Det är inte lätt att vara vuxen, med ansvar och allt vad det heter. Då är det roligare att supa till och leka ansvarslös tonåring istället. Det verkar vara något av budskapet i den här mörka, grötiga komedin som är rolig i sin absurditet men vars människoöden känns föga originella.

En skådespelares stora dröm är oftast en stor, dramatisk och helst Oscarsbelönad roll. Som komiker kan vägen kännas extra lång men vi vet flera som lyckats. Här är MovieZines lista över de komiker som lyckats bäst inom drama.

En actionkomedi med Sandra Bullock och Melissa McCarthy som omaka snutar kan låta både flopp eller flipp. Lite oväntat hamnar man någonstans emellan i en film som efter en ganska värdelös första halva blir riktigt rolig, men även har ett fint budskap kring systerskap.

Kombinationen av kuppfilm och magiker är en rafflande tanke som här resulterat i rafflande underhållning. Ett härligt tempo och en drömensemble hade kunnat ro det här i hamn, om det inte vore för bristen på en karaktär att faktiskt bry sig om.

Det är alltid kul när det går bra för våra nordiska talanger. Åkerman fortsätter sno åt sig hyfsat framgångsrika roller och nu gör även danske regissören Kasper Barfoed (”Tempelriddarnas skatt”) Hollywood-debut. Tyvärr är de i sällskap av ett platt manus och en trött John Cusack.

Mellan de älskade klassikerna och de bespottade kalkonerna finns de bortglömda B-filmspärlorna som du inte visste att du borde se. MovieZine tar med dig in i skräpfilmernas fyndhörna.

Pixar leker med fenomenet monster i garderoben och levererar en för dem typiskt varm, rolig och tänkvärd familjefilm som lever fint på en fin idé och den välfungerande hopparningen av John Goodmans och Billy Crystals talanger.

Från flickidol till excentrisk karaktärsskådespelare – få har spelat så många, olika knäppa rollfigurer på film som Johnny Depp. Eller burit så många lustiga hattar. MovieZine listar favoriterna med Tim Burtons favoritstjärna.

#Sitges 2012 – ”Kill List”-regissören Ben Wheatley följer upp sin våldsamma indierysare med en aningen bredare men desto mer bisarr svart komedi, om ett brittiskt medelklasspar vars husvagnssemester får duon i ”Natural Born Killers” att likna ett omslagspar till Sköna Hem.

”Med stora krafter kommer stort ansvar…” Och för stora hjältar krävs en stor skurk. I ”Man of Steel” är det Michael Shannon som blir Stålmannens ikoniska nemesis General Zod. Vi tar en titt på andra minnesvärda skurkar.

Mark Wahlberg spelar samma roll för femtielfte gången: en hård snut som inte tar skit från någon. Väck mig, någon. Lyckligtvis finns här stabila motspelare och en hyfsad konspirationshistoria men mer än hyfsat blir det aldrig.

Uppföljaren till exorcism-rysaren är inte så usel som många sågningar påstått men liksom många uppföljare rätt platt och tråkig. Dess begåvade stjärna Ashley Bell lyser dock och är den som möjligen gör filmen värd en titt.

En inte oäven tvåa tar vid där första filmen slutade och återförenar den strålande ensemblen. Men äventyret fokuserar för mycket på skurkar och den extrema speltiden dödar tempot.

Både i Sverige och Hollywood röjer kvinnliga filmskapare stora framgångar och vi ser med glädje att man börjar närma sig någon slags jämställdhet i filmens värld. MovieZine hyllar de i sin mening bästa kvinnliga regissörerna.

Bland dagens otaliga superhjältar på bio, ofta med mörka historier och plågade själar, är det lätt att glömma bort de mer lättsamma klassikerna som den första filmatiseringen av Superman. Visst är det lite fånigt och oförargligt men likt är en lättuggad serietidning så är det snyggt, underhållande och charmigt.

Ordvitsen är redan serverad i titeln till den här kombinationen av ”Blair Witch Project” och ”Jurassic Park”. Det är en originell, kul idé och inte helt oävet utfört men den låga budgeten görs sig plågsamt påmind och när inget mer finns att säga så uppenbarar sig bristen på en poäng med det hela.

Eli Roth valde att inte göra ”Hostel Part III” då han ansåg att tredje filmerna i trilogier oftast var de sämsta och de som sabbade serien. Detta stämmer självfallet i flera fall, exempelvis ”Gudfadern” och ”Alla helgons blodiga natt”. Och i viss mån ”Jurassic Park”, där tvåan inte må ha varit ett mästerverk men trean är den första som inte regisserats av Steven Spielberg och visst känner man att något saknas.