The Unborn 2009

Casey (Odette Yustman) är till synes en helt vanlig ung kvinna, hon har en far (James Remar) och en pojkvän (Cam Gigandet). Det enda som skiljer henne från alla andra unga kvinnor är att hon har börjat få obehagliga mardrömmar om ett elakt barn. Mardrömmarna blir snart till verklighet och ledtrådarna knyter snart allt samman till faktumet att hon är besatt av en "dybbuk", en själ som inte har hamnat i helvetet ännu. Mysteriet härleds till hennes döda mor och hennes okända mormor som båda visar sig har haft samma problem. Snart leder ledtrådarna till Nazi-Tyskland och mötet med prästen Rabbi Sendak (Gary Oldman). En man som med hjälp av hans vänner ska försöka driva ut demonen ur henne, utföra en judisk exorcism helt enkelt.

David S. Goyer har skrivit en hel del imponerade filmer genom åren, inte minst de nya versionerna av "Batman". Men "The Unborn" bjuder inte på många överraskningar. Han ger oss ett fint och vackert foto blandat med detaljrika scener innehållandes förvrängda barnansikten, blodsprängda ögon, bleka kroppar och obehagliga insekter. Han ger oss även en film med bra ljud och otroligt hög "bu" faktor. Ni vet, “jag-står-ensam-halvnaken-i-badrummet-och-stänger-badrumsspegeln-moment”. Ljudet maxas, pang, en otäck bild. Problemet blir just det där klassiska, vi har helt enkelt sett det förut och vi vet hur det kommer sluta. Jag skulle nästan vilja påstå att herr Goyer stulit det mesta av sin film från filmer som "The Grudge" och "The Exorcist". Han höjer bara volymen ett snäpp högre och visar en än mer otäck bild samtidigt. Faktum är att han har använt sig av exakt samma läte som det otäcka barnet i “The Grudge”, då demonen i "The Unborn" tar över en kvinnas kropp. Det vill säga det djupa skorrande lätet från djupet av halsen, vilket är lite av "The Grudges" signaturmelodi.

"The Unborn" är ganska fånig. Replikerna är inte de skarpaste och samma sak gäller skådespelet. Det blir lite för mycket med skrik och spring och medvetna nakenscener, allt som om det vore taget från en gammal dålig skräckfilm från början av nittiotalet. Fokus ligger helt enkelt mer på bild- och ljudeffekterna och mindre på karaktärerna.

Jag ska inte spy för mycket galla, jag gick själv från biosalongen med hjärtat i halsgropen. Går man på en skräckfilm vill man bli rädd, vilket gör "The Unborn" värd pengarna. Vill man däremot ha den där krypande obehagliga känslan som håller i sig länge och en film som överraskar dig istället för att följa mönstret, då föreslår jag att man ser någonting annat, exempelvis den spanska filmen "Barnhemmet".