”What’s Your Number?” är en småskoj relationskomedi om sex, före detta pojkvänner och strävan efter att hitta den rätte. Och så får vi se Chris Evans naken förstås.

Ibland men inte alltför ofta kommer dokumentärer med en unik kombination ambition, närvaro och hjärta. ”Pangpangbröder” är en av dessa få.

New York Film Festival 2011 – Innovativa och pjäsliknande ”Carnage” utspelad i realtid är bitvis genial, men bitvis aningen överspelad med en ton av fars. Den ovanliga stilen gör detta till en av Roman Polanskis mest intressanta och annorlunda filmer på länge.

Verkligheten är en tålig plats som tål att jävlas med. Vilket regissören Nick Hamm har gjort här, tagit en sann historia och vridit den ett par extra varv, och visst funkar det.

”Marie Antoinette” möter ”Mission: Impossible”, när Paul W.S. Anderson tolkar klassikern ”De tre musketörerna”. Inget att lägga på minnet, visserligen, men viss bang for the buck garanteras.

För de som älskar musikalnumrena från ”Glee” och amerikanska snyfthistorier så är detta kanske årets film. För oss övriga finns inte mycket att hämta. Alls.

”Savannens hjältar” är gjord av folk som på fullaste allvar tror – eller hoppas – att vi glömt både ”Madagaskar” och mer klassiska tecknade djurfilmer. Den här tyska produktionen saknar dock all hjärta och charm som Disney och Pixar klämmer ur sig utan att blinka. Återigen en barnfilm som underskattar barns smak och intelligens.

David Lynch vulgärt uppblåsta saga förklädd till roadmovie, är inget annat än en filmiskt attack på alla fronter. Den våldsamma och sexiga ståfräsen är minst lika hård som för 20 år sedan. Ett galet mästerverk att älska eller hata.

Med antagandet att intet var nytt under Richard Hoberts tre solar, såg jag hans första film på fem år men blev klart positivt överraskad. ”En enkel till Antibes” visade sig vara en både välspelad och fin liten film om att åldras och ta i tu med sina gamla spöken, så jag antar att det aldrig är försent att ta i tu med sina fördomar.

Sveriges kvinnliga Beck/Wallander är tillbaka och denna gång är det dilemma mellan familjeliv och att stoppa en traffickingliga. Det finns en spännande historia där någonstans och veteranskådespelarna som vanligt gör sitt bästa, men manuset liksom produktionen haltar.

Jag kommer osökt att tänka på ett stycke klassisk svensk litteratur, mitt minne sviker mig pinsamt nog om huruvida det är Strindberg eller Lagerlöf, som inleds med att berätta om karaktären som sveper in i berättelsen som ett yrväder. Det är vad Hesher gör, även om han agerar mer oberäknelig stormvind än någonting annat. För såväl karaktärerna som vi publiken ser detta på både gott och ont.

Det räcker med att höra Brad Andersons namn för att jag ska bli nyfiken. Han har inte en oklanderlig filmografi men ligger bakom tillräckligt mycket bra för att jag ska bli se fram emot hans filmer. Vilket också betyder att man kan bli besviken och tyvärr, jo, lutar väl “Vanishing on the 7th Street” åt precis det hållet.

Arbetsnarkomanen Conan O’Brien drar ut på turné med en egen show, fortfarande bitter efter att ha tvingats lägga ner sin ”Tonight Show”. Vi får följa honom och hans entourage både på och bakom scen och det är både underhållande och intressant men bristen på fördjupning i den stundtals påfrestande huvudpersonen lämnar en del att önska.

Björn Runge är tillbaka med den tredje och avslutande delen i sin så kallade befrielsetrilogi. ”Happy End” är en stark skildring av människor som lever i svåra relationer till människorna de älskar.

Disneys mest majestätiska film är en färgsprakande, upplyftande och filosofisk skildring av det som fascinerar oss mest i denna värld: livet. Ett klockrent mästerverk som aldrig åldras utan snarare växer, likt Simba, till något större ju längre tiden går.

”Crazy Stupid Love” börjar ganska crazy när Steve Carell hoppar ur sin bil mitt under färden efter hans fru, spelad av Julianne Moore berättar att hon haft en affär. Jag vill tro att att det är början på en kärleksfilm värd att älska, men ganska snart blir historien precis som titeln hintar – riktigt korkad.

Vad trodde ni? Det här betyget kan väl nuförtiden klassas som rätt bra för en film med Jessica Alba i huvudrollen. I vilket fall så är det nya ungar som ska skolas till spioner, en ond skurk ska stjäla tiden (?) och det är gott om högljudda 3D-effekter och pubertal slapstickhumor. Robert Rodriguez påminner oss återigen om vad han gör bäst – barnförbjudet.