Pulp Fiction (1994)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Filmen är uppbyggd av fyra scenarion, som spelas upp bitvis tvärs och härs utan den ringaste inbördes ordning. Ett förälskat par beslutar sej för att göra ett spontant rån mot den restaurang som dom sitter och dricker kaffe i. Två samvetslösa torpeder får i uppdrag av gangsterkungen Marsellus, att hämta upp en väska med okänt innehåll.

Prisboxaren, Butch, trotsar en påbjudning att lägga sig i en titelmatch och tvingas fly landet. Gangstern Vincent Vega beordras att gå ut med Marsellus vackra fru, Mia. Hela filmen är fylld av rappa dialoger (om både banala och allvarsamma ting), överjordiska mirakel, brutalt våld, droger, och vass humor.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: PULP FICTION

Vår tids absoluta mästerverk
Tarantinos andra film definierade inte bara honom själv som regissör, den introducerade filmbegrepp för världen som 16 år senare har blivit en del av det vi väntar oss att se på vita duken.

Men det som gör att "Pulp Fiction" fortfarande håller som en egen film och inte bara ett innovativt historiedokument är den force och den kärlek till film som Tarantino ingjuter sitt gangsterdrama. Här finns ingen början eller slut, men 50-talsdans, samurajsvärd och oväntade biltvättar. Fantastiskt!

Kommer ni ihåg när det fortfarande var spännande med filmer där man hoppade fram och tillbaka i handlingen? Eller hur coolt det var när karaktärerna hela tiden gjorde filmreferenser både med snack och kroppsspråk? För att inte tala om hur urbota häftigt det var när John Travolta och Uma Thurman dansade som två galna katter till klassisk 1950-talsrock på en restaurang där man åt i en bil och beställde blodig mat med extra grädde på toppen?

I dag låter ovanstående påståenden som rena klichéerna och som uttjatade inslag som vi gärna ser mindre av. Men för 16 år sedan var detta en verklighet för biobesökare och filmkritiker världen över.

När "Pulp Fiction" gjorde entré på filmkartan 1994 var den faktiskt en revolution på samma sätt som när man första gången visade en film med ljud. Visst hade vi sett filmer som lekte med sin narrativ tidigare, men sällan en film som på ett sådant respektlöst sätt hackade upp början, mitt och slut med en väska med hemligt innehåll som röd tråd. Att Tarantino kunde göra brutal gangsterfilm med coola effekter och skådisar hade vi redan sett i "De hänsynslösa" där den numer klassiska scenen med polisens avhuggna öra är en modern snackis.

Men i "Pulp Fiction" gick den gamle videonörden på en väg som enbart den franska nya vågen tidigare berett. En lek med filmkonventionerna som på sätt och vis är mer intressanta än handlingen, men ändå kan hålla den större delen av biopubliken i ett järngrepp. Och hängde man inte med var det lätt att åtminstone njuta av detaljerna. De sylvassa replikerna, det brutala, men väldigt roliga, våldet och den kanske bästa dansscenen under 1990-talet.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Efter världspremiären i Cannes kunde Tarantino något oväntat åka hem från den franska Rivieran med festivalens finaste pris i bagaget. Juryordförande Clint Eastwood lät både stolt och lite överraskad när han läst upp resultatet för en publik som mest svarade med stående ovationer förutom ett par ilskna fransoser som väldigt tydligt skrek "Vilken jävla skit!". Tarantino svarade dessa belackare på scenen med att peka finger. Och det är själva kärnan i "Pulp Fiction". Ett självsäkert långfinger åt etablissemanget. Åt det konventionella sättet att göra film på. Åt folk som påstår att filmer inte längre kan överraska och vara coola.

I filmens början möter vi Pumpkin (Tim Roth) och Honey Bunny (Amanda Plummer) som äter frukost på ett diner. Medan de äter bestämmer de sig plötsligt för att råna restaurangen och förtexterna börjar precis när de uttalar sina hot mot alla i lokalen. Vi kastas sedan in i en bil där Jules Winnfield (Samuel L. Jackson) och Vincent Vega (John Travolta) snackar om sina upplevelser. Senare rullar ett händelseförlopp upp där de stöter på Marsellus Wallace (Ving Rhames) som vill att Vega ska ta ut hans fru Mia (Uma Thurman) på middag. Marsellus har också diverse affärer med Butch Coolidge (Bruce Willis). För att inte avslöja något för den som fortfarande inte haft nöjet att se denna fantastiska klassiker kan man avslöja att de flesta karaktärerna mer eller mindre kommer i kontakt med varandra under filmens gång som varken börjar eller slutar enligt tidsaxeln.

Det är egentligen ganska svårt att försöka förklara vad det är som gör "Pulp Fiction" så otroligt bra. Det kan vara på det sätt som handlingen utvecklar sig vilket skapar genuina överraskningsmoment, det kan vara Tarantinos känsla för språk och galna situationer, men att detta inte bara stannar vid en imponerande stilövning bottnar i att skådespelarna alla levererar på toppen av sin förmåga. Som vi numer vet är det en regel att Tarantino med sina filmer återupplivar gamla skådisars karriär med deras livs roll. Minns Robert Forster i "Jackie Brown", David Carradine i "Kill Bill" eller Christoph Waltz i "Inglourious Bastards". Men att som ung regissör våga satsa på en då väldigt D-listad skådis som John Travolta var ett genialiskt beslut som antagligen aldrig kommer att kunna överträffas. Och visst är detta Travoltas bästa roll. Så cool, så tuff och samtidigt så älskvärd att det är svårt att tänka sig att någon annan någonsin kommer att kunna vara.

Jackson är coolheten själv och står för en av de bästa minerna i filmhistorien när ett väggupp och en osäkrad pistol ser till att han snabbt får uppsöka en biltvätt. Willis är stabil som Butch och stora poäng till Rhames som vågade leka med sin machosida på detta orädda vis. När han, mot sin vilja, blir inblandad i diverse sexuella aktiviteter är det nästan chockerande roligt, men fasansfullt på samma gång. Och så har vi Tarantinos musa. Trots att hon faktiskt inte får speciellt mycket speltid så är Uma Thurman helt suverän som Mia Wallace. Att man ändå känner att man sett henne i drygt två timmar trots att hon kanske är med i effektiv tid runt 30 minuter säger mycket om hennes karisma här. Hon är filmens adrenalinspruta i dess hjärta, vilket är lite ironiskt med tanke på det hon själv råkar ut för.

"Pulp Fiction" har i år 16 år på nacken. Det känns faktiskt när man ser den. Men inte för att den är mossig eller stöpt i en tidsanda som är allt annat än unik. I stället är det för att man känner igen så mycket av det vi sett på bio under filmens livstid. Dessutom kan en viss familjär känsla infinna sig eftersom man, åtminstone jag, sett den så många gånger och älskat den lika mycket varje gång. För man behöver varken vara filmnörd, kritiker eller forskare för att avguda "Pulp Fiction". Det räcker med att se den för att bli förälskad av dess energi, stil, humor och mänsklighet (jo då, visst hoppas vi att det ska gå bra för Vega). Och det är därför som detta är ett av vår tids absoluta mästerverk.

Tarantinos odödliga mästerverk
Under sin karriär som filmregissör och manusförfattare har Quentin Tarantino skapat många kommersiellt och kritiskt lyckade filmer såsom "Inglourious Basterds", "Reservoir Dogs", och den moderna klassikern "Django Unchained". Ej att förglömma "Kill Bill: Vol 1" och dess uppföljare "Kill Bill: Vol 2", två filmer som ursprungligen var tänkta som en film. Alla är speciella på sitt eget sätt och bär på Tarantinos karakteristiska inslag såsom välskrivna karaktärer, en sinnrik historia, samt våld i stora mängder. Alla filmer som bär på Tarantinos stämpel är oförglömliga och bör inte jämföras med verk av andra filmskapare, då det skulle vara orättvist mot båda parter. Men den film som verkligen satte Tarantino på kartan världen över är 1994 års "Pulp Fiction", ett odödligt mästerverk som, hur klyschigt det än må låta, bara blir bättre och bättre för varje titt. Filmen har egentligen ingen konkret handling men i stora drag får tittaren följa två lönnmördare, en boxare, en gangsters fru, och två amatörrånare under en dag och hur dessa karaktärers öden vävs samman. Filmen har sedan länge haft kultstatus och är strukturerad på sådant vis att den är uppdelad i sju sekvenser som kretsar kring tre olika historier som på ett eller annat vis överlappar varandra. Denna typ av berättande kunde även till viss del synas i Tarantinos "Reservoir Dogs" som släpptes två år tidigare. Tarantino berättar sin historia ur en icke linjär tidslinje där de sju sekvenserna inte är placerade i kronologisk ordning, en berättarstil som är tydlig i många andra filmer (se Christopher Nolans "Memento" och Alejandro G. Inarritus "21 Gram"). Inarritus "21 Gram" ingår i hans "Death Trilogy", en filmtrilogi som är tydligt inspirerad av Tarantinos förmåga att sammanväva olika karaktärers öden. Det som gör "Pulp Fiction" till en sådan underhållande filmfest är det Oscarsvinnande manuset Tarantino skrev tillsammans med Roger Avary. Dialogen i filmen är rapp och skarp, och det är där filmens skådespelare kommer in i bilden. Samuel L. Jackson och John Travolta som två lönnmördare gör sina roller helt felfritt, Uma Thurman är självsäker och barnsligt avslappnad i rollen som gangsterfru, och Bruce Willis passar utmärkt som rebellisk boxare vars besatthet av en guldklocka sätter honom i minst sagt krångliga situationer. Även Christopher Walken övertygar i sin lilla roll som Vietnamveteran. Det råder inga tvivel om att Tarantino vet hur man lockar fram det bästa hos Hollywoods skådespelarelit. Med en sådan fin meritlista som Tarantino har är det svårt att plocka ut en specifik film som den absolut bästa. Det finns både ett och annat mästerverk att välja mellan. Men med tanke på att "Pulp Fiction" kom upp på bioduken för över 20 år sedan, och ändå känns fräschare än det mesta som skapas idag, så är det svårt att blunda för hur briljant den faktiskt är. Ja, jag vågar nog säga att "Pulp Fiction" är Tarantinos bästa film.
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
DonnieD
Efter 4e omtitten petar Pulp Fiction ner Donny Darko som absoluta favoritfilm. Jag tror allvarligt talat inte jag personligen sett en bättre film. Allt är så äckligt jäkla världsklass. Så revolutionerande men tillsynes så enkelt. Så förbannat cool. Travolta ÄGER. Alla karaktärer har sånt mänskligt djup. Mest givna femman jag kan tänka mig.
engmar
Tarantinos nästbästa. Nough' said.  5/5!
PerH
Vilket 90-tal Tarentino hade, med tre filmer utav mästarklass, "Reservoir Dogs", "Jackie Brown" och så denna helt makalösa uppvisning i hur man gör en mästerlig kriminaldrama. Varenda scen är så genomtänkt och så väl utförd..Tarentino har fått i hop den perfekta skådespelar mixen. Suverän mästerlig!!
Visa fler (85)

Veckans populära filmer

Visa fler