”Kastanjemannen” är en otäck och mycket spännande dansk deckare, som handlar om jakten efter en mördare. Serien håller oss tittare i ett järngrepp från början till slut, och man varken kan eller vill komma undan. Det är skrämmande, berörande och ruskigt jäkla bra helt enkelt, och du kommer älska det!

Efter en familjetragedi befinner sig Lilly i en bitter fight med en stare som ser hennes trädgård som sitt revir. ”The Starling” har ingredienser till något skapligt, men den får inget fäste.

I ”Litet land” möts barns lekfulla äventyr och vuxnas brutala våld med kraftfullt filmiskt resultat. Det är en djupt mänsklig och realisk film som bränner sig fast när man sett den.

Ansats till visuellt mästerverk ramlar ur takt med orytmiska scenhopp och en oförmåga att utesluta oväsentliga partier. Asimov-fans lär sakna fördjupning av hans teorier och ifrågasätta den relativt omfattande omskrivningen av originalet. En skakig färd till trots lär andra riskera att somna på denna episka resa genom universum.

Hög idyllfaktor och underfundig humor när Mia Hansen-Løve låter sitt meta-drama ske på Bergmans Fårö, med hans legendariska filmarv som en tung skugga över dagens filmmakare. Men den här gången är det kvinnornas berättelse.

Vad hade du gjort om du hade hittat 30 miljoner kronor som ingen saknat – kanske helt enkelt köpt dig ett nytt liv? I komedifilmen ”Suedi” är friskt vågat, hälften vunnit – rörigt och galet, men ändå charmigt.

”Pig” är ett sevärt och bitvis rått drama med subtila ingredienser av förlust och upprättelse men dess finstämda toner kan få de Cage Rage-törstande att grymta av besvikelse.

Skaparen bakom den briljanta skräckserien ”The Haunting of Hill House” är tillbaka med en skräckhistoria som varken lyckas engagera eller skrämma.

Titanerna var gudar innan gudarna. I deras primala känslovärld av perversioner, våld och lidelser togs inga fångar. Detsamma gäller för Julia Ducournaus Guldpalmsvinnare ”Titane” som fick Cannes att kippa efter andan.

Lena Nymans liv och enastående karriär skildras med stadig hand i en dokumentär som förtjänstfullt låter bli att hemfalla till sentimentalitet och ren idoldyrkan.

Konceptet är enkelt och briljant. En stor polisdeckare med drama, spänning och twistar – och snuten Joe lämnar inte ens sin kontorsstol! Men jag var mer imponerad när historien berättades i en skandinavisk filmdebut. Antoine Fuqua har gjort sig skyldig till en lat karbonkopia.

Kvinnocentrerat kostymdrama presenterat i ett vackert cinematografiskt paket. Kärleksingredienserna är dock utbytta mot andar, vilket get filmen en småkuslig ton. Fin rolltolkning och proffsig regi av Mélanie Laurent.

Sextonåriga Jamie drömmer om en tillvaro som glamorös och beundrad drag queen. Men det är inte helt lätt att följa sina drömmar när förståelsen från omvärlden är bristande. Kanske kan ha få alla att förstå om han kommer till skolbalen klädd i drag? ”Everybody’s Talking About Jamie” är en gullig feel-good-musikal, men som inte riktigt lyckas lyfta varken de färgsprakande eller de mörkare nyanserna i drag queen-temat.

”Julia & jag” är en otroligt stark och drabbande dokumentärfilm om livet, döden och kaoset däremellan. Fotografen Nina Hobert regidebuterar med denna smärtsamma, men samtidigt vackra betraktelse av otillräcklighet och av en stilla strävan efter sammanhang.

James Wan håller inte igen i skräckfilmen ”Malignant”, en best-of-mix av det mesta som vi älskar med genren. Brutala mord, ett övernaturligt mysterium och en helt vansinnig final gör detta till en välbekant men ruggigt rolig resa.

En (snart) pensionerad yrkesmördare går loss i en neondränkt metropol i jakt på blodig hämnd. Vi har sett det otaliga gånger förut och ”Kate” tillhör den mer förutsägbara delen av subgenren. Lyckligtvis är Mary Elizabeth Winstead och Tokyo-miljöerna starka behållningar.

Kristen Stewart gör sitt livs roll i ”Spencer”, och överglänser till och med alla de vackra kostymerna. Filmen är berörande och historien som berättas djupt tragisk. Dock är det några turer mot slutet, som tyvärr gör att delar av magin går förlorad.