Star Wars: The Force Awakens (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
"Star Wars: The Force Awakens" tar vid 30 år efter händelserna i "Jedins återkomst". Handlingen följer tre nya karaktärer - Rey, Finn och Poe Dameron - men flera gamla bekanta återkommer också.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: STAR WARS: THE FORCE AWAKENS

"Star Wars" har fått ett nytt skimrande hopp
"The Force Awakens" är inte bara en grandios öppning på en ny trilogi, det är en av årets bästa filmer oavsett genre, och om du också vill känna dig som sju år gammal igen för några timmar så får du bara inte missa den. Det här är total eufori för alla fans.
Jag ler. Jag ler med hela ansiktet, från öra till öra, och har gjort det ända sedan den där klassiska rullande förtexten drog igång. Jag älskar "Star Wars", förstår ni, och "The Force Awakens" är ett kärleksbrev till just mig. Eller till oss, till alla som vuxit upp på Hoth eller på Tatooine, eller kanske på en av Endors månar.

På den hårda ökenplaneten Jakku hittar vi Rey, en alldeles för ensam skräpletare som livnär sig på att rensa gamla Star Destroyers på utrustning som hon sedan säljer för matransoner. I en läcker sekvens får vi följa henne när hon klättrar runt inuti ett av de enorma strandade skeppen som kraschlandat i sandhavet. Det är smutsigt, ogästvänligt och utsatt, och det var alltså inte bara PR-snack att vi skulle få en långt mycket mer realistisk värld den här gången. Det känns "Star Wars" på det där ingrodda sättet som "Star Wars" kändes förr. Sand i ögonen och damm i hörnen, liksom. This ain't your childrens "Star Wars".

På ett uppdrag för The First Order, som går att jämföra med det gamla Imperiet, ungefär, hittar vi Finn, en stormtrooper med ett hjärta, som vilset letar en anledning att lyda sina order. När han inte hittar någon drar äventyret igång, och inom kort har Finn, Rey, och den lilla, underbart söta roboten BB-8 tillsammans lyckats få den onde Kylo Ren efter sig i en vild katt-och-råtta-lek som ska ta dem långt ut i galaxen och vidare.

Det känns direkt någonstans i maggropen att J.J. Abrams träffat rätt. I princip varenda karaktär jag introduceras till har djup, hjärta och själ, och det är mitt sanna nöje att börja tycka om dem allihop, nästan från start. Humorn som bollas  fram emellan dem sitter som handen i handsken och jag garvar högt gång på gång, i lika delar fånigt euforisk nostalgi som genuin glädje. Filmen backar inte för att blanda upp de frenetiska actionsekvenserna med ett skämt här, eller en gliring där, och det är väldigt befriande. Det finns en alldeles lagom mängd respekt för originaltrilogin här. Nog för att kännas vördnadsfull, men inte så mycket att den stryper all kreativitet.

"The Force Awakens" har också lyckats med konststycket att hitta exakt rätt skådisar till rätt roller. Daisy Ridley som Rey är en skådespelerska att bli kär i, och spelar med en sårbarhet och ärlighet som får mig att bry mig om henne, på riktigt. Hon är en fullständig uppenbarelse. John Boyega som Finn är rolig, för det mesta utan att dra det för långt, och återigen; han förmedlar hjärta innanför den där vita plastrustningen. Adam Driver fullkomligen springer hem guldet med sin prestation som Kylo Ren, och lyckas både kännas hotfull, volatil och paradoxalt nog svag på samma gång. Det är någonting i hans röst parat med hans långa slanka siluett som verkligen säljer karaktären. Hans ljussabel, den där röda med parerstång, hostar och kraxar och sprakar förfärligt varje gång han tar fram den och jag inbillar mig att han byggt den själv i något garage någonstans, utan att egentligen veta hur man gör. Jag lyser upp varje gång han kommer in i bild.

Historien är simpel och går i en rak linje, ungefär som den gjorde i den första filmen från 1977. Det här är nämligen i mångt och mycket "Stjärnornas Krig" fast 38 år senare. Strukturen är densamma i "The Force Awakens", och det känns matiné och äventyr här istället för handelspolitik och krystad kärlekshistoria. Det är garanterat ett medvetet val att återknyta till hur allt började, på samma sätt som George Lucas ville spegla originaltrilogin i episod 1 till 3. Jag ryser vid tanken på att nästa del kan bli en ny "Rymdimperiet slår tillbaka", om det fortsätter så här.

Resan går i ljusets hastighet både bokstavligt och figurativt, och det finns knappt någonsin tid för att landa eller andas ut. Jag hade  gärna velat ha det. Jag hade gärna sett att Rey fått stirra ut över en dubbel solnedgång lite oftare, om ni förstår vad jag menar. Jag hoppas att uppföljarna lämnar mer tid till sådant nu när universumet blivit etablerat igen och karaktärerna är materialiserade. Ibland måste man tilllåta John Williams att få stå i centrum igen.

Det finns problem med "The Force Awakens" också. Det är inte en perfekt film. Manusförfattarna vet ibland inte hur de ska få sina karaktärer från punkt A till punkt B utan att ramla ned i "de hittar exakt det de behöver för att komma vidare. Just här? Ja, just här!"-fällan, och det är synd. Så himla komplicerat hade det inte behövt vara att göra det organiskt. Och det finns en del gapande plot holes också, för den som letar, och handlingen hackar lite i mittenpartiet. En del animerade varelser ser inte tipptopp ut. Jag ser och tar in allt det här, alla de här svagheterna,  jag lovar. Fast jag väljer, nästan omedvetet, att se förbi dem. Jag blir nämligen mitt sjuåriga jag igen där i biomörkret. Samma pojke som en gång i tiden (i en galax långt, långt borta) med darrande små händer satte in "Stjärnornas Krig" i VHS-spelaren och sedan bara satt och gapade åt allt otroligt som rullades upp framför sina ögon, han lever igen. Och det är nästan det finaste betyg jag kan ge.

Så glöm Jar Jar nu, glöm prequelfilmerna om du inte gillade dem, och glöm Hayden Christensen. Kom istället ihåg glädjen du kände förr. Kom ihåg vad "Star Wars" stod för just för dig. För sagan är här igen nu, som en gammal vän du inte sett på länge men som har en plats över till dig i ett skraltigt rymdskepp på väg mot ett nytt äventyr. "Star Wars" är tillbaka nu. Och kraften har just vaknat.
Kraften har vaknat!
Star Wars har alltid varit en stor del av mitt liv. Som sjuåring satt jag ensam hemma och tittade på Rymdimperiet slår tillbaka, vilken i min mening är en av de bästa filmerna som någonsin gjorts. Hela familjen har tittat på Star Wars, läst böcker, haft Star Wars-quiz och spelat kort med en kortlek med Star Wars-tema (Jar Jar Binks är naturligtvis en joker). När vi gick och såg The Force Awakens två dagar innan julafton var det som en tidig julklapp. Jag och min bror satt t.o.m. och höll pappa i handen, och när förtexterna började rulla blev jag återigen den där sjuåringen, ett litet barn som satt i biosalongen och skulle få uppleva en Star Wars-film för första gången. Vilken film det var! Star Wars: The Force Awakens är en fantastisk film, om än inte perfekt. Till exempel så såg Unkar Plott (hur man nu stavar) och Maz Kanata inte särskilt bra ut, eller Snoke heller för den delen, vilket kan ses som konstigt med tanke på att resten av filmen såg så bra ut. För det gjorde den. Det är en snygg film, och i vissa delar till och med vacker. Musiken av John Williams var bra, men det är lätt att säga, för han är alltid bra. Karaktärerna var det som lyfte filmen till helt nya nivåer, och de är filmens starkast lysande stjärnor. Både Daisey Ridley, John Boyega och Oscar Isaac var super, med intressanta karaktärer som man ser fram emot att få veta mer om. Harrison Ford är kung, och Han Solos "Chewie, we're home" fick gåshuden att resa sig på mina armar. Filmens bästa karaktär är ändå, enligt mig, Kylo Ren som spelas av en briljant Adam Driver. Han är respektingivande, men samtidigt sårbar och det faktum att hans ansikte inte är härjat och förstört av ärr får tittarna att förstå att han är ung, och otränad. Kylo Ren klampar rakt in i mitt hjärta, och skär sig en plats med sin ostabila ljussabel, och etablerar sig sedan där som min andra favorit bland Star Wars-karaktärer (nummer ett är Darth Vader). The Force Awakens är som sagt ingen perfekt film, och rent tekniskt är den förmodligen en 4a. Men den där lilla tjejen som sitter i bion och får gåshud över hela kroppen när hon tittar upp på bioduken tänker inte på sådant. Huvudet skriker en 4a, men hjärtat vrålar en 5a, och den här gången är det hjärtat som vinner.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
toddelo
Spoiler varning (ifall någon mot all förmodan läser det här som inte har sett filmen)




Tyckte Kylo var underbar tills han tog av sig masken. Då tyckte jag han blev riktigt fånig och jag kunde inte ta han på lika stort allvar. Precis innan Han Solo dog tycker jag blev så himla fånig och larvig att det gick att räkna ut vad som skulle hända. En annan negativ sak är ologiken med att Imperiet (de heter nåt annat i den här filmen, men ``same shit different names´´ :) `) ännu inte lärt sig att de inte borde bygga ett skepp så. De positiva sakerna däremot är att detv är ett väldigt underhållande äventyr vars ton och fart passar mig perfekt :)
Rocket Raccoon
Bästa filmen från 2015. Kylo Ren  är bättre än Darth Vader, Rey, Finn, Poe  och BB-8 är alla likeable, Han och Chewie är utmärkta . Rolig, bra action,  underhållande som sjutton. 5/5 hela vägen.
Dean
Efter en omtitt så håller 3an. Inget innovativ alls, bara en revisit. George Luckas vet iallafall hur man expanderade universumet även om han inte fånga den klassiska star wars känslan. Det J.J skapade var mer en känsla av homage. Man ska inte kika mellan fingrarna bara för att man är ett grymt fan utav Star Wars, vilket jag också är. 3/5
Visa fler (86)

Relaterade filmer