”The Life of Chuck”, som är baserad på en novell av Stephen King med samma namn, delar upp den mysterietäta handlingen i tre icke-linjära kapitel.
I första delen, som är “Kapitel 3”, möter vi skolläraren Marty (Chiwetel Ejiofor) när han lyssnar på en elev som står vid svarta tavlan och läser poesi av Walt Whitman. De avbryts av nyheten att en del av Kalifornien har smulats sönder och försvunnit ner i havet.
Snart dör internet och världen blir återigen beroende av analog TV för nyheter. Dessa är dystra – världen håller på att lösas upp! Jordbävningar, vulkanutbrott (till och med i Tyskland), skogsbränder, och så Kalifornien som bit för bit faller ner i havet. Det är en mörk värld som presenteras, dock inte skrämmande, utan snarare bisarr i gammal “Twilight Zone”-anda. Känslan som förmedlas är stilla acceptans.
Det enda bestående är skyltar som tackar Chuck för “39 fantastiska år”, utan att någon vet vem han är. Reklamen dyker upp överallt, på TV:n, som graffiti, och på reklampelare runt om i stan, till och med som hologram i fönster. Något sorts bus eller upptåg? En performance art happening? Vi får inga svar – än.
Tom Hiddleston buggar loss i glädjesmittande dansnummer
I andra kapitlet får vi äntligen möta Chuck (Tom Hiddleston). Tonen är varmare, soligare, och kulminerar i ett smittande dansnummer. Chuck har bara nio månader kvar att leva, förklarar berättarrösten, men vi känner ingen sorg. Endast livsglädje.
Så till sist, första akten, med Chuck som barn (Benjamin Pajak) och tonåring (Jacob Tremblay). Soliga barndomsminnen, trots föräldrarnas alltför tidiga död. En farmor som älskar att dansa, och lär honom pardans i köket. Skoldansen där Chuck gör succé med sina danssteg. Och så Chucks pragmatiska farfar som guidar honom inför framtiden. Bra på matte? Revisor är ett tryggt och säkert yrke.
”The Life of Chuck” är varmt och väl berättad, en underhållande film som åtminstone i första akten håller oss gissandes vartåt det bär. Men snart faller bitarna på plats. Första delens rollfigurer skymtar senare förbi i olika sammanhang. Världarna går ihop. Filmen undrar alltså vad våra jag består av?
Är vi bara summan av våra minnen? De personliga universum vi bygger upp under vår livstid – och vad som händer med dem när vi dör? Här sås tankefrön som åtminstone för mig ligger och gror i efterhand. Den ofattbara storheten av alla de miljontals olika universum var och en av oss skapar och lever i, vart och ett unikt. Med slutdatum. Svårt att släppa sådana tankar när de väl tagit fäste.
Existentiellt mästerverk eller gammalmodig sci-fi?
Man kan se också filmen som en lite lagom mystisk sci-fi-berättelse i ett vagt gammalmodigt paket. Lite som Spielbergs “Amazing Stories” med rötter i “Twilight Zone” och 50-talets sci-fi-serier. Eller 80-talets New Age-existentialism. Inte hundraprocentigt relevant men en välgjord och underhållande filmupplevelse. Det är tankefröna som drar upp betyget.
“The Life of Chuck” premiärvisades på Torontos filmfestival I höstas där den vann stora publikpriset (över både Oscarsvinnarna “Anora” och “Emilia Perez”). Filmen är lågmält, enkelt, och rättframt berättad. Tempot är lugnt och inledningen tar (nästan alltför) god tid på sig, men här finns mycket värme och glädje trots de tunga frågorna som dröjer sig kvar efter biobesöket.
Mike Flanagan, som också regisserat Stephen Kings “Dr. Sleep” och “Gerald’s Game”, står för regi. Även om filmen knappast faller inom skräckfilmsgenren finns här övernaturliga ingredienser som ger känslan av krypande obehag. Som den låsta dörren i tornrummet hos farföräldrarna. De påstår att det är för att golvplankorna är ruttna, men när Chuck hittar nyckeln och smyger sig upp visar sig rummet dölja något helt annat…
Mest känns filmen varmt och kärleksfullt berättad, och det är de soliga bitarna man minns i efterhand.
”The Life of Chuck” får svensk biopremiär 19 september 2025.
