11 filmer vi grät till under 2015

30 December 2015 | 18:00

11 filmer vi grät till under 2015

Film är som bäst när den väcker känslor. Under året som gått blev vi berörda många gånger. (Spoilervarning!)

Att gråta när man ser film kan vara fint, oavsett om tårarna kommer av sorg eller glädje. Filmer behöver inte vara bra för att man ska gråta, ibland kan specifika scener framkalla tårar även om filmen som helhet är medioker eller dålig. Dessa filmer, som gick upp på bio i Sverige 2015, grät jag till. Vad grät ni till, berätta gärna i kommentatorsfältet? Listan innehåller SPOILERS. 

"Insidan ut"




Det finns, i "Insidan ut", många nostalgiskt melankoliska ögonblick som får en att gråtmilt drömmande tänka tillbaka på den egna barndomen och hur ens känslor förändras och transformeras över tid. När unga Riley tvingas flytta med sin familj till ett nytt hem så blir det kaos i känslolivet och vi får följa hur det påverkar hennes känslor, levandegjorda som rollfigurer i hennes huvud. Deras försök att navigera den nya situationen och omgivningen leder till många återseenden och insikter, för mig så smiter en handfull tårar ur ögonen när den gamla fantasikompisen Bing Bong offrar sig för att rädda situationen, ett av filmens många smarta sätt att förklara vad det betyder att växa upp och utvecklas.


"Every Face Has a Name"




En saltsmak träffar min tunga när jag, för att inte missa något, dröjer med att torka bort tårarna som strilar ner i takt med att Every Face Has a Name presenterar sina känslosamma porträtt av människor som, med båtar, kom till Malmö och ett nytt och fritt liv efter att, under andra världskriget, ha varit fängslade i nazisternas koncentrationsläger. Runtomkring mig på visningen av denna dokumentär hör jag ackompanjerande snyftningar som skapar en fin känsla av samhörighet och medmänsklighet. 

"Stilla hjärta"




Bille August visar återigen hur bra han är på att beskriva personligheter och relationer i detta drama om en familj som spenderar en sista helg med familjens matriark, innan hon tar livet av sig på grund av nedbrytande sjukdom. Rollfigurerna har ett djup som ger en bra känsla av liv utanför speltiden och är konstruerade på sätt som gör att man förstår deras drivkrafter och känslor inför helgen som både är ett hemskt avslut och ett fint farväl. Filmens diskussion om aktiv dödshjälp och rollfigurernas samtal om att komma till freds, eller inte, med moderns val är hjärtskärande, gråtframkallande och intressant, oavsett om man håller med om slutsatserna eller inte. 

"Still Alice"




Rollfiguren Alice säger att hon hellre, för att det hade varit mer förståeligt för omgivningen, hade drabbats av cancer och planerar för hur hon ska ta livet av sig när hennes minne sviker totalt. Still Alice är sjukt svår att titta på, jag fick tårar i ögonen fler gånger än jag vill räkna till, men samtidigt väldigt viktig. Viktig för att förstå den specifika sjukdomen och ge tröst och hopp till alla som ser sina liv som slut för att de drabbats av Alzheimers eller andra kroniska sjukdomar. 


"Testament of Youth"




Ett hedervärt och poängrikt antikrigspatos hittas i förgrunden av denna verklighetsbaserade berättelse om kärlek, vänskap och sorg under första världskriget. Filmen är baserad på Vera Brittains populära och storsäljande memoar om ”den förlorade generationen”. Filmen förgylls av att den, förutom krigs hemskheter och huvudpersonernas specifika relationer och situationer, lyckas väva in andra ämnen som är viktiga då och nu, till exempel feminism. Att filmen väljer att inte inkorporera några krigsscener är smart med tanke på filmens avståndstagande från idén om hjältar och skurkar. När filmen tonar ut så sitter jag med tårar på kinderna och ler för att jag upplevt en berörande och vacker filmupplevelse med många dimensioner. 


"Hemkomsten"




Zhang Yimou är bra på är att teckna finstämda porträtt av engagerande rollfigurer i historiska perioder. En familj har slitits sönder av kulturrevolutionen och när det äntligen är dags för återförening så uppstår det problem, kvinnan kommer inte ihåg sin man. Skuld, skam, angiveri, kärlek, saknad, hopplöshet och envishet är några av ämnena som berörs under filmens gång men det man främst kommer ihåg är filmens många melankoliska bilder som tar oss in i rollfigurernas inre och låter oss uppleva deras djupa sorg och sällsynta stunder av hoppfullhet. Risken är att era ögon, liksom mina, grumlas av tårar i när filmen avlutas med att Feng ännu en gång står vid tåget och väntar på att Lu ska komma hem, oförmögen att förstå att han redan står vid hennes sida. 

"Amy"




Amy är inte, och ska inte vara, popcorn-underhållning, det är en tragisk och deprimerande uppvisning av ett liv som kantas av svärta, dåligt mående och självmedicinering genom alkohol och droger. Jag lämnar biografen med en klump i magen och tårar i ögonen men det känns samtidigt bra eftersom dokumentären tar upp ämnen och tematik som vi som samhälle behöver prata om. I andra händer hade detta stoff kunnat bli smörja som hade exploaterat Amys liv och död för underhållning men i dessa händer, i denna utformning, så får Amys tragiska öde kanske en möjlighet att hjälpa de som mår lika dåligt som hon gjorde, genom de diskussioner filmen förhoppningsvis startar.

"The Martian"




The Martian får synapserna i varje åskådare att spraka genom att ge oss en av de mest upplyftande filmerna på en lång tid. Den livsbejakande känslan i berättelsen kombinerat med de otroligt vackra bilderna på den röda planetens miljöer resulterar i en underskön bioupplevelse som bombarderar hjärna, hjärta och hornhinnor med filmisk kärlek. Glädjetårar strilar ner för mina kinder i takt med att Matt Damons rollfigur Mark inser att han faktiskt kommer att, efter en väldigt lång tid ensam på en i övrigt öde planet, få återvända till jorden och återförenas med nära och kära. 

"Under körsbärsträden"




Under väldigt vackra körsbärsträd hittar vi ett litet matställe som serverar dorayaki, en sorts tjocka plättar med bönpasta. Stället är inte särskilt populärt och kocken tampas med personliga demoner men så en dag så dyker det upp en gammal kvinna som kritiserar bönpastan och söker jobb på stället. Hennes kärlek till tillagningsprocessen av bönpastan och allmänna närvaro får stor betydelse för kocken och en ung tjej, med alkoholiserad mamma, som ofta besöker stället. Filmen tar upp och kritiserar hur samhället har behandlat och behandlar individer med sjukdomar genom exemplet lepra (också känt som Hansens sjukdom och spetälska). I en fin film, som på berörande sätt bryr sig om människor i periferin, så sprutar mina tårar när kvinnan med den delikata bönpastan dör, mellan tårarna ler jag på grund av den betydelsefulla påverkan som hennes liv och tankar har haft på filmens övriga rollfigurer.


"En man som heter Ove"




Genom flashbacks, som utgör ungefär hälften av filmens speltid, så får vi ledtrådar om varför Ove är som han är och lär oss att bry oss om honom, hans melodramatiska bakgrund och hans grådaskiga och buttra nutid. När det är dags för avslutningen så blir det känslosamt, tårarna väller upp när Ove dör och lämnar de personer han nyligen skapat en finstämd samvaro med. Ove kommer för alltid att vara en del av deras liv och förhoppningsvis så återförenas han med sin Sonja i evigheten. 

"Star Wars: The Force Awakens"




The Force Awakens är precis den injektion, av nytt blod och nostalgi, som behövs för att rädda Star Wars rykte och säkra att den ikoniska filmserien kommer att behålla en speciell plats i barns, ungdomars och vuxnas hjärtan i, åtminstone, 40 år till. Rysningarna och glädjetårarna är många när jag, tillsammans med mitt barndoms-jag, uppryms av The Force på nytt. Att återse alla de gamla rollfigurerna är fantastiskt, något som gör Han Solos död till ett brutalt sorgfullt nederlag. Kanske är hans bortgång nödvändig för filmserien, för att ge de nya rollfigurerna mer plats, men det hjälper inte när tårarna gör det svårt att se genom mina 3D-glasögon. Jag, och säkert ni,kommer alltid, precis som rollfigurerna i filmen, att komma ihåg den motvillige rebellen och vad han har betytt för sitt och vårt universum. 

Vilka filmer grät ni till senaste året? Kommentera gärna.

Martin Memet Könick