Don't come knocking (2005)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Howard Spence har haft det bättre. En gång i tiden spelade han de stora Vilda Västernhjältarna, nu finns det bara biroller kvar. Han lever ett utomordentligt själviskt liv och försöker dränka sitt självförakt med sprit, droger och unga kvinnor ända till den dagen hans mamma avslöjar att han förmodligen har ett barn någonstans. Tanken på barnet får honom och tro att livet kanske inte varit helt förgäves och han ger sig iväg för att leta reda på sonen eller dottern. Han träffar Doreen, en kvinna han älskade en gång, och Earl, en ung sångare som inte längre behöver någon pappa. Men där finns också Sky, som kanske är hans dotter, och Sutter som tvunget ska ha med Howard tillbaka till inspelningen som han lämnat.
Visa hela synopsis

ALTERNATIV SAKNAS

ALTERNATIV SAKNAS

Betyg
Läs recension
1.6 av 5 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DON'T COME KNOCKING

En njutning för stunden

Av någon anledning är jag svag för cowboyfilmer. Kanske för att jag själv inte skulle ha något emot att rida iväg i solnedgången genom ett ändlöst landskap. Sen att verkligenheten förmodligen ser annorlunda ut för dagens cowboys är en helt annan fråga, på film ser det i alla fall härligt ut. Nu kan väl inte ”Don´t Come Knocking” sägas vara en äkta cowboyfilm, den enda riktiga referensen till denna genre är att Sam Shepards karaktär kliver omkring i en cowboymundering. Men det gör inte så mycket för näst efter cowboyfilmer tycker jag om berättelser som utspelar sig i små städer i mellersta USA. Och då denna film är en blandning av dessa båda är förutsättningarna perfekta, åtminstone för min och likasinnade människors del.     Efter att för ett antal tiotal år sedan medverkat i framgångsrika filmer är Howard Spences skådespelarstjärna nu dalande. I de fall tidningarna publicerar artiklar om honom, handlar det mest om hans fylleslagsmål och liknande aktiviteter. Mitt uppe i en filminspelning bestämmer sig Spence för att ta timeout och rymmer hem till sin mamma som han inte sett på trettio år. Ganska omgående får han veta att han sedan en så där tjugo år tillbaka har en son någonstans i Montana och eftersom han inte har något bättre för sig beger han sig dit. Med andra ord är detta den så många gånger tidigare berättade historien om den en gång framgångsrika, numera utslagna människan som försöker hitta en mening med sitt liv. Om inte annat borde det faktum att vi alla vet hur sådana människoöden brukar sluta på film, vara ett argument för att vi är välbekanta med denna skildring. Jag stod kvar på trottoaren framför biografen efter pressvisningen en bra stund och undrade över hur det kan komma sig att just denna intrig kan bli sentimental och seg i en film, medan den i en annan är både underhållande och intressant. Tja, jag vet tyvärr inte om jag blev så mycket klokare av mina funderingar. För vad är det som gör just denna film så bra, till skillnad från många andra i denna genre? Kan det vara det fantastiska fotot? Det utmärkta skådespeleriet? Den sköna musiken? Förmodligen är det en kombination av dessa, en lyckad sådan.

Stora delar av denna historia är egentligen rätt tragiska med den slagne hjälten (visserligen är hans tillstånd självförvållat, men sorhligt är det ändå), de stackars övergivna barnen och deras ensamma mödrar samt farmödrar. Trots detta är jag ganska så säker på att de flesta som ser denna film, inte kommer att bli nämnvärt deprimerade av allt detta elände. Detta betyder inte att historien inte är trovärdig, för det är den. Genom monologer, vanliga samtal och scener där inte särskilt mycket sägs rent verbalt, men där ändå ansiktsuttrycken och kroppsspråket hos skådespelarna tydligt uttrycker deras spelade karaktärers sinnestillstånd, övertygas vi rent intellektuellt men inte emotionellt om sorgen men även om glädjen i det berättade. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: jag kände mig som en yttre betraktare då jag såg denna film, jag såg karaktärernas vånda och lycka och kunde förstå dem, men jag kunde inte känna dem. Och jag kan inte heller påstå att jag på vägen hem grubblade särskilt mycket över karaktärernas gångna, nuvarande och framtida öden. Men å andra sidan, vem har egentligen sagt att alla sevärda och därmed bra (eller om det kanske skall vara tvärtom) dramafilmer skall ha denna effekt. För det kan vara ganska skönt att lämna biografen oberörd men glad över att för stunden blivit underhållen av en sådan film.  

Jag har faktiskt inte sett något som Wim Wenders regisserat tidigare. Men efter att ha lyssnat till min medföljande kompis ivriga föreläsning om de filmer som han gjort, förstår jag att hans verk inte bör missas. Så även i detta fall. För ”Don´t Come Knocking” är kanske inte årets måste, men är ändå behaglig och värd att se. Så se den, bli underhållen och gå sedan hem nöjd och glad över att ha spenderat lite drygt två timmar på ett trevligt sätt.

Katarina Michnik Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler