Änglar och Demoner (2009)
Drama, Kriminalare, Thriller
Andra gången spillt
Ännu en gång ger sig professor Robert Langdon ut för att med expressfart lösa världens bäst bevarade gåtor. Den här gången hotas den katolska kyrkan av Illuminati som återvänt för att utkräva sin hämnd. Snart visar det sig att det dolda hotet kommer inifrån självaste hjärtat av Vatikanstaten.
Konspirationen fortsätter bland pentagram, anagram, kyrkor och kryptlabyrinter. Professor Robert Langdon (Tom Hanks) är tillbaka. Den godhjärtade och folkkäre påven har överraskande avlidit. Inom några dagar ska en ny väljas av konklaven. Men samtidigt stjäls från ett laboratorium i Frankrike, en behållare med antimateria, den så kallade gudspartikeln. En svart ostabil substans till storleken en ärta, som kan lösa jordens energiproblem eller bli dess undergång. När det visar sig att den fallit i händerna på Illuminati börjar tiden ticka ner mot det senare och Langdon måste med sin nya medhjälpare Vittoria Vetra (Ayelet Zuror) finna lösningen.
"Da Vinci-koden", den första filmen, blev ju ingen vidare kritikerhit. Däremot håvade den in de goda gröna som så ofta motiverar en uppföljare. När det nu är dags för del två "Änglar & Demoner", är förväntningarna få men förhoppningarna desto fler. Att det här skulle bli det "Da Vinci-koden" inte blev är dock en tanke som grusas lika snabbt som allas vår Langdon löser första bästa anagram.
Och ingen kan väl egentligen anklaga regissören Ron Howard för att göra billiga kioskvältare... eller vänta, det kan man ju. Men ursäkten är given. Bokstavstrogen som "Änglar & Demoner" är når den inte ens halvvägs jämfört med boken. Formatet gör sig inte helt enkelt. Visserligen är det mäktigt och pampigt från första bildruta med en vag känsla av matiné med sina två timmar och tjugo minuter, men Ron Howards filmidé punkteras av en simpelhet och hast som lämnar en påtagligt ointresserad.
Karaktärsmässigt är det svenske Stellan Skarsgård i rollen som den något klyschige kommendant Richter, och Ewan McGregor som Camerlengo Patrick McKenna som bjuder på något. Att vi även den här gången får se ett självplågande psycho som buse på bioduken framkallar en och annan gäspning. Men den dödande stöten kommer sig inte av ett alltför enkelt upplägg, trista karaktärer eller en i övrigt effektdrabbad film, utan tempot.
"Änglar & Demoner" är ett tydligt bevis på att varken Ron Howard eller producenterna hörsammat kritiken mot föregångaren "Da Vinci-koden". Det går för snabbt även här. På ett stillöst och oeffektivt sätt. För i all sin historiska logik är "Änglar & Demoner" förskräckligt ologisk. Som biobesökare ligger man konstant steget före och när slutet så hastigt och överdrivet binds samman är känslan ett frågetecken. Var det en thriller? En actionfilm? Eller kanske ett drama? Ja, att man på nästan två och en halv timme inte hinner känna så mycket alls bådar inte gott.
