JFK (1991)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Åklagare Jim Garrison i New Orleans intresserade sig tidigt för mordet på John F Kennedy. Han blev också den förste, och hittills den ende, som tagit fallet till domstol.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: JFK

Storartad politisk konspirationsthriller
Filmen som ska vara Oliver Stones favorit i sin egen filmografi är en skicklig konspiratorisk nagelbitare med en perfekt ensemble. Den är nästintill mästerlig.
För alla som, liksom jag, älskar politiska konspirationer på film är det här julafton. Filmer som ”Alla presidenters män”, ”The Ghost Writer”, ”De andras liv”, ”Maratonmannen” och ”I skottlinjen” är några favoriter, i filmer som dessa finns mycket spänning men med en stor kontext bakom. I ”JFK” är det extra lätt att ryckas med i handlingen för den handlar om något ytterst verkligt. Allt som har med Kennedy-mordet att göra är fascinerande, dels för att det är ett ouppklarat mordfall men också för att det utgör en vändpunkt i amerikansk samtidshistoria, liksom terrorattackerna 2001.

Mordet som skedde i november 1963 var ett stort demokratiskt angrepp. John F. Kennedy symboliserade en ljusnande framtid och i och med hans mord skapades ett stort djupt sår i den amerikanska folksjälen, likt Olof Palme-mordet i Sverige den där februari-dagen 1986. Politiska mord fascinerar lika mycket som de förskräcker men ”JFK” är så mycket mer än sin fängslande historia, det är en riktigt bra film.

Oliver Stone har gjort många politiska Hollywood-filmer om amerikansk historia tidigare (bland annat ”Nixon” och ”W” om de båda republikanska politikerna Richard Nixon och George W Bush och krigsfilmer som ”Född den fjärde juli” och ”Plutonen”), detta är kanske hans bästa, även om han har fått en hel del kritik för filmens många faktafel. New Orleans distriktsåklagare Jim Garrison skrev boken ”On the Trail of the Assassins” som baserar sig på hans tid då han engagerade sig i fallet Kennedy. Boken driver tesen att presidenten mördades av politiska skäl och att mordet var en stor konspiration. I filmen spelas han av Kevin Costner som under denna period, i början på 90-talet, hade sin storhetstid (”Dansar med vargar”, ”Bodyguard”, ”A Perfect World”).

Under filmen, som utspelar sig under en lång period, visar Garrison omständigheter som tydde på att den obetydlige Lee Harvey Oswald bara var ett redskap för mäktigare mördare. Stone hanterar alla trådar med fingertoppskänsla under den 189 minuter långa speltiden och använder snabba klipp, tillbakablickar och verkliga bilder i en perfekt kombination. Han visar i tur och ordning händelseförloppet, från att Kennedy mördas till Jack Rubys mord på Oswald. Sen visas händelserna flera gånger om från olika vinklar, bland annat genom den beryktade Zapruder-amatörfilmen. Att filmen fick Oscars för sin klippning och sitt foto känns givet och fullkomligt rättvist.

När ”JFK” hade premiär sa Stone att det var en film som gjorde anspråk på att berätta sanningen om vem som dödade Kennedy. Snart visade det sig dock att Stone hämtat avgörande inspiration från boken ”The Report From Iron Mountain”, en klassiker bland konspirationsteoretiker. Oavsett om det är sanning eller fiktion som presenteras i filmen är det ohyggligt intressant och det tekniska utförandet är oerhört skickligt. Att filmen har samlat idel fantastiska namn i rollistan gör inte saken sämre.

Även om inte Costner är världens mest spännande skådespelare är han i rollen som Garrison, alltid klädd i sina Ray-Ban Clubmaster, perfekt castad, både i scenerna med sin fru (Sissy Spacek, alltid bra!) och i maktens korridorer, fint uppbackad av exempelvis den rejält underskattade Michel Rooker. Tommy Lee Jones gör en av sina absolut bästa prestationer som Shaw, mannen som Garrison anklagade att ha ett finger med i spelet, och Kevin Bacon, som den homosexuella fascisten, och Donald Sutherland, som den mystiska namnlösa mannen, gör avtryck trots sina få scener. Allra starkast lyser dock Gary Oldman som Oswald, hans prestation är fulländad och när jag ser honom påminns jag av David Dencik som John ”Lasermannen” Ausonius eftersom de båda är så självklara i sina roller att deras ansikten dyker upp i mitt huvud istället för de verkliga personerna. I Tomas Alfredsons ”Tinker, Tailor, Soldier Spy” spelade de mot varandra och fick glänsa ikapp.

Att jag inte sätter en femma har inte med faktafelen att göra (för det är inte en dokumentär även om den innehåller dokumentära inslag) utan för att den stundtals känns sömnig. Det hade inte gjort något om den varit lite kortare (Stone verkar vara ett stort fan av långa speltider!), eftersom filmen inte innehåller typiska spänningsmoment som vissa andra filmer i sin genre blir det lite för mycket av långsam dialog mellan män i hattar. Den är också något övertydlig i sitt sätt att skriva oss på näsan. Men att ”ingenting är omöjligt”-Stone är på topp här är inget jag motsäger mig. ”JFK” har ett oerhört välskrivet manus och en smart dramakonstruktion. Den är ambitiös, modig och imponerande på alla sätt och vis. Den har de där kännetecknen som en Stone-film har, den är visuellt häftig och har ett stort politiskt engagemang. Stone har inte på långa vägar varit lika stabil på 2000-talet som på 90-talet, kan han komma tillbaka i sin gamla toppform med sin filmatisering av Edward Snowden?
Senaste kommentarer
Film
Politik, konspirationer, Kevin Costner, Tommy Lee Jones, Tal, Fotot. Ja du Oliver Stone, detta var möcke, möcke, möcke, möcke bra och jag är riktigt nöjd!
Franco
Femman håller sig efter en omtitt!
RDP
Okej, nice, då får det bli så:)
Visa fler (25)

Veckans populära filmer

Visa fler