Bland mutanter och missfoster är den kloförsedde Wolverine sannerligen en av de mest färgstarka. Hårig, muskulös och macho. Sinnebilden av man. När så X-Men blev biotrilogi var det bara en tidsfråga innan hårbollen Logan fick sin egen rulle. Och det är hårdexplosiv action i dess mest underhållande form.

Konspirationsjunkies får sitt lystmäte tillgodosett för här står stormaktens korridorer, invecklade vänskapsband, snygga slipsar, skarpa journalister och illvilliga konspirationer alla snyggt på rad till avtäckning. Ändå tills den sista masken snörs av och en fadd eftersmak tar vid.

J.J. Abrams lyckas med konststycket att återuppliva och uppdatera nördklassikern ”Star Trek” till vad som kan vara årets science fiction-film. Med varsamma nickningar till ursprungsfansen, en arsenal av vackra actionscener och en inspirerad ensemble når Abrams ”Star Trek” hela vägen fram.

Vad händer när du blandar extrema klasskillnader, tusenårig gammal kvinnosyn, sex, mode, musikinspiration från ”High School Musical” och Miley Cyrus? Detta blir receptet på ett mycket framgångsrikt gift riktat åt barn.

Filmen ”99 Francs” blir en reklamfilm för en antireklamkampanj. Det gör man genom att placera sig bakom fiendernas linje i form av Octave, reklamaren som sålt sitt samvete till djävulen för framgångar. Filmen, som är baserad på Frederic Beigbeder bestseller med samma namn, är en djupdykning ner i en fontän av svartmålad humor.

Judiska partisaner kämpar mot tyska ockupanter i andra världskrigets Polen. Edward Zwicks spännande krigsdrama lyfts av starka skådespelare och stämningsfullt foto.

Kate Winslet och David Kross storspelar i den här flerfaldigt Oscarnominerade historien om kärlek och skuld i andra världskrigets skugga.

”Paris” är en sevärd episodfilm med några välskapta karaktärer och vackra komponerade bilder. Tyvärr blir den stundtals för utspridd i sitt berättande för att sätta några djupare känslospår i mig.

Dö! Dö! Dö! Det är i stora drag vad ”The Haunting in Connecticut” kör på. Ett schysst upplägg men desto sämre genomförande. Visst blir man rädd men där emellan kunde det lika gärna spelas hissmusik. Det här är tråkigt, förutsägbart och ja, omedvetet roande i all sin kalkonighet.

Tonårshunken Zac Efron spelar en yngre version av Matthew Perry och lyckas nästan charma sig igenom den här rutinmässiga high school-komedin. Men bara nästan.

Det är både plågsamt och tröttsamt att ta sig igenom till andra sidan av dessa dryga två timmar av Che Guevaras sällskap, men det är också en stor del av poängen. Steven Soderberghs dubbelföreställning om Che är mer den typen av film som fängslar efteråt, än den som underhåller i stunden.

Ett av Miyazakis tidigaste verk fortsätter att imponera både tematiskt och med en fantasieggande visualitet. När nu Disney, som köpt rättigheterna, börjar gräva fram dessa animerade pärlor finns det inget annat att göra än att hurra.

”Quarantine” är en hyfsat välgjord, men totalt onödig och tröttsam remake av den hyllade spanska skräckfilmen ”Rec”. Lägg dina surt förvärvade pengar på en DVD-kopia av originalet istället.

Ett dreamteam skådisar ombord på ett skepp lastat med glädje och galenskap. Sättningen och kläderna är sköna, replikerna och tajmingen himmelska. Curtis anarkistiska radiopirater är omöjliga att inte falla för.

Att långfilmsdebutera med en nyversion av 2000-talets kanske mest sofistikerade och framgångsrika asiatiska spökrysare, den mästerliga ”A Tale of Two Sisters”, är minst sagt vågat och med originalet (som faktiskt gick upp i staterna) färskt i minnet känns det lite som att skjuta sig själv i foten. Men frågan är hur många ur filmens finniga målgrupp som har det i åtanke när amerikaniseringen bjuder på både släpiga gengångare och systrar i bikini.

Det var väl bara en tidsfråga får man anta. Från en blygsam start har mangan Dragonball växt med en lavinartad hastighet och dominerat skolgårdar världen över de senaste åren. Med kassaklirr kommer filmadaption som ett brev på posten och nu landar alltså Hollywoodversionen av den japanska sagan om den specielle pojken Son-Goku på bioduken.

Barnfamiljerna går på vad som helst, så Disneyfabriken fortsätter att leverera trötta och kärlekslösa mängdfilmer som döljer bristen på logik bakom högljudda actionsekvenser. Varför bryta ett vinnande koncept?