Battle of the Year (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Inspirerad av den prisbelönta dokumentären “Planet B-Boy” om en ny generation av atleter från bland annat Ryssland, Frankrike, Japan, Korea och Brasilien, som tänjer på gränserna och tar sig till nya höjder inom dansen med målet att vinna de stora priserna.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BATTLE OF THE YEAR

Reträtt och nederlag
Breakdansarfilmen "Battle of the Year" ställer "Bring It On" med Kirsten Dunst, Jessica Albas "Honey" och de flesta mediokra, amerikanska dansfilmer som någonsin har gjorts i ett intensivt försonande ljus. "De filmerna är genialiska", tänker man efter en stund.

Det måste vara fruktansvärt att tvingas se sin subkultur bli representerad på film av Chris Brown. I det här sammanhanget är denne stöddige sprattelgubbe dessutom det enda, gissar jag, skälet till att subkultursfilmen ifråga får biopremiär överhuvudtaget. Ingenting annat i denna trögflytande och klichétyngda massa av oblyg amerikansk patriotism och plattitydstinn sentimentalitet garanterar någonting annat än en undangömd plats i kabel-TV:s dagstablå.

Nej, hade jag varit en tjugo år yngre breakdansare hade jag verkligen skämts över "Battle of the Year".  Som ovig trettioplussare med stelopererad rytmkänsla blir jag bara illa berörd.

Lyckligtvis spelar Chris Brown inte huvudrollen. Den drabbar istället Josh Holloway, som en gång i tiden ingick i ensemblen för den mycket idiotiska TV-serien "Lost" och då alltså arbetade med Shakespearematerial i jämförelse. Han gör här en sur och åldrad "b-boy" som motvilligt tar på sig att träna upp den breakdansande motsvarigheten till basketens "Dreamteam", i syftet att lägga sorgen över sin döda familj bakom sig.

Hans metod går ut på att gorma på dansarna. Och se - i takt med att laget trotsar motgångar och överkommer interna stridigheter minskar frekvensen av bilder där Holloways karaktär surmulet tar en klunk av sin fickplunta. Till slut kan han kasta den i papperskorgen. Ett tvåårigt alkoholmissbruk har besegrats av laganda och oräkneliga sekvenser med unga män som gör kullerbyttor i luften samtidigt som de parodiskt långsamt inser att de MÅSTE JOBBA TILLSAMMANS om de ska kunna vinna över sydkoreanerna i den danstävling som kröner hela filmen och som därför inte kan komma fort nog.

Chris Brown ingår i danslaget och gör med platinablond frisyr och hög decibelnivå sitt allra bästa för att ta över varenda scen han är med i. Eftersom resten av rollbesättningen utgörs av professionella dansare snarare än skådisar så lyckas han i princip. Det finns inga vinnare här.

Visst ska det sägas att just dansscenerna är spektakulära och oftast dynamiskt redigerade, ett par gånger rycker det i benen till och med hos undertecknad (stelopererad rytmkänsla, etc.), men när allt är sagt och gjort är det mest sorgligt att alla dessa begåvade unga män - det är för övrigt knappt någon kvinna med i hela filmen - slösar bort sina gravitationstrotsande förmågor i ett sammanhang där allt utom de fysiska färdigheterna får en att kvida av ångest och leda i kombination.

Om detta var årets strid är vi alla förlorare.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Senaste kommentarer
RDP
"mycket idiotiska TV-serien "Lost""? Nej du herr Bolin, inte okej!
Mats
Det gör jag med :)
LAC&SLiC
Har lite svårt att ta in LOST-dissen i recensionen... Jag tillhör "Lost-Lovers"

Veckans populära filmer

Visa fler