Oliver Stone: Hollywoods Snowden

INTERVJU
16 September 2016 | 09:00

Oliver Stone: Hollywoods Snowden

Oliver Stones biopic om Edward Snowden är den kanske mest USA-kritiska film som den Oscarsbelönade giganten har gjort.

MovieZines Erik Augustin Palm träffade 70-åringen på Toronto International Film Festival, för ett samtal om produktionen av "Snowden" - och motiven bakom den. 

Med tanke på hur kontroversiell Edward Snowden är bland makthavare i USA: Vilka försiktighetsåtgärder tog ni under produktionen?

– Vi var självklart högst medvetna om det, och försökte hålla oss utanför radarn så mycket som möjligt. Vi spelade in i Tyskland och reste tillbaka till USA för en scen i Washington DC. Första dagen gick vi förbi Vita Huset med Snowden, i gestalt av Joseph Gordon-Levitt (skratt). Sedan reste vi till Hawaii, och sedan till Hong Kong och Moskva. Vi var hela tiden tvungna att brottas med hur tajt vår budget var. Det var en svår film, utan något stöd från de stora filmbolagen. Men Open Road Films klev in, vilket i grunden är ett lite bolag, men som ligger bakom filmer som "Spotlight". Vi fick även uppbackning från Frankrike och Tyskland. Och sammantaget gjorde det filmen möjlig. Det var alltid pengarna som det handlade om.

Hur lyckades ni utifrån en så liten budget bygga en film med så högt produktionsvärde?

– Vår produktionsdesigner hade tidigare gjort bland annat "The Fifth Estate", så han visste hur man kunde åstadkomma bra resultat och hur man hanterade en så liten budget på bästa sätt. Många av de inspelningsplatser man ser i filmen skapade vi praktiskt taget från scratch. Och man gjorde ett fantastiskt jobb med dem. Till exempel är tunneln som man ser i Hawaii en vidarebyggnad av Münchens gamla postkontor från 1930-talet. Källaren, katakomberna, och den olympiska tunneln i München, och ovanpå det CGI och scenografi. Så alla tre kombinationerna för att skapa det slutgiltiga resultatet. Vi använde oss av information från Snowden för att skapa de här miljöerna. De är skapade som han beskrev dem.



Hur realistiskt är det signalspaningsgränssnitt i NSA:s datorer som visas i filmen?

– Man måste komma ihåg att man på film inte på ett tillfredsställande sätt kan visa exakt vad datorer gör i sådana här sammanhang. Datorsystem är väldigt tråkiga visuellt, på många sätt, och NSA:s system är i mångt och mycket en kombination av det som vi visar. Självklart tog vi oss konstnärliga friheter. Vi hade fantastiska tyska teknikansvariga som arbetade med oss, och visuella effekt-ansvariga, riktigt skickliga sådana. Hemligheten om hur det egentligen ser ut är enligt vad Snowden berättade för oss, "en stor grå låda i en garderob med ett tillkopplat modem". 

Är Edward Snowden nöjd med slutresultatet av filmens skildring av den här världen?

– Vi gjorde vårt bästa, och han blev väldigt nöjd, efter att ha hjälpt oss att rensa upp många av de tekniska misstag som vi först gjorde. Dessutom finns det så många felaktiga återgivelser av det han har gjort vilket också var viktigt för oss att korrigera. Men vi hade två böcker att utgå från, "The Snowden Files" av Luke Harding och "The Time of the Octopus" av Anatoly Kucherena. Vi hade även många journalistiska återgivelser, där vissa var korrekta och vissa var felaktiga. Vi pratade även med andra visselblåsare. Faktum är att vi pratade med alla som hade något att säga om NSA, och som vi visste skulle prata med oss. Men väldigt få av dem talar ut. Det finns omkring 30 000 anställda vid NSA, och Edward Snowden är den enda som avslöjade dem. Det säger någonting, eller hur? Resten av dem går med på villkoren. 

Du är en amerikan som har gjort flera väldigt USA-kritiska filmer. Är du den amerikanska filmvärldens Edward Snowden?

– Jag antar att man skulle kunna säga att det finns någon nivå av sanning i det. Jag har definitivt utmanat en del av de konventioner som finns i det amerikanska tänkandet, och jag har fått flera fiender på vägen. Jag har inte fått särskilt mycket stöd av mittfåran av det amerikanska filmsystemet. Det har varit tufft. Och den här filmen har varit särskilt svårt att göra på grund av att vi fick nobben av varje stort amerikansk filmbolag. 



Vad är din syn på Sverige gällande Snowden-affären?

– Sverige är en stor besvikelse för mig idag. En Snowden på 1960-talet skulle ha fått mycket bättre bemötande om han hade sökt asyl i Kanada, Schweiz, Frankrike, eller i Sverige, i synnerhet, eftersom Sverige då tog sig an amerikanska desertörer såväl som vapenvägrare. Det var det Europa som jag kände till som ung man. Det var en plats präglad av neutralitet, som man kunde söka sig till. Det var separata länder, det fanns inget EU, folk hade sina egna tankar, de var fria. USA hade varit väldigt ekonomiskt dominerande länge, och var på väg att växa sig ännu större, men det var ännu inte vad det är idag - då en person söker asyl i världen och blir behandlad på det sätt som Snowden blev. Ignorerad, för att folk är så rädda för USA. 

Filmen ger känslan av att du vill försäkra dig om att tilltala yngre tittare. Stämmer det?

– Varför inte? Vad vore felet med det? Mina filmer är för alla. Man kan vara hundra år gammal, det spelar ingen roll. Ibland känns det förvisso som att äldre människor förstår mina filmer bättre, eftersom de har levt igenom livets längd. Så om yngre människor tilltalas av den här filmen vore det förstås jättebra. 

Du har precis fyllt 70 år. Hur förhåller du dig egentligen till din yngre publik?

– De flesta unga är idioter, de vet ingenting. Så vad har jag att dölja, vad är den stora grejen? Mina filmer är kanske lite för komplexa för dem. När jag gjorde "Plutonen", så kom många av dem för att se all action. Eller med "Wall Street", och huvudkaraktären Gordon Gekko. Då kom unga för att se Wall Street tjäna pengar. De förstod inte att Wall Street var skurken i sammahanget. Det var inte poängen med filmen, men så fungerar unga människor. Jag älskar dock när yngre människor kommer, eftersom de trots allt tänker. Det vet jag, jag känner det. Och även om de inte tänker igenom filmen aktivt, så förstår de den ibland ändå.


"Snowden" har svensk biopremiär idag fredag.