Det är svårt att hålla tårarna tillbaka när Mariska Hargitay berättar om sitt extraordinära liv och uppväxt i HBO-dokumentären “My Mom Jayne”. Jag såg den bland luttrade pressmedlemmar på Tribeca och det snyftades både här och där i salongen.
Mamman är alltså sexbomben Jayne Mansfield från 50- och 60-talets (mestadels) B-filmer och pinup-affischer, som dog 1967 när Mariska var bara tre år gammal. Dokumentären bjuder på en djupt personlig och känslosam resa i skuggan av Jaynes tragiska bortgång.
Mariska själv har inga minnen av henne. Istället låter hon sina äldre syskon Jayne Marie Mansfield, Mickey Hargitay Jr., och Zoltan Hargitay dela med sig av vad de kan komma ihåg från de tidiga åren.
Jayne Marie som är äldst har flest minnen. Hon återberättar de första åren med mamman i Hollywood, när Jayne försökte slå igenom som skådis. Hur hennes konservativa och religiösa pappa körde familjen dit men snart själv återvände till Texas. Hollywood var ingenting för honom.
Från cigarettflicka till världsberömt bombnedslag
Mamma Jaynes egen inspelade berättarröst minns också resan från okänd cigarettflicka på Los Angeles klubbar till världsberömd filmstjärna. Hon gjorde en provspelning med en Joanne d’Arc-monolog och fick veta att hon var en bortkastad talang. Blondera håret och sätt på dig mer åtsmitande kläder, var svaret. Och vips så tog karriären fart.
Även om Jayne älskade uppmärksamheten och berömmelsen, längtade hon efter att bli tagen på större allvar. Hon var trots allt en intelligent kvinna som talade flera språk flytande och spelade piano och fiol på konsertnivå. Men roller i A-filmer kom sällan. När hon skulle spela fiol på en talkshow himlade TV-värden med ögonen och avbröt “vem bryr sig, ge mig en kyss”.
Och Jayne fnittrade. Hon spelade rollen av dum blondin till perfektion. Någonting Mariska skämdes över under hela sin uppväxt. Pappan Mickey Hargitay varnade henne för att läsa och tro på allt som skrevs om mamman. Så Mariska förblev omedveten om en familjehemlighet med enormt inflytande på hennes eget liv och identitet. En hemlighet som avslöjas i filmen.
Förutom intervjuerna med syskonen och personer som känt henne (exempelvis Jaynes press-sekreterare, den nu 100-årige Raymond “Rusty” Strait, och Mickey Hargitays andra fru Ellen Siano) visas en stor mängd arkivmaterial från film och TV-produktioner, men även hemmavideos och privata fotografier.
Dessutom får vi ta del av brev från fans och personer som känt mamman. De prisar hennes godhet i små anekdoter som hjälper till att skapa en helhetsbild. Vilket är målet med dokumentären – för Mariska att lära känna mamman. Att ta tillbaka narrativet från allt skvaller som skrivits genom åren. Att förmedla en rättvis och kärleksfull bild – både för sig själv och för publiken.
Ömt och kärleksfullt porträtt av mamman
“My Mom Jayne” må vara Mariskas långfilmsdebut, men hennes långa karriär har säkerligen redan lagt grunden för henne som slipad regissör. Dokumentären är extremt välgjord. Jämt och fint berättad, den sackar aldrig farten men ger ändå tillräckligt med tid att känna med personerna och ta in vad som berättas. Resultatet är ett ömt och kärleksfullt porträtt som bitvis drar hårt i känslosträngarna.
Mariska är ju känd i egen rätt, främst som skådis, producent, och ibland även regissör av TV-serien “Law & Order: Special Victims Unit”. Serien hade premiär 1999 och är den längst pågående live-action-serien i amerikansk tv-historia. Dessutom synonymt med New York’s domstolsdistrikt i södra Manhattan – ingen kan väl ha missat alla inspelningstrailers under årens lopp? Vilken New York-bo har inte sett Mariska och Ice-T i full action? Samt busslasterna med turister som kör förbi och skriker och hejar när de får syn på dem?
För “Law & Order: Special Victims Unit” är nästan en lika stor turistattraktion som frihetsgudinnan. Lika synonymt med New York. Och Mariska vinkar tillbaka. Skriver autografer. Kanske en lärdom från mamma Jayne? “Skicka aldrig iväg någon som vill ha en autograf” har hon sagt, “för utan dom skulle jag inte finnas”.
”My Mom Jayne” släpps på streamingtjänsten Max den 27 juni.
