The Queen (2006)
Biografi, Drama, Historisk
Angenämt, Ers Majestät
Visst kan du lära dig ett och annat av detta unika inblick bakom kulisserna hos Englands maktelit. Prins Charles är livrädd för sin mor. Prins Philip saknar brittisk dialekt. Tony Blair lever ett simpelt arbetarliv på 10 Downing Street. Drottning Elizabeth II förblir dock ett mysterium.
31 augusti 1997. Världen är i chock, och en nation i synnerhet. Storbritannien har förlorat sin Diana i en bilolycka i Paris, något som leder inte bara till sorg men också till en vecka av konflikter. Drottningen som vägrar att se prinsessan som en kunglighet anser därmed att kungahuset inte behöver uttala sig. Medan högen av blommor brer ut sig allt mer utanför Buckingham Palace, stiger kraven på kungahuset från folkets och pressens sida att komma med ett offentligt uttalande. Som dramats motpol finns den nytillsatte premiärministern Tony Blair (en porträttlik men alldeles för ung Michael Sheen), som med sin tro på förändring och radikala metoder inte delar drottningens gammaldags åsikter. En maktkamp utvecklas, och medan dagarna går och hela monarkins anseende sätts på prov får Blair fullt upp med att rädda hennes kungliga arsle från folkets lynchning.
Helt stelt och humorbefriat blir det inte, oväntade skratt väntar i de kungliga traditioner som för oss vanliga dödliga kan framstå som galenskap. Som film är "The Queen" sådär välsvarvad, välspelad och raktigenom njutbar som det anstår en Oscarskandidat. Det är föga förvånande att Helen Mirren nominerades för sin roll, och det är inte minst intressant att hon tävlar mot just Meryl Streep i "Djävulen bär Prada". Det finns många likheter mellan de två: silverperuk, stora glasögon och kläder ingen vettig person skulle ha på sig. Båda döljer sina känslor bakom en fasad närmast omöjlig att forcera, men hur bra de än spelar, kommer liksom Miranda Priestly även drottningen farligt nära att bli en karikatyr.
En brittisk films bästa recensioner på länge fick i alla fall mig att se fram emot något extra, och där höll ”The Queen” inte riktigt förväntningarna. Handlingen skrider framåt utan att hindras av sidospår eller ytterligare konflikter, och blir i slutändan en ganska tam story, otillräckligt för att fylla ut en hel film. Frears berättar så att även femåringar skulle förstå, okomplicerat och pedagogiskt, Blairs och drottningens emotionella utveckling är lätt att förutse och birollernas ståndpunkter är tydliga från första början.
Tro för Guds skull inte att Stephen Frears genom unika kontakter och spionutrustning vet vad som pågick hemma hos drottningen eller premiärministern den där veckan. ”The Queen” är en helt och hållet uppdiktad historia, och det märks. Man vågar inte ta sig friheter eller gissa alltför friskt – storyn byggs på omkring några väl valda tidningsrubriker, med stor försiktighet och respekt för samtliga inblandade. Sammantaget blir det lite mesigt, och inte fullt så intressant som det hade kunnat bli för oss tittare.
Och den riktiga drottningen? Hon sägs ha bjudit in Mirren och Frears på lunch i Buckingham Palace - vi kan nog se det som ett tecken på uppskattning.
