“Blue Moon” är Richard Linklaters idé om hur det kunnat se ut för Broadwaylegenden Lorenz Hart (Ethan Hawke) under premiärkvällen för den världsberömda musikalen “Oklahoma!” 1943. Han har nämligen inte fått vara med att skriva texten då kompositören Richard Rodgers (Andrew Scott) valt att samarbeta med lyrikern Oscar Hammerstein II (Simon Delaney) istället.
Efter 26 musikaler tillsammans och världsberömda sånger som “Blue Moon”, “The Lady is a Tramp”, och “This Can’t Be Love”, har Lorenz alkoholproblem och dåliga arbetsdisciplin satt stopp för fortsatta samarbeten. Så det är en bitterljuv, eller kanske mest bitter, kväll för Lorenz. Han mäktar inte med att se klart föreställningen utan smiter iväg till Sardi’s istället – den berömda teaterbaren med karikatyrteckningar på alla kända Broadwayartister de serverat (och där man än idag kan ta sig ett glas vin innan föreställningen).
Filmen är monologtung, i synnerhet första halvan, och det finns inte mycket handling för att driva den framåt. Lorenz håller låda inför bartendern Eddie (Bobby Cannavale) och pianisten “Knuckles” (Jonah Lees) samtidigt som han envist propsar på den ena drinken efter den andra. I övrigt är det tyst och lugnt, trion är mer eller mindre de enda på plats så här tidigt. Så det blir lite pjäskänsla över det hela, även om kameran gör sitt bästa för att glida runt och hitta nya vinklar.
Ethan Hawkes fysiskt nedkortade rollfigur
Och när vi ändå är inne på det här med vinklar – Ethan Hawkes Lorenz filmas nästan helt igenom ovanifrån. Det är för att verklighetens Lorenz bara nådde dryga 150 centimeter över marken. Hawkes resliga figur har “kortats ner” rejält genom specialeffekter och en ställföreträdande kort person i sekvenserna där Lorentz syns bakifrån.
Resultatet är lite tveeggat. Det råder ingen tvekan om att Hawkes rollprestation är Oscarsvärdig. Vi känner så starkt med Lorenz och hoppas mot alla odds att han ska kunna rycka upp sig, ta sig i kragen, men han har fastnat någonstans i livets nerförsbacke.
Lorenz bor fortfarande hemma hos sin mamma. Han är deprimerad. Fantiserar om kvinnor som protegén Elizabeth (Margaret Qualley). Kvinnor han inte kan få då hon är 27 år yngre, vacker, glamorös, och intresserad av jämnåriga män (och kanske han mer beundrar än åtrår henne då han egentligen också är intresserad av män). Verkligheten känns skev. Han dagdrömmer om come-backs, fantiserar om nästa stora succé. Folk sympatiserar med honom, låter sig underhållas, men ingen tar honom på allvar.
Sorgset, vackert, och melankoliskt porträtt
Det är en sorgset, vackert, och melankoliskt porträtt, som jag nästan skulle vilja kalla kulmen på Hawkes karriär. Samtidigt distraherar hans extrema fysiska förändring. Man kommer på sig med att sitta och gissa “hur gjorde dom si, hur gjorde dom så” istället för att lyssna på vad som sägs. Vilket i och för sig inte gör så mycket under de händelsefattiga monologerna. Man missar liksom inga ledtrådar till vad ska hända härnäst…
Men Linklater har fångat en era, en bit musikalhistoria, via en av de största, personifierad av Hawkes Lorenz. Filmen är gammaldags välgjord och bjuder på mycket nostalgi för svunna eror. Och visst är det fantasieggande att kliva tillbaka till New York år 1943 och vara med under premiären av en av Broadways största musikalsuccéer. Bekanta sig med kreatörerna, höra deras diskussioner, spänt invänta tidningarnas recensioner och fira succén tillsammans med dem.
Atmosfären är inbjudande och scenografin välgjord. Man sugs in mer och mer allteftersom rollfigurerna interagerar med varandra, och låter oss ta del av deras relationer. Det blir spännande på ett lite skvalleraktigt vis. Hur ska det gå med den unga Elizabeth, och vad menar den eller den med det? Jag köper i alla fall fantasin om att det skulle kunnat se ut ungefär så här under premiären 1943. För nostalgiker och musikalälskare är filmen ett måste!