Pulp Fiction 1994

Action Drama Komedi
USA
148 MIN
Engelska
Pulp Fiction poster

Synopsis

Filmen är uppbyggd av fyra scenarion, som spelas upp bitvis tvärs och härs utan den ringaste inbördes ordning. Ett förälskat par beslutar sej för att göra ett spontant rån mot den restaurang som dom sitter och dricker kaffe i. Två samvetslösa torpeder får i uppdrag av gangsterkungen Marsellus, att hämta upp en väska med okänt innehåll.

Prisboxaren, Butch, trotsar en påbjudning att lägga sig i en titelmatch och tvingas fly landet. Gangstern Vincent Vega beordras att gå ut med Marsellus vackra fru, Mia. Hela filmen är fylld av rappa dialoger (om både banala och allvarsamma ting), överjordiska mirakel, brutalt våld, droger, och vass humor.
Ditt betyg
4.2 av 3,785 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Kim Nilsson

14 november 2010 | 16:27

Vår tids absoluta mästerverk

Tarantinos andra film definierade inte bara honom själv som regissör, den introducerade filmbegrepp för världen som 16 år senare har blivit en del av det vi väntar oss att se på vita duken.

Men det som gör att "Pulp Fiction" fortfarande håller som en egen film och inte bara ett innovativt historiedokument är den force och den kärlek till film som Tarantino ingjuter sitt gangsterdrama. Här finns ingen början eller slut, men 50-talsdans, samurajsvärd och oväntade biltvättar. Fantastiskt!

Kommer ni ihåg när det fortfarande var spännande med filmer där man hoppade fram och tillbaka i handlingen? Eller hur coolt det var när karaktärerna hela tiden gjorde filmreferenser både med snack och kroppsspråk? För att inte tala om hur urbota häftigt det var när John Travolta och Uma Thurman dansade som två galna katter till klassisk 1950-talsrock på en restaurang där man åt i en bil och beställde blodig mat med extra grädde på toppen?

I dag låter ovanstående påståenden som rena klichéerna och som uttjatade inslag som vi gärna ser mindre av. Men för 16 år sedan var detta en verklighet för biobesökare och filmkritiker världen över.

När "Pulp Fiction" gjorde entré på filmkartan 1994 var den faktiskt en revolution på samma sätt som när man första gången visade en film med ljud. Visst hade vi sett filmer som lekte med sin narrativ tidigare, men sällan en film som på ett sådant respektlöst sätt hackade upp början, mitt och slut med en väska med hemligt innehåll som röd tråd. Att Tarantino kunde göra brutal gangsterfilm med coola effekter och skådisar hade vi redan sett i "De hänsynslösa" där den numer klassiska scenen med polisens avhuggna öra är en modern snackis.

Men i "Pulp Fiction" gick den gamle videonörden på en väg som enbart den franska nya vågen tidigare berett. En lek med filmkonventionerna som på sätt och vis är mer intressanta än handlingen, men ändå kan hålla den större delen av biopubliken i ett järngrepp. Och hängde man inte med var det lätt att åtminstone njuta av detaljerna. De sylvassa replikerna, det brutala, men väldigt roliga, våldet och den kanske bästa dansscenen under 1990-talet.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Efter världspremiären i Cannes kunde Tarantino något oväntat åka hem från den franska Rivieran med festivalens finaste pris i bagaget. Juryordförande Clint Eastwood lät både stolt och lite överraskad när han läst upp resultatet för en publik som mest svarade med stående ovationer förutom ett par ilskna fransoser som väldigt tydligt skrek "Vilken jävla skit!". Tarantino svarade dessa belackare på scenen med att peka finger. Och det är själva kärnan i "Pulp Fiction". Ett självsäkert långfinger åt etablissemanget. Åt det konventionella sättet att göra film på. Åt folk som påstår att filmer inte längre kan överraska och vara coola.

I filmens början möter vi Pumpkin (Tim Roth) och Honey Bunny (Amanda Plummer) som äter frukost på ett diner. Medan de äter bestämmer de sig plötsligt för att råna restaurangen och förtexterna börjar precis när de uttalar sina hot mot alla i lokalen. Vi kastas sedan in i en bil där Jules Winnfield (Samuel L. Jackson) och Vincent Vega (John Travolta) snackar om sina upplevelser. Senare rullar ett händelseförlopp upp där de stöter på Marsellus Wallace (Ving Rhames) som vill att Vega ska ta ut hans fru Mia (Uma Thurman) på middag. Marsellus har också diverse affärer med Butch Coolidge (Bruce Willis). För att inte avslöja något för den som fortfarande inte haft nöjet att se denna fantastiska klassiker kan man avslöja att de flesta karaktärerna mer eller mindre kommer i kontakt med varandra under filmens gång som varken börjar eller slutar enligt tidsaxeln.

Det är egentligen ganska svårt att försöka förklara vad det är som gör "Pulp Fiction" så otroligt bra. Det kan vara på det sätt som handlingen utvecklar sig vilket skapar genuina överraskningsmoment, det kan vara Tarantinos känsla för språk och galna situationer, men att detta inte bara stannar vid en imponerande stilövning bottnar i att skådespelarna alla levererar på toppen av sin förmåga. Som vi numer vet är det en regel att Tarantino med sina filmer återupplivar gamla skådisars karriär med deras livs roll. Minns Robert Forster i "Jackie Brown", David Carradine i "Kill Bill" eller Christoph Waltz i "Inglourious Bastards". Men att som ung regissör våga satsa på en då väldigt D-listad skådis som John Travolta var ett genialiskt beslut som antagligen aldrig kommer att kunna överträffas. Och visst är detta Travoltas bästa roll. Så cool, så tuff och samtidigt så älskvärd att det är svårt att tänka sig att någon annan någonsin kommer att kunna vara.

Jackson är coolheten själv och står för en av de bästa minerna i filmhistorien när ett väggupp och en osäkrad pistol ser till att han snabbt får uppsöka en biltvätt. Willis är stabil som Butch och stora poäng till Rhames som vågade leka med sin machosida på detta orädda vis. När han, mot sin vilja, blir inblandad i diverse sexuella aktiviteter är det nästan chockerande roligt, men fasansfullt på samma gång. Och så har vi Tarantinos musa. Trots att hon faktiskt inte får speciellt mycket speltid så är Uma Thurman helt suverän som Mia Wallace. Att man ändå känner att man sett henne i drygt två timmar trots att hon kanske är med i effektiv tid runt 30 minuter säger mycket om hennes karisma här. Hon är filmens adrenalinspruta i dess hjärta, vilket är lite ironiskt med tanke på det hon själv råkar ut för.

"Pulp Fiction" har i år 16 år på nacken. Det känns faktiskt när man ser den. Men inte för att den är mossig eller stöpt i en tidsanda som är allt annat än unik. I stället är det för att man känner igen så mycket av det vi sett på bio under filmens livstid. Dessutom kan en viss familjär känsla infinna sig eftersom man, åtminstone jag, sett den så många gånger och älskat den lika mycket varje gång. För man behöver varken vara filmnörd, kritiker eller forskare för att avguda "Pulp Fiction". Det räcker med att se den för att bli förälskad av dess energi, stil, humor och mänsklighet (jo då, visst hoppas vi att det ska gå bra för Vega). Och det är därför som detta är ett av vår tids absoluta mästerverk.

| 14 november 2010 16:27 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
5
Under sin karriär som filmregissör och manusförfattare har Quentin Tarantino skapat många kommersiellt och kritiskt lyckade filmer såsom "Inglourious Basterds", "Reservoir Dogs", och den moderna klassikern "Django Unchained". Ej att förglömma "Kill Bill: Vol 1" och dess uppföljare "Kill Bill: Vol 2", två filmer som ursprungligen var tänkta som en film. Alla är speciella på sitt eget sätt och bär på Tarantinos karakteristiska inslag såsom välskrivna karaktärer, en sinnrik historia, samt våld i stora mängder. Alla filmer som bär på Tarantinos stämpel är oförglömliga och bör inte jämföras med verk av andra filmskapare, då det skulle vara orättvist mot båda parter. Men den film som verkligen satte Tarantino på kartan världen över är 1994 års "Pulp Fiction", ett odödligt mästerverk som, hur klyschigt det än må låta, bara blir bättre och bättre för varje titt. Filmen har egentligen ingen konkret handling men i stora drag får tittaren följa två lönnmördare, en boxare, en gangsters fru, och två amatörrånare under en dag och hur dessa karaktärers öden vävs samman. Filmen har sedan länge haft kultstatus och är strukturerad på sådant vis att den är uppdelad i sju sekvenser som kretsar kring tre olika historier som på ett eller annat vis överlappar varandra. Denna typ av berättande kunde även till viss del synas i Tarantinos "Reservoir Dogs" som släpptes två år tidigare. Tarantino berättar sin historia ur en icke linjär tidslinje där de sju sekvenserna inte är placerade i kronologisk ordning, en berättarstil som är tydlig i många andra filmer (se Christopher Nolans "Memento" och Alejandro G. Inarritus "21 Gram"). Inarritus "21 Gram" ingår i hans "Death Trilogy", en filmtrilogi som är tydligt inspirerad av Tarantinos förmåga att sammanväva olika karaktärers öden. Det som gör "Pulp Fiction" till en sådan underhållande filmfest är det Oscarsvinnande manuset Tarantino skrev tillsammans med Roger Avary. Dialogen i filmen är rapp och skarp, och det är där filmens skådespelare kommer in i bilden. Samuel L. Jackson och John Travolta som två lönnmördare gör sina roller helt felfritt, Uma Thurman är självsäker och barnsligt avslappnad i rollen som gangsterfru, och Bruce Willis passar utmärkt som rebellisk boxare vars besatthet av en guldklocka sätter honom i minst sagt krångliga situationer. Även Christopher Walken övertygar i sin lilla roll som Vietnamveteran. Det råder inga tvivel om att Tarantino vet hur man lockar fram det bästa hos Hollywoods skådespelarelit. Med en sådan fin meritlista som Tarantino har är det svårt att plocka ut en specifik film som den absolut bästa. Det finns både ett och annat mästerverk att välja mellan. Men med tanke på att "Pulp Fiction" kom upp på bioduken för över 20 år sedan, och ändå känns fräschare än det mesta som skapas idag, så är det svårt att blunda för hur briljant den faktiskt är. Ja, jag vågar nog säga att "Pulp Fiction" är Tarantinos bästa film.
Läs mer
5
Amerikanskt drama från 1994 i regi av Quentin Tarantino och i huvudrollerna ser vi John Travolta, Samuel L. Jackson och Bruce Willis. I övriga roller ser vi Uma Thurman, Tim Roth, Amanda Plummer, Ving Rhames, Maria de Medeiros, Harvey Keitel, Eric Stoltz, Patricia Arquette och Christopher Walken. Tre parallella historier som kommer mötas. Vi har brittiska paret Pumpkin (Tim Roth) och Honey Bunny (Amanda Plummer) som bestämmer sig för att råna ett fik. Lönnmördarna Vincent Vega (John Travolta) och Jules Winnfield (Samuel L. Jackson) ska lämna en väska till gangstern Marcellus Wallace (Ving Rhames). Slutligen har vi boxaren, Butch Coolidge (Bruce Willis), som måste fly från USA efter en boxningsmatch med dödlig utgång. Alla dessa berättelser och karaktärer kommer sammanflätas på ett eller annat sätt. Än idag så har jag den klaraste bilden av när jag som tioåring ser Pulp Fiction för första gången någonsin. Jag frågar pappa vad filmen handlar om, men får inget klart svar. Det som också händer när vi ser filmen är att jag får bara se dialogscenerna, pappa hade varnat mig om hur våldsam den var , så varenda gång det blev våldsamt så spolade han förbi dessa bitar. Istället för att se hela filmen fick jag istället se korta fragment från varje berättelse i filmen. Som tioåring och bara vara van vid filmer som Pirates of the Caribbean, Star Wars och Scary Movie, var det en rejäl omväxling. Fast tyckte jag om den då? Nej, jag avfärdade Pulp Fiction som den sämsta skit jag någonsin hade sett. Att se en film där jag bara fick se korta fragment av och med dialoger så annorlunda och komplicerade, det var ju inget genidrag direkt. Två år senare skulle allt ändras då jag såg Kill Bill som jag fullkomligt älskade. Jag kollade upp regissören Quentin Tarantino och hade helt glömt bort att han hade regisserat Pulp Fiction. Då jag kollade in vilka andra filmer han hade gjort så bestämde jag mig för följande. Kolla in hans debutfilm innan Pulp Fiction och det var ju heistfilmen Reservoir Dogs. Jag införskaffade Reservoir Dogs på DVD (som sedermera blev blu-ray) och jag förälskade mig helt och hållet i den. Tycker det är den mest originella och välskrivna heistfilmen genom tiderna med makalöst skådespeleri och ett grymt manus. För att inte glömma musiken. Då bestämde jag mig för att tiden hade kommit för att ge Pulp Fiction en ny chans (när jag var 13). DVD:n hade samlat damm när jag smällde i skivan och när jag tog ut skivan var dammet som bortblåst. Äntligen såg jag filmen i ett streck och inte i uppdelade fragment som bara gjorde mig förvirrad. Nu förstod jag äntligen vad det var som pappa älskade så mycket med den. Dialogerna, musiken, skådespeleriet var det coolaste jag någonsin hade varit med om. Sedan dess har Pulp Fiction rullat minst en gång i månaden i min blu-ray spelare. Det är sjukt att efter 8 år så står den fortfarande som min absoluta favoritfilm, tillåt mig förklara varför. Inledningen är helt ofattbart mästerlig att man storknar. Pumpkin och Honey Bunny sitter och diskuterar för- och nackdelarna med att råna spritaffärer och banker. Redan i inledningen så slås man av häpnad av dem eldsprutande och knivskarpa dialogerna. Man sitter på helspänn under hela inledningen eftersom man vet inte var all snack ska leda till och när scenen väl når sitt klimax så sitter man med världens bredaste gap. Det som imponerar mest med inledningen är att det är egentligen inget som händer, utan det är bara 2 personer som pratar om rån och dylikt. Fast tack vare att dialogerna är så grisigt jävla bra och faktiskt väldigt målande så sitter man på helspänn. Som när Pumpkin berättar om mannen som rånar en bank med en telefon. Själva tanken på att något sådant skulle kunna hända är ju befängd, men tack vare dialogerna och Tim Roth’s totala inlevelse så målar man upp en bild i huvudet. Inledningen hade varit perfekt som en egen kortfilm och det är min stora dröm att skriva och regissera en lika bra inledning. Världens bästa inledning till världens bästa film. Pulp Fiction är filmen som är definitionen av ”cool”. Här finns inte en enda gång då man inte bara utbrister ”FAN VAD COOLT”. T.ex scenen där Jules Winnfield och Vincent Vega förhör Brett och Marvin i lägenheten är kanske den coolaste scenen någonsin och om man ska förhöra någon så ska man kolla in den scenen. Andra coola scener är t.ex när Vincent äter middag med Mia Wallace (Uma Thurman), scenen med Christopher Walken som Kapten Koons. ”Five long years, he wore this watch up his ass. Alla manusförfattare, ska ni skriva en monolog så ska den handla om en man som hade en klocka uppstoppad i röven i fem år. Bara ett tips. Eller varför inte scenen där Vincent injicerar droger när han är påväg till Mia. Så klart får vi inte glömma det fenomenala slutet. Tarantino vet verkligen hur man avslutar sina filmer med stil. Det är faktiskt lite lustigt när jag tänker på hur mycket Pulp Fiction har påverkat mitt liv. Den har påverkat mitt filmskapande, mitt sätt att prata och även, konstigt nog, mina dansrutiner (de som finns i alla fall). T.ex när jag tog studenten så körde jag och min faster twisten som John Travolta och Uma Thurman kör när de äter middag. Tyvärr så var man ju på tok för packad för att komma ihåg alla steg, men jag lyckades vara Vincent Vega för en dag. När jag drar ut på nätterna till klubbar så lyckas man alltid väva in Pulp Fiction-twisten. När jag gick på gymnasiet, inför varje filmproduktion såg jag alltid Pulp Fiction innan inspelningsdagen. Så den har definitivt påverkat mig på personliga plan. Manuset, som vann Quentin Tarantino en välförtjänt Oscar, är det vassaste manuset som någonsin har skrivits. Hade Pulp Fiction inte varit en film, så hade det varit perfekt som en bok. Manuset har samma tjocka lager som en riktigt välskriven roman där saker täcks av hela tiden och slår en med häpnad varje gång. Pulp Fiction är framför allt en väldigt dialogdriven film där allt som händer, sker genom dialogerna och det är ett grepp som jag verkligen uppskattar. Det är så häftigt eftersom detta är en tämligen händelsefattig film med några enstaka våldsexcesser. Fast tack vare att dialogerna är så livliga och så fruktansvärt briljanta så känns Pulp Fiction som en film där det händer saker hela tiden. Tarantino’s största förmåga som manusförfattare är att ta vardagliga samtalsämnen och sätta de i ascoola karaktärer. T.ex Jules’s och Vincent’s samtal om fotmassage och dess innebörd. Sedan så är alla one-liners så klockrena och levereras med perfekt precision av skådespelarna. Framför allt Samuel L. Jackson som spyr ut citat efter citat. ”Well, I’m a mushroom cloud laying motherfucker, motherfucker.” och ”I’m the foot-fucking-master.” Manuset är fenomenalt och det bästa som någonsin har skrivits. Hatten av och miljontals med applåder från mig till dig Mr. Tarantino. Om manuset är fenomenalt så är Tarantino’s regi stilbildande och kombinera det med fenomenalt flyhänt. Något som Tarantino lyckas så otroligt bra med är hur han sköter tonen. Ena sekunden kan dialogscenerna vara popkulturella och kvicka för att plötsligt bli intensiva och oförutsägbara. För att sedan bara vara hysteriskt roliga. Pulp Fiction är spännande, rolig, våldsam och förvånansvärt romantisk. Här finns jättegulliga och intima scener med Bruce Willis och Maria de Medeiros. Deras scener ger mig alltid en varm känsla i hela kroppen och jag kan se framför mig Tarantino göra en romantisk film. Django Unchained var ju, i grund och botten, en kärlekshistoria. Sedan är Tarantino stensäker rent visuellt och tekniskt med Pulp Fiction. Fotot är skitsnyggt med väldigt enkla kameravinklar som fungerar effektivt för historien och klippningen är helt perfekt. Som sagt Pulp Fiction är en relativt händelsefattig film men manuset och klippningen får filmens 148 minuter att kännas som 60 minuter. Så klart ska inte musiken glömmas bort och herregud vilket soundtrack Tarantino satte ihop. Låtarna är så bra att scener som hade varit ascoola även utan musiken är tamejfan EXTREMT COOLA. I synnerhet användandet av Misirlou och sedan Jungle Boogie i samma sekvens är bara så jävla häftigt. Skådespeleriet är, precis som filmen och alla beståndsdelar, fenomenalt. Här finns ingen som gör en halvdan prestation eller känns felcastad utan alla in i minsta lilla cameo är perfekta. Det var så modigt av den då väldigt unge Tarantino att envist slåss för den D-listade skådisen, John Travolta, för huvudrollen som Vincent Vega. Vincent Vega är närapå den bästa karaktären som Tarantino har skrivit och Travolta är i sitt livs form. Så cool, så älskvärd, så impulsiv och så förbannat bra. John Travolta’s karriär tog raketfart i.o.m Pulp Fiction och gav honom även en Oscarsnominering. Screw you, Tom Hanks, John Travolta var den värdige vinnaren. Samuel L. Jackson, som är Tarantino’s favorit, är även han i sitt livs form som den ultimata badass, Jules Winnfield. Jackson är så förbannat cool och livsfarlig som Jules och det är bara att konstatera att det är rollen han föddes till. Slutet är den mest välspelade scenen i Jackson’s karriär och Oscarsnomineringen han erhöll var inget mindre än välförtjänt. Övriga skådisar från Uma Thurman till Christopher Walken gör storartade prestationer. I synnerhet Bruce Willis och Harvey Keitel. Pulp Fiction är alltså ett mästerverk och världens bästa film, i mitt tycke. Den har ett fenomenalt manus, fenomenal regi och fenomenala skådespelare. Allt smälter ihop till en perfekt helhet. Jag älskar exakt alla filmer som Tarantino har regisserat, men Pulp Fiction kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu