Stenfejjan The Rock spelar quarterbacken Joe Kingman som får sig en överraskning när en liten flicka som påstår sig vara hans dotter dyker upp oannonserad i hans liv. Den lilla snärtan visar sig såklart vara både brådmogen och charmig och snart får han svårt att leva utan henne…

Uppföljarens kropp byggs ut med ådror av svarta intriger, brutala strider och tvivlet hos berättelsens huvudpersoner. Narnierna har kniven på strupen och den vuxna delen av publiken rycks med i spänningen. Den påkostade helheten, fantastiska fotot, scenografin och handlingens laddning förmår att ta andan ur en. ”Berättelsen om Narnia: Prins Caspian” är på alla sätt en större och vuxnare film än sin föregångare.

Mikael Håfström är för mig en väldigt intressant regissör. Det har varit många ups, och många downs, och på det hela taget tycker jag Håfström kan räknas som en relativt ojämn regissör. Stundtals lysande (”Leva Livet”, ”Ondskan”) men även rätt medioker mellan gångerna (”Strandvaskaren”, ”Derailed”), och man vet aldrig vad man kan vänta sig av honom. Med ”1408” har Håfström gett sig på något så modigt som en Stephen King-filmatisering.

När JK Rowlings “Harry Potter och de vises sten” släpptes för första gången i en begränsad upplaga år 1997, kunde författarinnan aldrig tänka sig vad hon just höll på att ställa till med. Fem böcker och tre filmatiseringar senare verkar Potter-hysterin outtröttlig.

En rak höger in i känslornas solar plexus. Eastwood orkestrerar skickligt den gripande historien och skådespelarnas kvalitetsspel lyfter den bortom melodramens gälla brösttoner.

Kanske hade du också fördomar mot: 1) moderna filmatiseringar av böcker (här John Le Carré) 2) moderna Afrikafilmer med samvete (tänk ”In My country”) 3) modern matchmaking mellan thriller och romantik.

Varken action, spänning eller rakbladsvassa rolltolkningar saknas i Nolans matiga filmatisering av ”The Dark Knight”. I allt väsentligt är filmen mindre seg och häftigare än antiseptiska uppkomsthistorien ”Batman Begins”.

Den dramatiska historien om Harvey Milk är som gjord för filmduken. Regissörcowboyen van Sant lämnar den experimentella prärien och levererar en film med inlevelse och hjärta.

Den amerikanska remaken av Funny Games är trogen sin förlaga och gör publiken delaktig i sitt sjukt sadistiska spel. Det kompromisslöst, välspelat och  rejält utmattande för psyket.

Gestaltningen hade förvisso tjänat på ett minskat omfång i karaktärer skeenden. Men filmens foto musik och Wajdas vansinnigt starka slutakt gör ”Katyn” till mer än en terapeutisk historielektion.

Schhh! Hörde ni? Det var ljudet av hoppet, om att film-Sverige snart kunde bli känt för något annat än svartvita 50-talsdramer signerade Bergman, som slocknade.