Alla har vi minst en – den där filmen där ett oväntat slut kan förhöja intrycket eller ännu oftare, de som verkade så bra fram till en usel avslutning. Det finns dock flertal filmer, klassiker som moderna rullar, som hade kunnat sluta helt annorlunda. Här är sluten MovieZine gärna hade velat se.

Regissören till omtalade ”You’re Next” om rysare, inspirationer och kommande projekt.

Stockholms filmfestival 2013 – Guy Pearce är den typen av karaktärsskådespelare som dyker upp i de mest oväntade sammanhang men alltför få huvudroller. Här får vi chansen att njuta av hans talang i en roll som inledningsvis inte känns självklar men som han så småningom anammar med bravur. Sällan har vi sett honom utstråla sådan känsla för underlägsenhet, ensamhet och längtan som i rollen som pianoläraren tillika cellospelaren Paul.

Typecasting är ofta Hollywoods melodi. Där ett ärr eller en läskig uppsyn ofta ger en skådespelare roller som skurkar så finns de stora stjärnorna som alltid, nästan helt undantag får spela hjältar. Här är vår önskelista på skådespelare som gärna får gå över till den mörkare sidan…

Stockholms filmfestival 2013 – Olivia Wilde glänser i en ordentlig huvudroll som arbetare på ölbryggeri med invecklad relation till kollegan Jake Johnson. Joe Swanberg har gjort en finkänslig, rolig och romantisk film som engagerar tack vare fin improvisation från skådespelarna. Det ständiga öldrickandet blir dock aningen tjatigt.

Det är ju svårt att motivera en remake till en sådan stark klassiker som ”Carrie”. Och inte oväntat kommer man inte ens i närheten av Brian De Palmas original, trots inblandade talanger.

På pappret kan en svartvit mockumentär om en tävling mellan schackspelare och datorer på 1980-talet låta urtrist och det var med viss skepsis jag gav mig in i den här egensinniga filmen. Till min förvåning så finner jag mig småskrattandes oftare än vad jag vanligen gör under mer konventionella komedier.

I Liz W. Garcias regidebut skildrar hon både en förbjuden romans mellan 30-årskrisande Kirsten Bell och en tonårspojke, men också andra människor som kämpar med att växa upp. En tragisk och melankolisk men samtidigt engagerande och vacker berättelse med sympatiska karaktärer och begåvade skådespelare.

Det tar nog emot för många att se en föråldrad, svartvit stumfilm men Max Schrecks kusliga vampyr i F.W. Murnaus milstolpe till rysare är fortfarande värd en titt.

Varför känns det ibland så bra att må så dåligt? Mellan en komedis ekande skratt, en rysares isande skrik och en snyftares tårar så finns de filmer som helt enkelt får en att må skit – och gör det bra. MovieZines listar de bästa feelbad-filmerna.

Mellan de älskade klassikerna och de bespottade kalkonerna finns de bortglömda B-filmspärlorna som du inte visste att du borde se. MovieZine tar med dig in i skräpfilmernas fyndhörna.

William Friedkins rysare chockade många när den kom ut för 40 år sedan och än idag anses den vara en av de starkasta skräckklassikerna. Här är historien bakom den stormiga, otursföljda produktionen.

Stockholms filmfestival 2013 – Filmdebuterande Anthony Chen har gjort ett lågmält och rakt igenom trovärdigt drama. ”Ilo Ilo” lockar in tittaren i vad som känns som en riktig vardag där personligheter växer och människor påverkar varandra.

Rysaren som chockade världen 1973 är möjligen inte lika effektiv idag men det är fortfarande ett fantastiskt hantverk där den väl uppbyggda historien, William Friedkins besatta regi och Ellen Burstyns trovärdiga insats bara är några av de faktorer som gjort den klassisk.

Dåliga uppföljare brukade vara mer regel än undantag. Men bland de värsta var ändå de som knappt var relaterade till originalet eller på något sätt fortsatte en avslutad historia. Här är de underligaste uppföljarna.

Den lagom läskiga men ojämna ”V/H/S” har fått något så unikt som en överlägsen uppföljare. Här finns både spänning, skräck och blodiga effekter som får oss att förlåta den skakiga handkameran.

Gamle kultregissören Don Coscarelli gör comeback efter tio år med en galen, blodig och underhållande skräckkomedi som heter annorlunda. Inte för alla – och kanske aningen svår att hänga med i – men ett beundransvärt vågat bidrag till genren.