Proof 2005

En matematikprofessor tar steget från geni till galning. Dottern Catherine tvingas avbryta sina studier och ta hand om honom fram till hans död. I sorg, kaos och rädsla för att själv bli vansinnigt sitter Catherine och försöker reda ut sitt liv.

Det här är en fin film. Ett drama. En sån där film där alla som är med i filmen spelar fantastiskt bra. Alla skådespelarna har säkert vunnit priser tidigare för att de är så fina skådespelare. De är irriterande och sorgsna och pinsamma och lyckliga och kära. Men ändå en sån film som när jag lämnar bion så tycker jag ändå inte att jag är berörd som jag borde ha blivit. För att den är för tillrättalagd och hollywoodiserad. Och därmed lite torr. Lite för tråkig. Den rör sig inom samma område som ”A beautiful mind”, ”Shine” och andra fina filmer om matematik eller mentala sammanbrott.

Det här är ett familjedrama. Hela tiden är det vackra bilder och ett bra samspel mellan alla skådespelarna. Gwyneth Paltrow gör en oklanderlig insats som dottern till matematikprofessorn Robert som spelas av Anthony Hopkins. Men hela tiden saknas det något. Filmen lyfter inte, den står mest och stampar på samma plats hela tiden och undrar var den ska ta vägen. Återblickarna blir små utflykter från den trygga punkten när pappan ska begravas.

Efter att Robert avlidit kommer hans andra dotter Claire till stan för att ta hand om saker och ting samtidigt som en ung matematikstudent tar sig an att gå igenom hans papper. Hope Davis som spelar den äldre systern är dock numera min gudinna. Hon är inte så känd för den stora publiken, men är definitivt på väg i rätt riktning. I synnerhet eftersom hennes roll är den enda som riktigt kryper in under huden på den som tittar. Mest för att hon är otroligt enerverande jävla jobbig som den äldre systern Claire som styr och ställer, pratar med bebisröst och tvingar sin vilja igenom. Överkontrollerande överhjälpsam syster som förkroppsligar en slags ytlig hurtighet som för tankarna till besatta scouter.

Jake Gyllenhaal som den unga matematikstudenten Hal kräver ingen plats, men gör sin roll lika självklart fumligt och kritiskt som om han var född till det. Även om hans roll är fjärran från den magiska ”Donnie Darko” han tidigare gestaltat.

Delvis är den här filmen helt suverän. När den snuddar vid den infekterade relation som uppstår när en person inte längre kan lita på sina sinnen och familjen i sin tur slutar lita på den personens mentala resurser. Att vara den som trots klara stunder ständigt blir ifrågasatt och som vet att han eller hon inte kan lita på sig själv. Då blir det sorgligt, krävande och obekvämt och då är det mycket bra. Styrkan i när de snuddar vid den oerhörda frustrationen att vara anhörig till en psykiskt sjuk. Och frustrationen över att vara den sjuka och inte kunna lita ens på sig själv och ständigt ha folk som bestämmer över en.

En enda scen ger mig gåshud, när Catherine håller tal på fin fars begravning och ställer frågan var alla vännerna som kommit hållit hus de senaste fem åren. Hade filmen visat mer hur de senaste fem årens helvete har varit för Paltrows rollfigur hade det varit mer intressant. Nu får man mest se den trevliga sidan och det gör allt lite menlöst. Den här filmen har ingen spänning, den bara finns. För att regissören John Madden inte vågat ta steget att göra den riktigt smärtsamt jobbig att titta på. Filmen är som en diskret parfym - tilltalande, men märks knappt och dunstar snabbt. ONÖDIGT VETANDE Baserad på David Auburns Pulitzervinnande pjäs.