Paramount öppnade CinemaCon 2016 med smygtittar på framtida projekt som skräckfilmen ”Rings”, Brad Pitt-dramat ”Allied” och en floppdoftande ”Ben-Hur”.

MovieZine på plats när CinemaCon visade upp första bilderna från Denis Villeneuves ”Story of Your Life”.

CinemaCon 2016: Tom Cruise dök upp på videolänk under Paramount Pictures filmpresentation i Las Vegas under gårdagen och hintade om spännande återkomster till vita duken för både Ethan Hunt och Jack Reacher.

Det som kan visa sig bli studio Ghiblis sista film efter att den hyllade animationsfabrikens båda grundare nu gått i pension, är en stillsam gammeldags vänskapshistoria som rör sig bortom kattbussar och levande slott för att istället ta avstamp i verklig ångest och trasiga familjerelationer, med bladat resultat.

Robert De Niros karriärs-nedstigning från ”Gudfadern 2” till ”Dirty Grandpa” lär sakna motstycke i filmhistorien. Däremellan kan alla världens filmer sorteras in efter kvalitet. Gud förbjude att vi stänger De Niro-boken här.

Fans av Mikkelsen eller dansk hönshjärne-buskis blir säkert nöjda, men jag hade nog väntat mig mer finess från Anders Thomas Jensen.

Will Smith tar på sig en lite för stor läkarrock och åker på tröttsam statyett-fisketur i ”Concussion”, en melodramatisk David och Goliat-historia om immigrant-läkaren som satte sig upp mot den amerikanska fotbollsligan i jakten på sanningen om sportens hjärnskador.

Danmarks Oscarsbidrag ”Krigen” fångar, med sin minimalistiska titel, komplexa historia och totala närvaro, sin publik i skottlinjen mellan raketeld, familjebråk och krigsrätt.

I vågen av dystopiska och post-apokalyptiska ungdomsbok-adaptioner surfar ”The 5th Wave” in i hopp om att ingen lägger märke till dess skavanker. En filmupplevelse som sköljer över sin publik som en plötslig kväljning och för oss till den mänskliga undergångens rand, där allt förfaller – utom de perfekta frisyrerna.

Norsk films posterboy Joachim Trier är bioaktuell med sin engelskspråkiga debut, ”Louder than Bombs”. Men allt började i Stockholm.

Ikoniserad, mystifierad och sexualiserad men aldrig tidigare så väl porträtterad. Hör Marlon tala om Brando med egna ord i den fascinerande dokumentären ”Listen to me Marlon”.

Förväntningarna har varit höga på Joachim Triers tredje långfilm ”Louder than Bombs”, i våras uttagen till huvudtävlan i Cannes som första norska film på 36 år. Efter de hyllade skildringarna av unga Oslomäns inre kamp mot sig själva i ”Repris” och ”Oslo 31 augusti” byter Trier och hans ständige medförfattare Eskil Vogt oslonorskan mot New York-engelska utan att för en sekund frossa i den nya settingen eller förlora sitt säregna filmiska språk i översättningen.

Drömmen om ett anständigt liv och pengar för dagen lever på husvagnslägret i Peter Grönlunds långfilmsdebut ”Tjuvheder”, som skildrar konsekvenserna av att leva som missbrukande kvinna i samhällets marginaler. Starka rollprestationer från både skådespelare och amatörer injicerar mycket värme och humor i skildringen av gemenskap och utsatthet i en värld långt från medelklassnormen som råder, både i samhället och den svenska filmen.

De självbiografiska Katitzi-böckerna gjorde Katarina Taikon till en av våra mest lästa författare, men kanske bör hon främst bli ihågkommen för sin hårda kamp som människorättskämpe samt för den röst hon gav åt Sveriges osynliga romska minoritet. Journalisterna och författarna Lawen Mohtadi och Gellert Tamas har översatt biografin ”Den dag jag blir fri” till dokumentärfilm – tyvärr utan att ge filmiska vingar åt de viktiga och angelägna orden.

Jason Batemans och Rebecca Halls nyinflyttade par får sig en obehaglig inflyttningspresent i Joel Edgertons långfilms-regidebut ”The Gift”. En bortglömd vän letar sig in i sprickorna i det perfekta parets samvaro och genom nya grepp i en familjär genre smyger sig ett rysligt obehag in i denna lågmälda, välspelade men lite väl långsamma psykologiska thriller.

Det är svårt att tycka illa om ”Big Game”. En finsk actionrykare som inte ber om ursäkt till någon. Fullpackad med stora gester, stora explosioner och stora raketgevär är den själva antitesen till Aki Kaurismäkis svårmod. Ett rättframt kärleksbrev till den gamla skolans Hollywoodaction, närmast överentusiastiskt skrivet – men med hjärtat på rätt ställe.

Skådespelaren berättar om dystopiska filmer och den vuxnare uppföljaren ”Insurgent”.