Foxfire 2013

Franska filmskapare som gör film på amerikanska förlagor är inte helt vanligt men har hänt förut. Guillaume Canet gjorde en utmärkt filmversion av Harlan Cobens roman "Berätta inte för någon". Nu har Laurent Cantet (Oscarsnominerade "Mellan väggarna") filmatiserat Joyce Carol Oates moderna klassiker "Foxfire - en tjejligas bekännelser" (tidigare filmad 1996 med Angelina Jolie).

Till skillnad från amerikanska filmer som utspelas i andra länder så har Cantet varit den New York-baserade historien trogen i dialogen och rollsatt filmen med kanadensiska, engelsktalande skådespelare. Och visst köper man både dem och Kanada själv som 1950-talets USA även om själva filmens stil känns mer europeisk av förklarliga anledningar.

Historien kretsar kring titelgänget, en grupp tonåriga tjejer som slår sig samman när de får nog av förtryck och trakasserier av killar och vuxna. Vad som inleds med mindre hämndaktioner mot elaka lärare och tafsande morbröder urartar i ren kriminalitet och när de bestämmer sig för att flytta ihop börjar de vända sig mot varandra.

Det är en film med flera klassiska teman vars kombination gör den unik och spännande. Vi ser den arga feminismen frodas i ett gammeldags samhälle där illa behandling av kvinnor samt förtryck av deras rättigheter är djupt inrotat. Samtidigt följer vi flickor i en lika osäker som högljudd utveckling mot att bli vuxna genom att upptäcka konsekvenserna av sina gärningar.

Det är svårt att inte ryckas med i karaktärernas spretiga personligheter, stormiga känslor och galna upptåg. Det är speciellt befriande att de aldrig blir direkta offer utan pressar både sig själva och varandra med en hård attityd. I en tidig scen provocerar de fram en flicka som trakasserats av ett gäng pojkar att ryta ifrån och ge igen.

Problemen kommer dock både för rollfigurerna och filmen i sig när de interna grälen startar och det är dags att "växa upp". Vi har sett uppväxtskildringen förut - däremot oftast ur manligt perspektiv - och även om man fortfarande känner för karaktärerna så blir det en aning förutsägbart. Det är även smått problematiskt att filmens huvudperson och berättare - den tystlåtna, fundersamma Maddy (Katie Coseni) ofta hamnar i bakgrunden eller försvinner helt. Fokuset ligger mer gängets ledare Legs (Raven Adamson), dock inte ur Maddys perspektiv.

Däremot är de två debutanterna såväl som deras motspelerskor fenomenala och ror galant hem filmen med starka, naturliga rollprestationer. Canets regi matchar fint och han undviker lyckligtvis fällan många andra regissörer gör - att kväva de unga skådespelarna med vuxen regi.