Lucky Number Slevin (2006)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Detta drama utspelar sig i en värld där afro-amerikanska och judiska gangsters hamnar i konflikt. Av misstag blir en man (Josh Hartnett) inblandad i ett mord konspirerat av en av New Yorks största gangsterbossar (Ben Kingsley).
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: LUCKY NUMBER SLEVIN

Fel plats, fel tillfälle

Fel plats vid fel tillfälle är ett uttryck som Simon Slevin är väl bekant med. Vår hjälte har, när vi först får stifta bekantskap med honom, haft en av sina sämre dagar. Efter att ha fått foten av sin chef kom han hem till en flickvän som hoppat i säng med en annan kille och på väg till polaren Nick på Manhattan blir han rånad och nedslagen. Inte nog med det så är Nicks lägenhet helt tom när Slevin kommer dit. Plötsligt så bankar det på dörren. Besökarna visar sig vara två råskinn som släpar iväg honom utan att han får en chans att förklara att de haffat fel kille. Nick är tydligen skyldig två rivaliserande maffiabossar, The Boss (Morgan Freeman) och The Rabbi (Ben Kingsley), stora summor pengar och båda parter kräver nu att vår hjälte betalar skulderna eller själv betalar med livet. Helt oförberedd och knappt påklädd, han hinner inte dra på sig något annat än den blommiga handduken han bär runt midjan, dras Slevin in i ett blodigt gangsterkrig samtidigt som han bevakas både av den mystiske yrkesmördaren Goodkat (Bruce Willis) och den råbarkade snuten Brikowski (Stanley Tucci).

Mitt i alla gangsterfasoner utvecklas även en liten kärlekshistoria mellan Slevin och den ohämmat charmiga granntjejen Lindsey (Lucy Liu) som inte kan hålla sig ifrån att leka Kalle Blomkvist bland lönnmord och mystiska försvinnanden. Det är här man kan börja ana ”Lucky Number Slevins” stora problem som film. Regissören Paul McGuigan klarar helt enkelt inte av att sätta någon fungerande ton på det underliga debutmanuset. Man börjar det hela på blodigt gangstermanér för att sen flytta historien mot den romantiska komedins hemmatrakter och sen kryddar McGuigan allting med lite Guy Ritchie-humor. Genom att skicka historien fram och tillbaka mellan slapstickskämt och brutala mord gör man det svårt för skådisarna att veta hur långt de ska dra humorn. Detta resulterar i en obekväm och stundtals rätt plump stämning i en film där judar i kippor och tofsar kämpar mot mörkhyade underhuggare med klena intellekt. Morgan Freeman illustrerar denna sortens virrighet med all önskvärd tydlighet då han verkar lika lugn och vänlig som i alla andra roller. Detta trots att hans roll som elak maffiaboss egentligen inte har några sidor som ligger i närheten av den mysige gubben i kofta som Freeman iscensätter. Eller så är det så enkelt att Freeman bara är sig själv.

Det träiga manuset ger ingen i den tjusiga rollistan någon vidare chans att glänsa. Den största överraskningen är nog ändå Josh Hartnett som självklart kör sin gamla vanliga flickdrömsrutin men här gör han det bättre än tidigare, visst är han dålig men det är ändå ett steg i rätt riktning. Bruce Willis är, i sin roll som legendarisk hitman, samma gamla Willis som vi är vana att se bara lite mer vattenkammad än vanligt i sin nytvättade trenchcoat. Ben Kingsley överspelar lite lagom som ”The Rabbi”, en roll som trots detta toppar de hemska insatser han gjort på senare år men tyvärr ändå bara blir ännu ett sorgligt tecken på förfall i stil med förra årets insats i ”Bloodrayne” från skådisen som en gång i tiden belönades för en Oscar för rollen som Gandhi.

Filmen räddas dock på slutet då alla dessa oförklarade mord och luriga karaktärer knyts ihop och bildar en förvånansvärt stark helhet. Många kommer säkert känna sig förda bakom ljuset och inse att de lurats. Frågan är om man gillar att bli utnyttjad eller ej. En sak är hur som helst säker, twisten på slutet är filmens absoluta höjdpunkt.

Trots att det går att njuta av den klyftiga lösningen så går det inte att komma ifrån att filmen inte känns som något annat än ännu en av miljontals andra filmidéer som kommit till efter en kväll framför ”Pulp Fiction”. För tolv år sen kändes de smarta konversationerna om triviala småsaker och de popkulturella referenserna spontana och charmiga men nuförtiden känns de mest tillgjorda. ”Lucky Number Slevin” är ingen dålig film, den är bara inte lika originell och smart som den tror att den är.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
vinterblod
Hur kan denna enbart få en tvåa? 
Ibland undrar jag om en del slagit i huvudet här på MovieZine.
Emeric Carlsson
Tyckte att första halvan var helt briljant, jag älskade det. Sen tappade den tyvärr sin röda tråd ganska rejält och när säcken väl skulle knytas ihop i slutet var det alldeles för många rep som spretade åt alla håll. Det var inte särskilt tillfredsställande med de logiska luckorna. En fyra är jag dock generös nog att bjuda på.
magiul
I och med att man får veta innan att det är en twist på slutet (både i recensionen och av kompisar) så är det inte särskilt svårt att lista ut vad den handlar om. Det förstör tyvärr mycket av stämningen då man mest sitter och försöker lista ut hur utvecklingen kommer ske istället för att njuta av filmen. Det var förresten ingen gigantisk twist då det var rätt lätt att lista ut.

Däremot är inte alls Josh Hartnett dålig, utan snarare den enda tillsammans med Lucy Liu som är bra. Men det hade varit mycket bättre att stryka den kärleksrelationen och istället göra filmen hårdare. Slutscenen är rätt fjantig nämligen. Filmen får 3/5 från mig.
Visa fler (7)

Veckans populära filmer

Visa fler