar på den där millimeterlinjen mellan humor och brutalitet, där våldet blir ett slags rytmisk dans och huvudpersonen ett instrument i perfekt disharmoni. Den är lika underhållande som den är spektakulär, och bevisar att action kan vara tekniskt briljant utan att tappa sin själ.
6. Superman
James Gunn återupplivar Stålis med en kombination av hjärta, humor och monumental action. Här blandas serietidningspaneler som tycks ha fått liv med Gunns egen känsla för emotionellt engagemang. Striderna är explosiva och färgstarka, men alltid förankrade i en berättelse som vill något mer än att bara imponera. Det är en Superman-film där idealism prövas genom kraft, och där action blir ett uttryck för både mänsklighet och mytologi. Resultatet är nyskapande men samtidigt varmt bekant.
5. Ballerina
Som spinoff borde ”Ballerina” vara ett sidospår — men visar sig i stället vara ett av årets mest innovativa actionverk. Här introduceras set pieces jag aldrig sett förut: knivskarp skridskoaction, eldkastardueller och strider med en nästan koreografisk finess. Filmen visar att John Wick-universumet står stadigt även utan Keanu Reeves i centrum. Det är en intensiv, visuellt driven actionupplevelse där kreativiteten är den största överraskningen.
4. Mission: Impossible – The Final Reckoning
Även om Tom Cruise snubblar något vid mållinjen lyckas han ändå leverera en final fylld av sekvenser som når seriens högsta nivå. Den klaustrofobiska ubåtsscenen är ren nervkittel, och flygplansduellen är en av de mest fysiskt upplevda sekvenserna i hela franchisen. Filmen bär spår av trötthet men aldrig när det gäller själva actionhantverket, som fortfarande håller en nivå få andra blockbusters kan matcha. Det är ett värdigt farväl — eller åtminstone ett tillfälligt.
3. Predator: Badlands
Att en barntillåten film i denna ojämna franchise skulle bli så här bra hade jag aldrig gissat. ”Predator: Badlands” kombinerar imponerande creature design, stämningsfulla miljöer och actionscener som faktiskt får en att tappa hakan. Filmen är återhållsam i tonen men överraskar med intensiva stunder där spänningen byggs upp med precision. Den känns som en nystart — respektfull mot arvet men full av ny energi.
2. Sinners
”Sinners” är en urladdning av blod, musik och känslomässig desperation. Kombinationen av djupt rotad folkmusik och skräckinfluenser ger filmen ett uttryck som saknar motsvarighet, och actionsekvenserna blir till emotionella höjdpunkter snarare än traditionellt spektakel. När våldet väl briserar gör det det med en kraft som känns både rå och djupt mänsklig. Det är en film som inte bara underhåller — den skakar om.
1. One Battle After Another
Årets mest minnesvärda actionfilm är paradoxalt nog ganska återhållsam — fram tills den inte är det längre. När filmen väl exploderar gör den det med en precision och vision som känns närmast historisk. Biljakten i slutet är inte bara filmens höjdpunkt, utan en sekvens som med största sannolikhet kommer diskuteras som en av genrens främsta någonsin. Paul Thomas Anderson har skapat ett nytt mästerstycke där varje konflikt räknas, och där payoffen är monumental.
Läs också: Nu kommer ”den bästa finska actionfilmen genom tiderna” till Sverige!
Läs också: Bara veckor efter premiären: Nu kan du se ”One Battle After Another” hemma