Det hade kunnat vara att det är en finkänslig men kraftfull filmatisering av en återhållen kärleksnovell, som förhöjer berättelsen med bilder som är som poetiska målningar som går rakt igenom duken. Det hade kunnat vara modet hos manusförfattarna och regissören som okuvligt trodde på projektet, hur okommersiellt det än sågs vara. Det hade definitivt kunnat vara att två av Hollywoods okrönta prinsar, de sköna Heath Ledger och Jake Gyllenhaal delar huvudroller i en film som ställer allt på huvudet genom att låta de tuffa grabbarna hångla upp varandra. Varvid de blir homorörelsens posterboys och dassiga söderstatsmoralisters hatobjekt för en lång tid framöver.
Fast kärnan i min obändiga kärlek till ”Brokeback Mountain” är inte bara ovanstående. Det är historien om kärlek som inte leder till absolut lycka – men ändå blir vägen och målet för allting. Jack och Ennis del Mar lever i en miljö som inte erkänner deras rätt att älska varandra, i en tid där mäns känslor är ett tecken på svaghet.
På natursköna Brokeback Mountain i Wyoming, vildmarkens utpost med en rullande djupblå himmel och obändiga berg som fond, möts de som sommararbetande fårvakter. De två unga männen hittar snabbt varandra – den fåordige farmaren Ennis charmas ur sitt skal av rodeoryttaren Jack. Lekar leder till kyssar och Brokeback stavas snart bareback efter att den mer erfarne Jack förfört Ennis till att uppdatera sin uppfattning om vad ridning går ut på. Bakom det fysiska utloppet finns bägge männens behov av närhet efter år av ensamhet och isolering. Det är här filmen övergår i plågsam realism.
Efter sommaren är livet återigen en transportsträcka på normalitetens rullband. Ennis gifter sig och får två döttrar på landsbygden, Jack äktar en liberal frigjord kvinna i en större stad. På somrarna återkommer bägge två under årtionden till Brokeback för att återuppleva sin kärlek och leva upp de få dagar på året som inte fjättrar dem vid frustrerande skådespel. Bara här bland bergens och himlens vilda urkraft hittar de friheten som de annars saknar. Så snart de lämnar sin trollskog blir de skuggor och sten. Filmens berg som symbol lever hos oss alla som någonsin fastnat i en kärlek där man skiljs åt av livets omständigheter. Det blev också en oväntad spegel på egna upplevelser.
Männens olikhet och dragning till varandra är känsligt fångad. Jake Gyllenhaals Jack är en strålögd förförare som är oemotståndlig i all sin djärvhet, charm och skärpa. Men det är Heath Ledgers Ennis som görs till en av de mest komplexa och fascinerande rollgestalterna i modern tid – envis, tystlåten och karg men ömhetstörstande och sårbar på samma gång. Ennis är fast rotad i småstadsmyllan och allehanda konventioner. För honom var det största som kunnat hända att möta Jack och bryta sig loss från vardagen, åtminstone för några få ögonblick. I en hjärtskärande scen får vi se honom ropa ut sin förtvivlan när frustrationen över männens olika beredskap att gå vidare med förhållandet driver dem isär trots att bägge vill bli älskade och ge kärlek.
Som hans fru glänser verklighetens fru Ledger, Michelle Williams. Det skulle vara lätt av Ang Lee att göra scenerna dem emellan som dramaturgisk utfyllnad åt filmens landskaps och cowboyromantik, men här finns en nerv och ett samspel som få filmpar lyckas med på duken. När vi ändå är inne på det spåret kan jag konstatera att Jake och Heath har en mycket bra personkemi de med – deras hångelscener är rätt städade, men bränner till, och filmens enda korta sexscen mellan dem är rättframt klockren utan att bli generande.
Med sitt rika innehåll, dynamiska bildspråk magnifika berättande och inspirerade rolltolkningar ner till minsta biroll är det en film som lyckas med att visa att det folk egentligen vill ha inte är vad filmproducenterna tror. Vildsint och naturgiven låter sig den här kärleken begränsas lika lite som den kraftfulla himmel under vilken den får sin näring.
Oskar Smulski
