I filmbranschen är han inte särskilt stort namn – än – men få har så gediget CV i tv-världen som Matt Shakman. Eller vad sägs om “Game of Thrones”, “Succession”, “Fargo”, “Mad Men”, “Six Feet Under” och “House”? Inte illa för en gammal barnskådis som sadlade om för att skapa magi bakom kameran istället.
Men trots sin ovana i långfilmssammanhang (utöver debuten “Cut Bank” från 2014 har han hållit sig till tv-branschen) så är han ingen nykomling i MCU. 2021 regisserade han samtliga nio avsnitt av publikfavoriten och kritikerrosade “WandaVision” – startskottet på Marvels numera rätt brokiga tv-satsning.
Nu har han alltså återvänt till Marvels universum och har denna gång fått uppgiften att introducera superhjältefamiljen Fantastic Four i den allt mer expanderande världen. Historiskt sett en ganska svår uppgift om man ser till Roger Cormans osläppta version från 1994, de utskrattade versionerna från 2005 och 2007, samt 2015-versionen som ännu snabbare föll i glömska.
Trots deras popularitet i serietidningsform känns det nästintill dödsdömt att ta sig an Fantastiska Fyran i filmväg. Men hur såg egentligen Shakman på uppdraget? MovieZine fick en pratstund med regissören bakom “The Fantastic Four: First Steps” och ställde honom mot väggen.
– Jag tror att alla de filmerna gjordes med passion och tydliga visioner. Men jag tänkte aldrig att min film skulle ha en dialog med de tidigare installationerna. Jag fokuserade istället på serierna, som jag älskat sedan jag var barn. Jag hade över 60 år av material att inspireras av – från Kirby och Lee till Byrne och Hickman.
– En stor anledning till att filmen utspelar sig på 60-talet är att jag ville komma nära karaktärernas ursprung. Det var rymdkapplöpningens era, JFK:s optimism – det är en del av deras DNA. De är utforskare, astronauter, eller som vi säger: ”imaginauts” – visionärer mer än typiska superhjältar. Jag ville fånga den andan, en värld där det inte var Armstrong och Aldrin som först klev på månen, utan Reed, Sue, Johnny och Ben.
Berätta om designen av den retrofuturistiska världen i filmen. Hur kom du fram till det visuella uttrycket?
– Det viktigaste var att skapa något som kändes äkta. Jag gillar hur man i New York kan se stadens historia i olika lager, och jag ville lägga till ett nytt lager ovanpå 1960-talets New York – ett framtidslager skapat av Reed Richards.
– Reed är ju den smartaste personen i universum. Han hade uppfunnit flygande bilar och robotar långt innan han blev Mr. Fantastic – en blandning av Steve Jobs och Einstein. Så vi byggde en värld som dels speglade 60-talets arkitektur och bildspråk, men också bar på det som människor på den tiden trodde framtiden skulle se ut som.
– Vi inspirerades av Kubricks “År 2001 – ett rymdäventyr” och världsutställningen i New York och tänkte: tänk om hela staden såg ut som den utställningen? Med svävande bilar, monorails, UFO-liknande byggnader. Det är både riktigt 60-tal och framtidssyn från 60-talet.
Det här är en stor produktion, en del av ett jättelikt universum. Vilken press kände du inför filmen och hur balanserar du den kreativa processen med förväntningar?
– Den största pressen för mig var att göra rättvisa åt karaktärerna. Jag minns när Kevin Feige presenterade Fantastic Four på Comic-Con 2019 – jag satt i publiken och blev upprymd. Tänk att jag nu är den som får göra filmen! Det känns overkligt och underbart. Jag känner ansvar inför Jack Kirby och Stan Lee, och inför alla fans – för jag är ju en av dem.
Hur mycket kreativ frihet hade du, och hur mycket behövde du anpassa till Marvels större berättelse?
– Det fina är att filmen utspelar sig i sitt eget universum – sin egen jord – där de enda superhjältarna är Fantastic Four. Du behöver inte ha sett någon annan Marvel-film eller tv-serie innan. Ingen ”hemläxa” krävs. Men längre fram kommer de så klart att bli en del av det större universumet, vilket jag ser fram emot.
– Jag älskar sammanhängande berättande – men jag älskar också fristående serier där man får fokusera på karaktärerna. Den här filmen är fristående, och sen kommer Russo-bröderna att ta över i “Avengers: Doomsday” där våra hjältar möter andra favoriter. Jag kände ingen press utanför den här berättelsen – jag fick fokusera på våra karaktärer och vår värld.
Vad gjorde du för att få de fyra huvudskådespelarna att känna sig tillräckligt bekväma med varandra för att verkligen porträttera en familj?
– Jag kommer ursprungligen från teatern och tror starkt på repetition. Inför den här filmen började vi med tre veckors repetitioner där vi pratade om allt möjligt – karaktärernas historia i serierna, relationerna mellan dem, och vi byggde upp en gemensam förståelse för deras bakgrund. Vi gick igenom manuset tillsammans och analyserade det noggrant. Jag tycker det är avgörande att skådespelare känner frihet på inspelningsplatsen – att de känner sig trygga och stöttade.
– Vi jobbar ju med fantasi. Det är lite som att vara barn som leker i en sandlåda, men det är vårt yrke. Det roliga för barn i sandlådan är att de får leka fritt – och det är så vi också arbetar. Vi testar oss fram, leker och experimenterar. Det viktiga är att alla leker i samma riktning, om du förstår vad jag menar – att vi alla förstår historien vi vill berätta, vilken stil och ton vi ska hålla. Min största uppgift som regissör är att peka ut den riktningen, att hålla ihop världen och tonen genom hela filmen.
– Dessutom är var och en av dem otroligt begåvade i sina roller. Bra skådespelare kan skapa kemi – det är en del av deras magi. Jag ville att världen och familjen skulle kännas levande, som om de har en gemensam historia. Den illusionen är viktig för vilken film som helst – men extra viktig här.
Utöver storserier som “Game of Thrones” och “Succession” har du också jobbat länge på en av mina personliga favoriter – “It’s Always Sunny in Philadelphia”. Har din tid med det dysfunktionella gänget på något sätt hjälpt dig att hantera familjedynamiken i Fantastic Four?
– Ja, det är ju en ganska dysfunktionell familj i “Sunny”, även om jag skulle säga att Fantastic Four är betydligt mer funktionella i slutändan. “Sunny”-gänget är ett gäng galna narcissister, medan Fantastic Four är idealister – de bryr sig om världen, inte bara sig själva. Jag älskade att jobba med “Sunny”. Det är otroligt att det har sänts i 17 år – det har varit en stor del av mitt vuxna liv.
– Att arbeta med den ensemblen, med mycket improvisation och lekfullhet, var verkligen en perfekt träning. Serien funkar bara om man har kul – och gänget har alltid sagt att om de får varandra att skratta, då kommer resten av världen också att skratta. De är varandras publik. Den tilliten och den glädjen i att jobba tillsammans, det är det viktigaste.
Du har ju också doppat tårna i MCU tidigare med “WandaVision”. Har tiden med den serien hjälpt dig i arbetet med “Fantastic Four”?
– Absolut, till hundra procent. “WandaVision” var en av de mest personliga och glädjefyllda upplevelserna i min karriär. Jag fick arbeta med ett fantastiskt team och lärde känna Marvel inifrån. Där berättade vi en komplex historia om familj och förlust under sex timmar – nu gör jag en tvåtimmarsfilm om en annan familj, men temat är liknande: kärlek, relationer och barn.
– Båda projekten är också stilövningar. I “WandaVision” hoppade vi mellan sitcom-eror, här har vi skapat ett 60-tals-retroframtidsuniversum. Båda krävde detaljfokus, autenticitet och världsskapande – fast i helt olika världar.
“The Fantastic Four: First Steps” har biopremiär den 23 juli.
Läs också: MovieZine möter Marvels nya hjältar: “Vår värld hade behövt en Fantastic Four”
Läs också: MovieZine träffar Fantastic Four-skurkarna: ”En helt ny nivå av sekretess”