Den nya världen 2006
Drama
120 MIN
Engelska
Italienska
Den nya världen poster
Synopsis
Emanuele Crialeses (Respiro) prisbelönade och vackra berättelse om en italiensk familjs långa resa till Amerika – den nya världen.
Ditt betyg
2.8 av 10 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
Info
Originaltitel
Nuovomondo
Biopremiär
DVD-premiär
21 november 2007
Språk
Engelska , Italienska
Distributör
Triangelfilm
Ålder
7 år
Längd
Recensent
Mattias Löfroth
1 januari 2008 | 00:00

Surrealistiskt och stillsamt om längtan

Sicilien 1913. Det karga italienska landskapet erbjuder små möjligheter till jordbruk och den utsvultna boskapen lovar ingen framtid. Det ryktas emellertid om ett land långt bortom horisonten, på andra sidan atlanten. Ett land där det finns jobb åt alla. I legenden om den nya världen talas det om floder av mjölk, vidunderliga grönsaker och regn av guld.

Salvatore Mancuso (spelad av Vincenzo Amato) tillhör de många som grunnar över de ändlösa historierna om det lönsamma Amerika. Som sista utväg söker han efter ett tecken från de gudomliga makterna. Och han får sitt svar. Familjen packar det väsentligaste och ger sig av.

Under den långa resan träffar Salvatore den brittiska Lucy (Charlotte Gainsbourg), vars förflutna är höjt i det fördolda. Tillsammans ger de varandra skydd i en ovan och skrämmande situation.

Emanuele Crialeses senaste vittnar om en djup förståelse för den enorma europeiska emmigrationen kring förra sekelskiftet, men också om dagens debatter om flyktingströmmar och främlingsfientlighet. I ”Den nya världen” kan det urskiljas en modern kommentar till intolerans (som den har gemensamt med Iñárritus ”Babel”), men det finns också i filmen ett starkt behov att avbilda den frustration och längtan som formade de italienska förfäderna. I Crialeses tappning görs detta onekligen mycket bra. Det är en stillsam berättelse som, hör och häpna, stundtals påminner om förra decenniets kioskvältare – ”Titanic”.

Den väl berättade historien förgylls av idel starka skådespelare och deras prestationer. Allra främst framstår Filippo Pucillo, som ger dövstumme Pietro ett gränslöst minspel. I hans ansikte summeras oförståelsen och förvirringen kring den nya kulturen.

Möjligen finns det i ”Den nya världen” alltför lite kontrast till allt elände. Det är egentligen endast musiken som tvingar fram en motbild till den hjälplöshet (och oro) som präglar i stort sett hela berättelsen. För Salvatore och hans familj är musiken en stor avledning från osäkerheten om framtiden. Det blir angeläget för filmen och dess publik att känna musiken som länk mellan hopp och förtvivlan. Men det lyckas inte riktigt fullt ut. Glädjerusen är få, sorgerna många.

”Den nya världen” vinner en del mark genom sina nästintill surrealistiska drömsekvenser. Det återhållsamma skådespeleriet och det panorerande fotot är förträffligt. De mytologiska och nästintill existentiella anblickarna hjälper filmen, om inte till guld, så åtminstone till en hedrande silvermedalj.