Intervju: Hellenius vs. Magnusson

1 Februari 2012 | 19:01

David Hellenius vs. Peter Magnusson

Bioaktuella vännerna Peter Magnusson och David Hellenius intervjuar varandra om programledarskap och att ta livet av sina karaktärer.

"En gång i Phuket" handlar om Sven. Han jobbar karrärscoach men är väldigt trött på sitt liv. Svens dröm är att skriva en bok så han bestämmer sig för att sluta på sitt jobb, packar sina väskor och flyttar till Thailand.

MovieZine träffade Peter Magnusson och David Hellenius som fick den stora äran att intervjua varandra.

David: Hur många idéer valde du mellan innan du valde just denna till ”En gång i Phuket”?
Peter: Ja det var några stycken, till slut så parkerade jag några och sköt dem på framtiden, för till slut måste man ju låsa på någon idé så man kommer någonvart. Det började som en ganska grov idé, det här med att en man är trött på sitt liv och vill komma bort och skriva en bok, i detta fall. Det sker i lite olika steg.

David: Vi har ju gjort mycket tv och humorserier. Film har ju alltid ansetts som verk, som det tyngsta man kan göra. Känner du att du har blivit mer accepterad som filmskapare efter den första filmen?
Peter: Ja, men lite kanske. Första gången var det nog folk som hade en förutfattad mening. Det gick ju väldigt bra som kan underlätta för andra filmer. Men det kan vara svårt att gå in med fräscha ögon, om man har setts mycket på TV. Det bli svårt att separera det från det man ser på duken. Jag gör film för publiken, för att de ska bli glada.

David: Du har ju lyckats med både TV och film, vad är svårast att göra: en kul sketch på 3 minuter eller en långfilm?
Peter: Jag vet inte… Det går ju fortare att göra en sketch, såklart. Men att göra en sketch som sitter som en smäck är bland det svåraste man kan göra. Film tar ju längre tid och det gör ju att man vrider och vänder på saker och det är inte alltid bra. Det kräver lite mer tålamod, men principen är ju densamma.

David: Eftersom du gör väldigt mycket humor kan jag tänka mig att du får denna fråga ganska ofta: när ska du göra något mörkt? Att uttrycka sig mer allvarligt, göra en film där folk rentav dör?
Peter: Det finns gärna en bild av att någon dör och att man gråter för att det ska vara på riktigt. De filmer jag har gjort är på riktigt, jag tar dem och humor på väldigt stort allvar, det är ju mitt jobb. Jag tycker inte nödvändigtvis inte att man gjort något mer på riktigt bara för att skalar bort all humor. Vi skulle kunna göra exakt samma film men skala bort alla skämt, då hade folk kanske sagt: Åh, det är på riktigt.

David: Vi kan ju avslöja att in karaktär INTE hänger sig i slutet, men om man hade gjort det, hade du fått en till strömning av publik och hyllningar i svåra filmtidningar?
Peter: Den publiken som jag vill göra film för, som jag själv tycker om, de hade nog blivit lite besvikna. Men det finns nog en liten klick som hade blivit tillfredsställda. Men jag jobbar efter vad jag själv går igång på därför skjuter sig inte Sven i filmen. Men det hade varit ett alternativt slut att göra…

David: Hur känsligt och hur härligt är det med att få kritik?
Peter: För det första gör man ju filmen för att man vill ha en stor publik, gör man inte det skulle man nog göra en film om ätstörningar eller folk som skär sig. Men det är klart att det roligare när folk skriver att den är bra, men det beror lite på forumet. Det finns ju bloggar och sajter hit och dit, en uppsjö av forum. Det går inte att ta in ALL form av kritik, inte positiv heller för den delen.

David: Är det lättare att få ett högre betyg om Sven hänger sig än att göra humor?
Peter: Humor är ju en genre som generellt sätt inte har en hög status i Sverige, här uppe i detta mörka land med Bergmanska arvet. Skrattar inte folk kan man inte försvara det, då är det inge bra.

Utfrågningen fortsätter, nu med Peter som intervjuare.

Peter: Kan du berätta lite om din karaktär George?
David: Jag spelar en kille som har dragit till Thailand. Han är en lite stökig förortskille, det känns så för mig i alla fall. Lite trasslig bakgrund och har nog inte riktigt hittat sin roll där han kommer ifrån. Lite stökig bakgrund och haft det lite svårt med kompisar och tjejer – för att sedan inse att shit, man kan ju dra iväg och börja om på nytt. Lite säsongare sådär. Han öppnar en bar i Thailand, startar en äventyrsfirma, skaffar en mohawk och någon tatuering och är jävligt nöjd. Han fixar det mesta.

Peter: Detta är ju din andra film du spelar in, är det någon skillnad på denna och ”Sommaren med Göran”?
David: Där spelar jag mer toffel, en klassisk kille som styrs av sin flickvän och är duktig. Därför var det roligt med ”En gång i Phuket” att få göra en mer urflippad roll. Jag är nog en mix av dem två. Jag kan vara lite tofflig och rädd, men jag kan också vara lite galen av mig. Båda rollerna har passat mig rätt bra. Det är kul att de båda skiljer sig så mycket åt, man är ju van att se oss två, men i filmen blir det mer karaktärer.

Peter: Vi är mest vana att se dig i tv på många sätt. Hur sadlar du om från programledare till skådespelare?
David: När man är programledare på en kommersiell kanal gäller det att vara glad hela tiden, även om man gör ett program där skeppet håller på att sjunka. Man är en förhöjning av sig själv som programledare, men inte för mycket. Sadla om gör man genom att gå in i en slags roll, det har ju varit lyxigt med dessa filmer. Till skillnad från sketcher som vi har spelat in förut, med eller utan peruk, så får man mer tid på sig att sälja in karaktären i en film. Jag är förtjust i att bara fokusera på den grejen och tänka kring min karaktär.

Peter: Känner du att du kan ha något emot dig när du går från programledare till skådespelare? Att du går in med ett känt ansikte?
David: Det finns programledare som gör det, så jag är väl lite halvunik. Annars har man ju sett att göra TV, som Magnus och Brasse som var både på scen och tv.  Men det tycker jag är bra. Det är inte lika noga nu förtiden. För några år sedan fick man ju inte göra vissa saker. Att vara programledare för ett dansprogram och säga ”dags för en chacha!” och sen får vara med i en långfilm, det hade ju varit förbjudet förr i tiden. Gränserna börjar suddas ut mer. Och jag tror att om du hade gjort en film som slutar med att karaktären dör och om det skulle vara bra, då kanske du skulle vara Peter, som gör filmer om döden. Fast så är det ju inte ännu…

Peter: Men tror du inte att vissa kan bli förvirrade, kanske den äldre generationen som lever kvar i den lite äldre skolan där det ska vara lite mer uppdelat, att de kanske blir lite provocerade att gå från tv till film?
David: Om man är riktigt gammal och ser ”En gång i Phuket” så kanske de tänker: ”Ska han inte säga att det är dags för en chacha snart?”.  Men det finns ju härliga människor som vill att det man gör ska bli bra, det är ju det som är intressant med människan man möter på gatan som bara lyser för att de har sett det man gjort. De som inte gillar det kommer nog inte fram. Sen finns det ju folk som letar efter att bli provocerade.

Peter: Kan det till och med vara så att det finns en klick inom filmgardet som har svårt att frigöra sig från den gamla bilden av att allting ska vara uppdelat, kanske till och med svårt att köpa det. Eller om man tar bort alla skådespelare som gjort sig kända i tv och valde in några helt andra – filmen var identisk fast med andra skådespelare – tror du att det skulle vara lättare för vissa att ta den till sig då?
David: De som har den förutfattade meningen hade det säkert varit lättare. Sen vet jag ju själv att de som jag känner igen blir jag glad av att se, oavsett vad de gör – bara de gör det bra. Skillnaden för de som blir provocerade är att de vill ha ordning i ledet, antingen är du programledare eller så är du med på film.

Peter: Kan det vara så att många av dem också har filmdrömmar?
David: Haha, nu går du riktigt jävla djupt! Säkert.