Puss (2010)
Komedi
I skuggan på debutfilmen
När Johan Kling gjorde "Darling", en av 2010-talets bästa svenska filmer, höjdes förväntningarna på nästa film till skyarna och inte helt oväntat men tråkigt nog lever den inte upp till debutfilmens kvalité även om den är klart överlägsen all annan svensk film som kommit senaste halvåret (vilket inte säger mycket).
Medan "Darling" följde stela överklassbruden Eva så handlar "Puss" om ett helt gäng kyliga, översittande men olyckliga och osäkra människor. Handlingen tar plats på en teaterlokal i innerstan där smått bitchiga och ganska impopulära Katja (Susanne Thorson) försöker leda ett gäng mer eller mindre engagerade skådespelare och sätta upp en egenskriven pjäs. Medan hyresvärden (Michael Segerström) snokar omkring hopar sig intrigerna, kärleksaffärerna och de svårkontrollerade känslorna bakom kulisserna och i de trånga logerna.
Johan Kling har med "Darling" och "Puss" verkligen hittat en egen stil och bevisat sig vara en av svensk films bästa, och framför allt modigaste, regissörer. Med ett fantastiskt öga för detaljer, verklighetstrogen dialog och subtil humor skapar han film som både roar och berör utan att det vare sig blir slapstickpajigt eller blödigt Colin Nutley-drama av det hela.
Problemet med "Puss" är att historien, eller historierna, inte är särskilt intressanta. Man har tydligt utgått från Bergmans klassiska "Sommarnattens leende" med människor som desperat söker kärlek i sin tajta umgängeskrets, byter partners till höger och vänster för att sedan pricka rätt med den mest oväntade. Det känns ofta som en Robert Altman-inspirerad springa-dörrar-i-fars.
Ofta är det lite spännande och konstigt, men lika ofta tyvärr ganska förutsägbart. Skådespelarna håller igång filmen men ibland krävs det mer och när luften från och till går ut känns det i värsta fall som valfri svensk såpa. Mot slutet är det nästan förvånande billiga komiska poänger som plockas och karaktärerna är lite väl lika men någonstans berörs man ändå av dem och deras öden. Klings signum är ändå mänskliga beteenden och igenkänningsfaktorn funkar.
Skådespelarmässigt kommer svensk film inte komma i närheten av en sådan toppenensemble på länge. "Darling"-stjärnorna Michael Segerström och Michelle Meadows lyser till i biroller. Att bröderna Skarsgård vuxit upp till pålitliga proffs visste vi men nykomlingen Susanne Thorson är utmärkt som Katja - en sådan tragiskt bitter, glädjelös och alkoholiserad människoföraktare att man går från att hata till att tycka synd om henne. Lars Bringås sticker för övrigt ut som slemmig Ola Rapace-liknande prettoskådis.
"Puss" är inte dålig men har det otacksamma ödet att följa upp efter en begåvad regissörs begåvade debutfilm. Jämfört med den så är "Puss" bara en okej men sevärd mellanfilm. Men är du sugen på svensk kvalitetsfilm i sommar och vill se en lagom kul, snygg film med lagom kul, snygga skådespelare så är den absolut värd en titt.
