Hundraettåringen som smet från notan och försvann 2016

Äventyr Komedi
Sverige
108 MIN
Hundraettåringen som smet från notan och försvann poster

Synopsis

Uppföljare om hundraettåringen Allan Karlsson och hans vänner, som nu är rastlösa på Bali efter ett år i lyx. Men när Allan bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda så blir det fart igen. Inte bara på Allan och sällskapet, men även på hämndlystna gangsters, ryska bekanta från förr och amerikanska CIA.
Ditt betyg
3.0 av 254 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Carl Adam Anderberg

19 december 2016 | 13:43

Robert Gustafsson slarvas bort i årets julfilm

Uppföljaren till en av Sveriges största biosuccéer någonsin erbjuder mer av samma, fast inte lika bra. "Hundraettåringen som smet från notan och försvann" är duglig men knappast sprakande underhållning.
Den älskvärde Allan är tillbaka i årets stora familjekomedi och vi får också återigen träffa Julius, Benny, och Gäddan. Hur kul du kommer tycka att den återföreningen är beror helt på vad du hyste för känslor för originalet, "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Det här är nämligen mer av samma, fast sällan bättre.

Drygt en och en halv miljon svenskar såg "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" bio, och en Oscarsnominering trillade dessutom in för Bästa smink. Robert Gustafsson spelade då som nu karaktären Allan från 20-årsåldern ända upp till 100, och det var övertygande rakt igenom. Den här gången baseras filmen inte på en bokförlaga (även om författaren Jonas Jonasson varit med och tagit fram historien) men upplägget är fortfarande lätt att känna igen.

Allan och gänget lever ett problemfritt liv på Bali, precis där vi lämnade dem senast. Problemet är bara att stålarna har sinat snabbare än någon kunnat ana, och efter bara ett år har 50 miljoner kronor gått upp i rök. Så vad göra? Jo, det visar sig att Allan sitter inne på ett hemligt läskrecept, som potentiellt sett kan vara värt ofantliga summor. Receptet finns dock i Berlin, så fortare än kvickt bär det av mot den tyska huvudstaden, och äventyret kan dra igång.

Tempot är högt rakt igenom, och de galna infallen är många. Det finns ett driv ända från början som ofta saknas i svenska filmer, och i och med att vi redan känner alla karaktärer (förutom Bennys nya flickvän, som alltså inte längre spelas av Mia Skäringer) behöver vi inte ödsla tid på att introducera dem. 

Om det var något som verkligen genomsyrade Jonas Jonassons bok (och i förlängningen den första filmen) så var det fantasirikedomen. På sant Forrest Gump-manér visade det ju sig att den sorglöse Allan varit delaktig i många av historiens största händelser, som framtagandet av atombomben och störtandet av Franco i Spanien. Samma koncept används här, och handlingen inkluderar både Richard Nixon och Leonid Brezhnev och Henry Kissinger, men jag kan inte skaka av mig känslan av att det är något av en andrasortering av historiska personligheter vi får här. Och jag saknar den skojige Einstein!

För att vara en svensk komedi är "Hundraettåringen" ovanligt påkostad, på precis samma sätt som föregångaren var, men känslan av att vi har sett det mesta förut är påtaglig. Humorn faller lite för ofta under kategorin "lägsta gemensamma nämnare", och skådespeleriet är i ärlighetens namn inte heller särskilt bra. Förutom Robert Gustafssons då, men han får tråkigt nog inte så mycket utrymme här trots att det borde vara hans film att äga. Han blir en något bortslösad resurs som ett resultat av att handlingen till större del än föregångaren tar plats i nutid, då karaktären Allan knappt kan röra sig och än mindre prata. På birollsfronten är Iwar Wiklander mer osympatisk än jag minns honom i rollen som vapendragaren Julius, och Jens Hultén som Gäddan får inte något vettigt att göra. 

Manuset är ett väldigt "svenskt" manus, om ni förstår vad jag menar. Lite styltigt och onaturligt sådär, och replikleveranserna haltar ofta som en följd av det. Tonen är också ibland lite suspekt avvägd, där buskis blandas med plötsliga regelrätta avrättningar och sprängda kroppar. Framförallt en scen med en granat i en brunn känns... tvivelaktig. Absolut inte för att jag är en moralens väktare, utan för att det skär sig. Jag förstår vad regissörerna Måns och Felix Herngren siktat på, men fingertoppskänslan har sviktat en del.

Om du var en av alla de hundratusentals människor som gillade "Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann" lär du nog uppskatta "Hundraettåringen" också, men det är svårt att bortse från att det här är en sämre film. En återupprepning. Mindre fantasifull och mindre sympatisk. Det finns absolut kvaliteter här, men jag tycker nog att Allan hade kunnat få gå i graven på höjden av sin karriär, istället för att tvingas ur sin pensionering för att försöka sig på en återupprepning av sina gamla tricks. Han är ju trots allt inte 100 år längre. Jag sätter en svag 3:a.
| 19 december 2016 13:43 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
2
JMY
Tveksam fortsättning på historien om Allan! Se den: Gillade du den första filmen så får du i princip samma sak igen med några få undantag. Det är småkul och Gustafsson gör återigen en stabil gubbe. Musiken är bra samt scenografin. Undvik den: Om du redan efter del 1 kände en smak av tomgång med denna svenska version av Forrest Gump i slowmotion så blir det inte bättre denna gången heller. Det är samma trötta tillbakablickar med färre skratt. En typisk uppföljare som inte lyckas hålla uppe samma kvalité som sin föregångare. Vad som fick Jens Hultén att nappa på detta manus är en gåta. Han dyker upp i början och är badsugen för att sedan mest haka på som statist hela filmen tills han får bada i slutet. Antagligen lite Snabba Cash för allas får Seth Rydell.
Läs mer
3
I vanlig ordning så väljer svensk filmindustri att avsluta året med en svensk komedi. År 2016 har varit Robert Gustafssons stora år på vita duken. Först dök han upp tillsammans med kollegan Johan Rheborg i "Morran och Tobias" långfilmen och nu var det dags för uppföljaren "Hundraettåringen som smet från notan och försvann" som utan någon litterär förlaga berättar en ny historia om hundraåringen Allan Karlsson som vi fick bekanta oss med i föregångaren "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Om filmen lyckas leverera det man förväntar sig ska jag snart tala om i denna recension som blir min sista under detta filmår. Men först lite om filmens handling. Allan Karlsson (Robert Gustafsson) och hans vänner som är nu rastlösa på Bali efter ett år i lyx. Men när Allan bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda så blir det fart igen. Inte bara på Allan och sällskapet, men även på hämndlystna gangsters, ryska bekanta från förr och amerikanska CIA. Får man det man vill ha då man löst ut biobiljetten till årets svenska julsatsning? Nja, både ja och nej. Humorn känns igen. Robert Gustafssons som sin nu ett år äldre hundraåring gestaltas lika bra som tidigare. Förvirrad men livsbejakande är Allan Karlsson även denna gång och situationshumorn funkar precis som tidigare. På samma sätt som tidigare blandas nutiden med historiska händelser som Allan av en slump har råkat vara med om. På ett Forrest Gump liknande sätt lyckas han återigen möta kända historiska personer i historiska händelser och till viss del med sin förvirring orsaka utvecklingen av dessa. Trovärdigheten är väl lite si sådär när det gäller händelseförloppet med de historiska händelserna. En läskedryck som Allan i början av filmen hittar i ett förråd ligger till grund för det mesta av filmens handling. Det är just den där ryska så kallade Folksodan som kommunisten Leonid Brezhnev är ute efter. Han ansåg sig ha rättigheterna till den. CIA jagar folksodan och alla vill ha den. Att en läskedryck kan ha detta stora inflytande känns föga troligt. Och det där med att slumpmässigt skapa en läskedryck på grund av dumhet är redan en händelse som Forrest Gump har genomgått i den litterära uppföljaren på första Forrest Gump boken och filmen. Så just den intrigen känns lite stulen ifrån boken "Forrest Gump & Co". Men om man bortser ifrån dessa orealistiska aspekter så är filmen ganska underhållande om man inte hoppas på samma Guldbaggekvalité som första filmen hade. Alla de gamla karaktärerna återkommer i sitt nästan Jönssonligan liknande gäng. Tomt blir det utan Mia Skäringers medverkan. Hon blev tyvärr utbränd innan inspelningarna skulle dra igång och tvingades att tacka nej till att medverka. Därför är hennes karaktär utbytt emot en ny spelad av skådespelerskan Shima Niavarani som vi bland annat har sett i TV4 humorsatsningen "Boy Machine". Hon funkar bra som ersättare och Skäringers karaktärs frånvaro förklaras som hastigast i filmens början. Jens Hulténs gangster med minnesförlust är roligast då hans nya intresse är att bada i de mest konstiga sammanhangen. David Wiberg är återigen kul som den förvirrade Benny som lever med ständig beslutsångest angående allt i livet. Men mest är det i vanlig ordning Robert Gustafsson som får glänsa. Med en värme, förvirring och onykterhet skildrar han Allans alla nyanser så att han blir all annat än en tråkig pensionär. Man får inte se Robert i lika många åldrar och tidsperioder i Allans liv denna gång eftersom det mest refereras till en tidpunkt då Allan Karlsson har hunnit bli ganska gammal Men situationerna Allan hamnar i är fortfarande underhållande. Det är bara intrigen som känns lite som en smärre upprepning av första filmen. Men som sagt utan för höga förväntningar kan man få sig en hel del skratt under julhelgen. Gillar man inte Robert Gustafsson så finns det dessutom en liten apa som bjuder på en hel del underhållning i filmen. Jag kan rekommendera filmen som en uppföljare som ger det man förväntar och inte så mycket mer. Men sämre uppföljare har jag sett. En trea av fem möjliga får filmen "Hundraettåringen som smet från notan och försvann" av mig i betyg eftersom den faktiskt är ganska bra.
Läs mer