”Insurgent”-aktuella skådespelerskan pratar om uppoffringar och feministisk actionfilm.

Den norske regissören och manusförfattaren Eskil Vogt har tidigare stått för orden bakom Joachim Triers känsliga filmöga. Hans egen regidebut är ett ytterst tonsäkert porträtt av en kvinna som förlorat synen, men inte sina ord och sin fantasi. ”Blind” öppnar våra ögon för en ny norsk regitalang som både har en egen röst och ett öga för film, vilket han gärna nyttjar för att förvilla, eller ska vi säga förblinda sin publik.

I ”Cake” bjuder Jennifer Aniston på en omtalad rolltolkning av en nedbruten kvinna som långsamt försöker samla ihop de skingrade pusselbitarna, eller tårtbitarna som är hennes trasiga liv. Men varken tovigt hår, ansiktsärr eller starkt skådespeleri kan flytta fokus från en tårta som bakats direkt efter receptet för Oscars-lockbete.

Med en fot i videobutiken och den andra i dj-båset, och en tredje (!?) på gaspedalen bjuder ”You’re Next”-regissören Adam Wingard in Downton Abbeys annars så välkammade Dan Stevens att gästa genrefilmens förlovade värld. Resultatet blir en oemotståndlig 80-talsdoftande crowdpleaser som torde öppna många dörrar för dessa båda herrar i Hollywood.

MovieZine åkte till Norge för att träffa DreamWorks och testa på ”Draktränaren”-livet i verkligheten.

På ålderns höst har Liam Neeson format sig en egen hylla bland hämndrullar som en ostoppbar, väderbiten rättskipare med lika nära till pistolen som whiskeyglaset gör han ständig kassasuccé. Men hur kapabel han än må vara kan han omöjligt göra allt själv. I ”A Walk Among the Tombstones” får vi en ganska svag thriller som inte känns helt färdigkokt, även om Neeson givetvis är hur hårdkokt som helst.

80-talet ringde och ville ha sin generiska buddy cop-film tillbaka. Medan samtida rullar som ”Hot Fuzz” och ”The Heat” har vädrat in lite nytt syre i en gammal genre, stänger ”Let’s Be Cops” det fönstret och tar den klumpigaste vägen till skratten i en omvänd ”21 Jump Street” där två slappa ungkarlar låtsas vara snutar istället för vice versa. Lukten som blir kvar är ungefär lika unken som i tonårsgrabbars omklädningsrum.

Det vilar en ofrånkomlig melankoli över fotografen och regissören Anton Corbijns adaption av John Le Carrés spionthriller från 2008 som går i samma ton som den visuellt begåvade filmskaparens välkomponerade bilder av de regnblöta Hamburg-gator där filmen utspelar sig. Filmen är på många sätt en långsam njutning i all sin gråa hösttyska stramhet, men samtidigt en kylig påminnelse om storheten hos en saknad filmisk gigant, då den blev Philip Seymour Hoffmans sista avslutade verk innan hans bortgång i vintras.

”De kommer få spika fast Don Quixote-manuset på min döda kropp!”

GIFF 2014 – Det tog sin lilla stund för den kraftigt försenade filmatiseringen av Håkan Nessers populära roman från 2002 att nå bioduken. Nesser-fans kommer gilla att få återbesöka Mauritz och Elonsson i 60-talets Kumla med ljuv tonårsromantik till tonerna av Bob Dylan. Den fina kärlekshistorien berör men adaptionen känns stundtals klumpig i det bantade filmformatet vilket bidrar till att filmen aldrig riktigt lyfter.

GIFF 2014 – Danmark skakas av en politisk kris när regeringen kringår folkets opinion i en känslig oljefråga, en person tar saken i egna händer med kikarsiktet inställt på den politiska toppen. ”Skytten” är en lättsmält nordisk nagelbitare med grönt samvete som underhåller för stunden utan att vara en fullträff.

”Man tänker sitt”-regissören Henrik Hellström är tillbaka med en stillsam resa genom en åldrad kvinnas sinnen och minnen. Visst är det hisnande vackert och stramt stiliserat om den flyktiga kärlekens natur i designkatalogs-miljöer men nog hade vi behövt komma närmare hjärtat för att få ut något mer än den flyktiga fägringen.

GIFF 2014 – Steven Soderbergh ska ha kallat honom för David Lynchs och James Camerons oäkta avkomma, själv vet jag inte om ens det är en fullgod förklaring för Shane Carruths egendomliga filmspråk. Ett nytt språk att hata eller älska.. eller helt enkelt inte förstå.

Långt innan David Lynch släppte sin, i vissa smala kretsar kultförklarade kalkonfilmatisering av sci-fi-klassikern ”Dune”, smed en av filmvärldens allra friaste själar, Alejandro Jodorowsky, på en egen psykadelisk adaption som skulle bli långt större än ”2001”. Regidebutanten Frank Pavich berättar skickligt den fantastiska historien om storfilmen som skulle ta världen med storm men försvann som sand för vinden. Jag älskar film om film, även film om film som aldrig blev film – och i det facket håller ”Jodorowsky’s Dune” världsklass!

Von Triers fyra timmar långa mastodont-sexmacka, uppdelad i åtta (sex)akter, är en fullständig orgie i tabuer, lustar, ensamhet och givetvis sex. Efter en filmupplevelse stundtals kittlande rolig, stundtals isande olustig, stundtals djupt mänsklig är det svårt att veta exakt hur man ska reagera på von Triers långa skamgrepp på sin publik. En sak är dock säker – ”Nymphomaniac” lämnar ingen oberörd.

MovieZine träffar David Sandberg, skaparen bakom den omedelbara nätsuccén ”Kung Fury”.

En av mina absoluta favoritförfattare, den Pulitzer-prisbelönade pennan bakom ”The Road” och ”No Country For Old Men” gör på ålderns höst (nu 82 år gammal) debut som manusförfattare till ”The Counselor”, en thriller i regi av Ridley Scott med halva Hollywoods A-lista i rollistan. På pappret torde det bli en av filmhöstens stora höjdpunkter. Men det papperstunna manuset bakom filmen visar sig högst förvånande vara den största boven i Ridley Scotts svulstiga gangsterdrama, som med sin vackra yta men total avsaknad av substans och innehåll blänker på filmduken som en polerad bajskorv. Årets filmiska magplask är ett faktum.