Kjell-Åke Andersson: "De är livrädda för drama"

8 November 2013 | 20:01

Kjell-Åke Andersson: "De är livrädda för drama"

Regissören bakom "Mig äger ingen" sågar den svenska filmbranschen.

Idag är Kjell-Åke Andersson tillbaka på bio med dramat "Mig äger ingen". Men det var inte en självklar process. Den svenska filmbranschen är "livrädda för drama", berättar han för MovieZine. Vi pratar om hur industrin måste förändra sig, men också om vad som fångade honom i Åsa Linderborgs barndomsskildring och huruvida det är fantasilöst att sätta Mikael Persbrandt i huvudrollen.

När du läste Åsas bok första gången, var det tänkt redan då att bli en film?

- Jag är en av de få regissörer som läser böcker. Dels är jag intresserad av svensk litteratur, men så finns också tanken på att hitta en bra historia. Jag blev enormt fascinerad av historien och kände att det skulle kunna bli en film. Den ville jag göra på något sätt. Jag tog kontakt med Åsa Linderborg och lustigt nog var boken fortfarande fri. Så hon gav mig den, utifrån att jag hade gjort "Min store tjocke far" för ett antal år sen. Men det var sex år sedan, så det tar tid.

Ser du böckerna som film redan när du läser dem?

- Jag kan se enskilda scener, som jag tycker känns filmiska. Det finns en bok som P.O. Enquist har skrivit, "Nedstörtad ängel". Innan jag dör skulle jag gärna vilja göra film på den, för den får jag verkligen bilder av. I Åsas bok var det mer klasshistorien som lockade mig. Jag kommer från enkla förhållanden och identifierade mig med tidsperioden och arbetarklass. Den låg mig nära om hjärtat.

Hur mycket får man ändra på när man filmar någons biografi?

- Det står ju "fritt efter Åsa Linderborgs bok". Naturligtvis måste jag få ändra, film är film och bok är bok. Jag ska visualisera en text och hon skriver en text. Jag älskar boken, och naturligtvis ska jag inte förvränga eller förvanska. Det är inte mitt syfte. Men jag måste få tolka situationer utifrån hur jag känner. Jag ska inte återskapa Åsa Linderborgs liv utan en flickas liv med sin pappa. Vi gör inte en dokumentär utan en spelfilm. Förhoppningsvis uppfattar publiken att det inte är någon sämre version, utan minst lika bra som Åsas bok.

Hur blev det Mikael Persbrandt i huvudrollen?

- Jag tycker Micke är Sveriges bästa skådis, i sin ålder. Sen kan man tycka att man borde kunna ha mer fantasi än vad jag hade då. Men jag hade inte mer fantasi, och Micke är bäst!

Är det fantasilöst att välja Persbrandt, menar du?

- Tja, det blir lite "har du inte något roligare att komma med", ungefär. Men jag hade inte det och det är jag lycklig för. Han är fullkomligt lysande här. Det finns också i hans bakgrund, han har själv gått ut med att han haft vissa problem med alkoholen. Han är också uppvuxen i den här miljön och kommer från arbetarklassen. Plus, det här visste inte jag innan, men han är fantastiskt bra med barnen. Han fick en naturlig kontakt med dem som gör att de fick mycket stöd och trygghet, och han fick mycket tillbaka.

Du dras till historier som berättas ur barnens perspektiv.

- Jag har gjort flera stycken, och det är för att jag själv hade en jobbig och slitsam barndom. Därför har jag solidariserat med barnens perspektiv i flera av mina filmer. Barn har en naturlig lojalitet och ärlighet och uppriktighet, som tyvärr försvinner delvis när man blir vuxen. Jag ser barnens problem i samhället idag och även under min tid.

Hur skiljer sig barnen från de vuxna skådespelarna?

- Barn har en naturlig, total närvaro i scenen ända tills jag säger tack. Det är inte alla skådespelare förunnat att göra så, har de levererat sina repliker så lägger de av. När det funkar, och när allt stämmer, är det det mest fantastiska man kan vara med om i det här yrket.

Finns det några filmer som du har gjort, som har betytt mer än andra?

- Jag tycker att jag har fått göra de filmer jag ville göra. "Juloratoriet", "Min store tjocke far", "Familjehemligheter", "Pirret" som är en renodlad barnfilm, och den här filmen. Det är filmer som jag är glad för att jag fick göra. Idag skulle jag aldrig få göra en film som "Min store tjocke far" eller "Juloratoriet" med tanke på hur branschen ser ut. Och det är unikt att jag fick göra "Mig äger ingen", för jag tror inte att man får göra såna här filmer om några år.

Varför inte?

- Det beror på en rädsla i branschen. Ökad kommersialism, det är svårare och svårare att finansiera. Vi har ett svenskt filmsystem som inte funkar överhuvudtaget. Att satsa på drama är de livrädda för. Vi ska göra enkla, raka familjefilmer som bär sig. Men den här typen av film som jag har gjort och som många andra har gjort, det kommer att bli svårare. Och det är synd, tycker jag. Det visar sig ändå att när man är seriös så går folk och ser dem. Man ska inte underskatta publiken, det finns ett minst lika stort behov idag av att se bra film, som det var för tjugo år sen. Vi måste få en filmpolitik som faktiskt prioriterar mer konstnärligt berättande. Nu är det alldeles för mycket av den andra varan. Och rädsla, det är en jävla rädsla i branschen.

Var även den här svår att finansiera, som bygger på en så pass känd bok?

- Lyckan var att vi hade Filmlance, ett stort bolag som är duktiga, vi hade en känd roman och Micke i huvudrollen, bland annat. Det hjälper ju till. Men det var på håret att vi fick ihop pengarna, och det har varit en lång process. Ta Gabriela Pichlers film "Äta sova dö" som jag älskar. Den sågs av 56.000. Det är för jävla lite folk och det kostar att göra film. Så jag hoppas verkligen hon får göra nästa också. "Hotell" går inte heller bra, tråkigt nog, en film som ändå har en angelägenhet som är viktig. Jag är glad varje gång jag får göra en film.

Vet du vad din nästa blir?

- Nej, jag har haft några tankar. Men den här gången bestämde jag mig för att jag skiter i att tänka så. Jag gör den här, och förhoppningsvis hittar jag något att göra efter det. Man blir rätt trött efter de här åren. Jag skulle vilja berätta om vårt samhälle idag, här och nu. Det finns så extremt många historier.

Ser du själv mycket på film?

- Ja, det blir en del film. Ulrich Seidls "Paradis"-trilogi tycker jag är fantastisk. Jag sitter med i Europeiska filmakademin och har fått 45 filmer. Men det är inget bra, kvaliteten sjunker även i europeisk film. Lösningen är att vi måste kunna distribuera film på andra sätt. Vi måste kunna streama ut fort som fan. Biograferna kommer ägna sig åt de stora amerikanska och svenska kassasuccéerna, vi måste streama ut resten så att folk kan ladda ner det lagligt och betala en slant. Så gör man i USA: man har en streamad premiär och går upp med dem på bio om det funkar. Det är enda sättet för filmer som just "Hotell" och såna filmer. SF har varit ganska långsamma med att anpassa sig efter den här situationen. Det är synd, för då skulle man också nå ungdomar och slippa mycket av nedladdningen.

Vad blir nästa steg med "Mig äger ingen"?

- Vi hoppas publiken går och ser den, för det är viktigt att publiken ser det man gör. Jag är inte den som gjort mitt och struntar i resten. Jag hoppas folk gör det, och att vi får bra recensioner. Vi behöver det. Nästa helg vet vi.

Kjell-Åke Anderssons "Mig äger ingen" har biopremiär 8 november.