Regissören bakom ”Masjävlar”, Maria Blom, släpper äntligen sin debutfilm. Det är en djupsinnig och oglamorös dramakomedi om kärlek i förorten, och efter en avvaktande inledning lyckas ”Fishy” skapa poesi av något så oväntat som mysbyxor och chips.

Gus Van Sant är helt klart en av Amerikas mest originella regissörer och arbetar med en personlig stil. Hans nya verk ”Elephant” kan dock anses lite väl originellt och kan aldrig jämföras med hans tidigare verk som bl.a. ”Will Hunting” och ”Vem är Forrester”.

Jason Segel dominerar i en riktigt rolig Judd Apatow-producerad komedi som gör det mesta rätt fram till den utdragna sista tredjedelen av filmen. Klart sevärd för den patenterade blandningen av sexskämt och söt romantik. RECENSION Det börjar nästan kännas som om Judd Apatow skapat en egen komedigenre. Hans blandning av flåsig men smart grabbfilm och klassisk romcom fungerar på något konstigt sätt lika bra i här som i ”På smällen” och ”The 40 Year Old Virgin”. Nu är Apatow bara producent, nykomlingen Nicholas Stoller har regisserat och huvudrollsinnehavaren Jason Segel har skrivit manus. Men det är petitesser i sammanhanget.

En alkis med superkrafter, underbar – men hatad av alla. ”Hancock” har enorm potential som tyvärr har slarvats bort när för många kockar fått hålla i sleven. Will Smith hade kunnat ta sin supande superhjälte till skyarna men får aldrig riktigt chansen.

”Darkness Falls” är långt ifrån en originell film. Storyn är lövtunn, och filmen påminner mycket om t.ex ”Jeepers Creepers”. Det är svårt att känna sympati för karaktärerna, och till slut är det skitsamma om de lever eller dör. Efter en lovande inledning går det bara tvärt åt h-e för den här filmen. Och frågan är, varför släpptes den ens på bio…?

Behöver vi verkligen en till historia om en lönnmördare som plötsligt utvecklar ett samvete eftersom hans gärningar hunnit ikapp honom? Nej, inte direkt, men ”Bangkok Dangerous” är hyggligt spännande trots en del pinsamheter och en träig Nicolas Cage.

Den kvinnliga powerduon som tränat våra skrattmuskler i ”Saturday Night Live” gör film om barn, föräldraskap och vänskap. Fast mest blir det en ljummen blandning mellan slapstickhumor hämtad från närmsta hood och söt sockervaddsromantik.

Jag har, liksom så många andra före mig, blivit Woody Allen-frälst. Det skedde ganska nyligen då jag av ren nyfikenhet hyrde ”Hollywood Ending”, och upptäckte den sköna humor och situationskomik denne snart 70-årige regissör fyller sina filmer med.