En man som heter Ove 2015

Drama Komedi
Sverige
116 MIN
Svenska
En man som heter Ove poster

Synopsis

59-årige änklingen Ove är kvarterets vresige ordningsman. När höggravida Parvaneh med familj flyttar in i radhuset mittemot och backar in i Oves brevlåda, börjar en komisk och hjärtevärmande historia om tilltufsade katter, oväntad vänskap och kärlek så stark att bara döden ser ut som den enda utvägen. Hannes Holm regisserar efter Fredrik Backmans succéroman.
Ditt betyg
3.7 av 1,383 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Nils Karlén

7 december 2015 | 18:45

Välspelad och puttrigt folklig saga

Med avstamp i en succéroman har veteranregissören Hannes Holm skapat en lagom mysig, smårolig saga om en folkislken och självmordsbenägen gubbe som bär på mer hemligheter än man kan ana. Rolf Lassgård är det självklara utropstecknet i en julfilm som aldrig direkt överraskar, men inte heller gör något direkt fel.
Finns det någon mer folkkär skribent och författare än Fredrik Backman idag? I segmentet medelklassiga småbarnsföräldrar har jag svårt att tänka mig någon annan vars smålustiga krönikor så ofta delas, eller vars böcker så ofta rekommenderas. Det stavas igenkänning antar jag. För själv har jag aldrig riktigt förstått storheten i Backmans putslustiga betraktelser om familjeliv och medelålder. När hans mest populära roman “En man som heter Ove” nu blir film, är det alltså med viss skepsis jag borrar ner mig i biofåtöljen. Men mina förväntningar kommer delvis på skam, för Hannes Holm har med säker hand gjort en gedigen film om ålderdom, vänskap och förlorad kärlek som lär gå hem i de breda folklagren.

Ove är villakvarterets självutnämnde besserwisser och ordningspolis. Varje morgon går han en runda genom området för att skriva upp alla avvikelser, plocka upp fimpar och förbanna kvarterets kissnödiga mops. Han är en gammal man. Och bitter. Sedan hans fru dog har han förlorat viljan att leva och ilskan mot alla idioter omkring honom är det enda brinner i hans bröst. Det och önskan att få återförrenas med sin älskade Sonja. När han så beslutar sig för att avsluta sitt sorgliga liv börjar filmens egentliga berättelse. För inte kunde han tro att det skulle vara så svårt att ta livet av sig?

Rolf Lassgård är en naturkraft som med rätt regi gör excentriska män som ingen annan. Som ett välsmakande årgångsvin blir han bara bättre och bättre med åren och här är han filmens självklara höjdpunkt. Hans okuvlige Ove är fylld av raseri mot allt som stör hans ordningssinne, men han har naturligtvis ett hjärta av guld långt där inne.

Det här är kanske också filmens största problem, för hur ofta har vi inte sett vinkeln med en bitter gammal man som träffar någon som väcker hans sovande bultande hjärta? Det här är i princip samma film som fjolårets “St Vincent” där Bill Murray var den vresige gubbtjuven. Här är det den nyinflyttade grannen Parvaneh (en mycket bra Bahar Pars!) som med sin livslust och förmåga att se det bästa hos folk sakta men säkert nöter ner den gamles känslomässiga murar. Samspelet mellan Lassgård och Pars är riktigt underhållande att se. 

Mindre kul är de många episoder där Ove får showcasa sin surhet bara för att mötas av kärlek av sin – får man säga – väldigt förstående omgivning. Ove gillar Saabar och hatar Volvo, det här är något om uppenbarligen behöver hamras in filmen igenom. Det blir aldrig särskilt roligt. 

Parallellt med berättelsen om den bittra gubben får vi i tillbakablickar följa den unge versionen av Ove (Filip Berg) och den kärlekshistoria med Sonja (Ida Engvoll) som kommer att dominera hans liv. Även om det är svårt att se hur den livsglada Sonja någonsin skulle falla för en trist träbock som Ove så tillför kärlekshistorien lite välbehövligt drama till filmen. I den tredje akten, när en gammal tragedi rullas upp, bränner det för första gången till på riktigt.

I slutändan är det en sympatisk liten saga som Fredrik Backman och Hannes Holm skapat – och en film som garanterat kommer att dra folkmassorna till biograferna efter julhelgen. För egen del hade jag hoppats att berättelse och manus hade nått samma höjder som Lassgårds skådespel, men det räcker ändå väl för en småputtrigt trevlig stund i biomörkret.
| 7 december 2015 18:45 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (6)
2
En trist och supersentimental historia fylld av stereotyper och fjantiga situationer som man snabbt tröttnar på. Sämst av alla är "vitrockarna" med en förskräcklig Johan Widerberg i spetsen som spelar någon slags karikatyr/drömversion av hur Ove verkar uppfatta byråkrater. När den gravida kvinnan skrattar så hon måste förlösas omedelbart tar man sig för pannan. Det är så dåligt skrivet att jag skäms för Holm & Backmans vägnar. De måste sovit bort sina barns födslar för jag vet då inga barn som fötts pga ett skrattanfall. Men det finns några fina små stunder i filmen, och precis som i den usla Stig-Helmer-filmen, är det i tillbakablickarna och samspelet med ungdomskärleken som filmen har sina bästa stunder. Men resten är ett enda långt best-of-montage till smäktande stråkar som antagligen är menat att få oss berörda. Jag ser då hellre introt till Up! för det handlar om exakt samma sak men på fem minuter.
Läs mer
4
Den var as bra
Läs mer
4
Att läsa en bok, älska den och sedan inse att det ska bli film.. Det är inte alltid man blir glad för en film kan sällan återge boken till sin fulla rätt. Men jag såg fram emot filmen, såg den, och så klart älskade den. De hade gjort det så himla bra och fått med så mycket av boken och Rolf Lassgård gör en näst intill perfekt version av Ove. Det saknades två sekvenser som jag gärna sett; den om parkeringsplatsen och när han ska köpa en iPad, men man kan ju inte få allt.
Läs mer
Visa fler