Hotell (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Erika har allt: ett bra jobb, god ekonomi, många vänner och en trygg relation. Tills den dagen då allt rasar samman. Plötsligen betyder det perfekta livet ingenting och känslorna som hon tidigare haft full kontroll över går inte att styra. Hon börjar i gruppterapi och möter där andra människor med andra trauman.

En dag ställs frågan av gruppen: Varför ska inte vi få må bra, varför har vi inte rätt att leva med positiva tankar? Gruppen bestämmer sig för att ta sig till en plats där man kan vara helt anonym. En plats där man kan vara vem man vill. De börjar bo på hotell.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: HOTELL

Skruvad terapikomedi
Lisa Langseth och Alicia Vikander följer upp debuten "Till det som är vackert" med en skruvad, charmig om än aning spretig komedi där kufiga terapipatienter söker lyckan i påhittade identiteter på hotell. Ljusår från svenska deckare och buskiskomedier, tacksamt nog.

Efter regissören Lisa Langseths gemensamma långfilmsdebut med huvudrollsinnehavaren Alicia Vikander så har den senares karriär skjutit i höjden ända till Hollywood medan förväntningarna på Langseths nästa projekt varit stora. När de nu återförenas i regissörens andra film så är det en trevlig överraskning att den inte bara håller nästan samma klass som den briljanta "Till det som är vackert" utan även skiljer sig i avsevärt i stil och genre.

Vikander bevisar återigen varför hon är Sveriges stigande stjärna med ännu en stark, intensiv rollprestation som den självbelåtna Erika vars trygga tillvaro med stabil pojkvän, fräsigt jobb och överklasslya rasar samman i och med en komplicerad barnfödsel. Hon går med i en terapigrupp som frustrerat försöker söka svaret på varför de är så olyckliga. Tillsammans tar de spontant in på hotell för att fly sina problem genom att vara någon annan. Dagen efter inser de att de inte vill tillbaka och tar in på ett nytt hotell...

Det är en förtjusande, liten idé Langseth kokat ihop, någonstans i ett mellanland av Tage Danielsson och en amerikansk indie. Det finns en smittande varm humor och kärleksfullt porträtterade karaktärer som växer och utvecklas ur sina stereotypiska skal. Det är lagom (ibland lite väl) skruvat men man sväljer det mesta med barnsligt glädjefnitter. I en svensk filmindustri regerad av deckare och buskiskomedier så är det befriande med en originell, lite knäpp film som vågar sticka ut.

Samtidigt finns här ett eggande mörker som avlöser de mer lustiga situationerna. Langseth tar sina karaktärer på allvar och väljer inga enkla lösningar för deras problem. De är charmiga och ofta roliga men samtidigt tragiska, trasiga själar på en hopplös jakt efter svar på omöjliga frågor. Det kan anses både flummigt och pretentiöst, och upplösningen är en aning uppenbar men regissörens och skådespelarnas envisa tro på historien ror den i hamn.

Vikander får fint stöd av sina motspelare, särskilt David Dencik som är sådär löjligt bra som en indianälskande kuf med moderskomplex. Han är imponerande ärlig och naken (även bokstavligen) och förvandlar vad som kunde blivit gängets nörd till en spännande underdog (kolla in hans dance moves i barscenen). Även övriga skådespelare förmår väcka liv i sina rollfigurer, inklusive Simon J. Berger i sina få scener som pojkvännen.

"Hotell" kommer inte gå hem oss alla och är klart spretigare i jämförelse med regissör/skådespelarduons järnstarka debut. Men som skruvad, svart dramakomedi med dråpliga scener och färgstarka karaktärer är den ett välkommet bidrag till den svenska filmmarknaden. Fortsätt i den stilen, Lisa.

Hotell (2013) – Ett drama som lämnar sina psykogiska premisser.
En intressant film som tar oss med på en resa till hotell, för fem individer som vill vara någon annan än den var och en av dom är, och komma i från sin verklighet. Dock tar filmens drama överhand över dom psykologiska delarna och blir för direkt i sitt utförande och tappar en del trovärdighet, som i stället hade kunnat byggas upp på en analys och en överblick över det mänskliga psyket. Med detta inte sagt att det ej är en engagerande film, för “Hotell” har helt klart en intressant filmisk utformning. Erika är gravid och bor i en fin lägenhet i ekonomisk trygghet med sin sambo, till synes har hon ett gott och välmående liv, men när komplikationer uppstår vid barnafödandet går hon in i en depression, och är inte bered att ta ansvaret över sitt barn och leva tillsammans med hennes oförstående sambo. Hon börjar gå på terapi, där hon till början inte känner att hon får någon hjälp, tills hon börja tala med några andra människor som går på terapin som likt Erika önskar att dom vore någon annan – någon som mådde bra, någon som var fri, någon som var älskad. För en tid ger sig Erika och fyra andra från terapin sig ut på en resa till hotell, där dom föreställer sig att vara någon annan än den som dom i själva verket är. Med hotell som ett naturalistiskt metaforiskt verktyg hade jag ett stort intresse för hur filmen skulle balansera detta. Mina tankar fördes till Ingmar Bergmans “Nära livet” (1958) i sin naturalistiskt metaforiska psykologiska premiss, i “Nära livet” är utgångspunkten tre kvinnor på en förlossningsavdelning i ett sjukhus som binder en bekantskap via sin gemenskap av att dom måste gå igenom och har gått igenom barnafödandet, det som sedan driver filmen är dialog och omständigheterna som handlingen utgår i från och karaktärens öde i och med situationen ledder oss igenom filmen. Detta utförande skapade ett otroligt djup för alla filmiska faktorer och dessa punkter hade kunnat bidra till en mycket djup film i även “Hotells” fall, dessvärre uteblir i många avseenden detta, och händelserna tar hellre mycket dramatiska vändningar rent direkt i stället för psykiskt, vilket tyvärr gör att skildringen av psykisk ohälsa inte tar ett starkt uttryck, utan snarare ett övertydligt och otrovärdigt uttryck. Skådespelarensemblen är stabil och trovärdig filmen igenom. Den skådespelaren/skådespelerskan som gör störst intryck måste jag säga är Mira Eklund ( som medverkat i “Sex, hopp och kärlek” och “Brandvägg”, bland annat), som med sin säregna personlighet i kroppsspråk och röst väcker stort liv i sin karaktär Ann-Sofie som det i terapin framgår att hon har blivit våldtagen och mobbad under sin skoltid. Inslag om källan till karaktärernas psykiska ohälsa nämns något för hastigt under filmen vilket är synd då en vis karaktärsfördjupning går förlorad, som jag är övertygad om att skådespelarna skulle kunnat balanserat på ett välgjort sätt. Om vi ska titta på det som slår ut den psykologiska fördjupningen är det mycket direkta dramatiska inslag så som en karaktärs dubbelliv och i finalen en missuppfattning som leder till våldsamheter. Dubbellivs-sidoberättelsen dra ner tempot på tok för mycket, även fast det ska verka som en karaktärsutveckling och fördjupning är det bristen på den redan upplagda naturalismen som faller. Finalen är dock intressant då den är väldigt obehagligt utförd men dess avrundning blir något banal i sitt sammanhang då den vill leva ut hela huvudpersonens psykiska mående tendera det att bli för övertydligt, i stället borde vi ha fått bevittna detta genom i princip hela filmen, men dessvärre har filmen valt att fokusera på det direkta i stället för det indirekt – tydligt i stället för komplext. Lisa Langseth står som regissör och manusförfattare (har bland annat gjort “Till det som är vackert” år 2010), som jag redan nämnt är manusets utformning för övertydligt och även något splittrat i sina händelseförlopp, men det bildmässiga och resterande tekniska faktorer är mycket väl utformade, med en omväxling i kameravinklar som samverka med miljöerna och smälter samman som en fin helhet. Vad gäller musiken tar den något för mycket överhand emellanåt och är för intensiv, tänk vilka intressanta möjligheter som öppnades för soundtracken om den i stället för att vara en symbol för den direkta händelsen kunde varit en symbol för karaktärernas inre känsloliv och deras känsla av maktlöshet och kraftlöshet… Som helhet är “Hotell” ändock en intressant film även fast den inte för några jätte starka intryck på det psykologiska planet är det ändå en film som finns kvar i ens tankar, detta är troligen mycket på grund av att skådespelarna så väl håller upp filmen och berörande det är “Hotell”, om än på det yttre planet och ej det inre. Anton Carlson Ursprungligen skriven i April 2014.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Marcus
Jag blev lite smått golvad av den här filmen. Fantastiskt bra och originell. Den var jäkligt rolig stundtals trots att det är ett mörker i botten. Grymt välspelad också. Allra bäst är Alicia Vikander som är helt felfri i huvudrollen, hennes talang kommer bära henne långt om det finns någon rättvisa i världen.
Sara
Wow! Helt fantastisk! Förväntade mig inte att den skulle va såhär bra! 5/5
13881
Ljuvlig film, som på ett fantastiskt finstämt, berörande och underhållande vis lyckas kombinera djupgående karaktärsporträtt, intima känslor och psykologiska problem å den ena sidan, och humor och lättsamt upplyftande stämning å den andra. Gråt och skratt, alldeles bokstavligt talat. Direkt gripande, vill jag påstå. Strålande prestationer från skådespelarensemblen, inte minst Vikander (det är otroligt underligt att hon inte fick en Guldbagge-nominering när Anna Odell fick en). Alla rollerna är mycket fint utmejslade av både manusförfattare Langseth och respektive skådespelare, och det är en underbar flora av härliga, spännande karaktärer man får stifta bekantskap. Kort sagt en riktigt berörande och underbar film.
Visa fler (5)

Veckans populära filmer

Visa fler