En film om världsmästaren i schack låter kanske inte som någon lördagsunderhållning och det krävs visst tålamod för att ta sig igenom den här dokumentären, men faktum är att man lätt rycks med in i den excentriske och provocerande Bobbys värld.

”Franska nerver” är en söt berättelse om kärlek, choklad och social fobi. Man rycks med direkt i Angélique och Jean-Renés fumliga försök att närma sig varandra. Räkna med en stunds glädje, skratt och, till viss del, igenkänning.

Svensson, Svensson är tillbaks på bioduken för att mjölka alla Svenssons på biopengar. Den här gången kämpar Allan Svensson och Suzanne Reuter med en äktenskapskris, samtidigt som filmen kämpar med en kreativitets-, manus- och humorkris. En produktion som snarare drevs av nöd än lust.

När man snackar om ”Super” är det lätt, för att inte säga oundvikligt, att dra upp och jämföra med ett par andra filmer med samma tema från de senaste åren. ”Kick-Ass” och ”Defendor”. Men när jag berättar vilken av de tre jag tycker sämst om, kommer ni nog bli överraskade.

En av de mest efterlängtade prequels på länge har en stark grundhistoria om vänskap och heder, en prickfri rollista, adrenalinstinn action, ett gott humör och en chans för Matthew Vaughn att bevisa att han utan tvekan kan bli en av sin tids mest intressanta regissörer.

”En dag” bygger på en föga originell idé som säkerligen gör sig utmärkt som den hyllade bok den bygger på. På film blir det dock en ganska platt och lättglömd romcom trots ihärdiga försök till seriöst drama och ambitiösa insatser från stjärnorna.

Vampyrer är heta just nu. Från ”Twilight” till ”True Blood” och ”Vampire Diaries”. Men riktiga vampyrer är allt annat än sexiga. De äter upp dina kompisar, skrämmer slag på din mamma och smyger efter din flickvän. Jag hoppas du har krucifixet och vitlöken i beredskap, för Colin Farrell är en vampyr som inte är att leka med.

Våldet i många äldre filmer har av naturliga skäl bleknat i jämförelse med dagens standard. Men i Sam Peckinpahs klassiker finns fortfarande en nerv och intensitet som gör att de provocerande våldsscenerna känns mer effektfulla än vad man är beredd på.

Agentfilmen är självfallet en tacksam genre att driva med. Men för en bra parodi räcker inte med en duktig komiker med ett visst antal roliga ansiktsuttryck. Det blir mest slapstick, pinsamma situationer och lite kiss-och-bajs, typen av film du glömmer på nolltid.

Nu är det inte långt kvar, bara dryga månaden till en av årets absoluta höjdpunkter. Stockholms internationella filmfestival. Jag har ingen aning om ”Small Town Murder Songs” kommer visas där, om den ens varit i åtanke, men det är en perfekt festivalfilm som förtjänar en större publik än direkt till video kommer att ge den.

Tribeca 2011 – Baserad på den brutala verkligheten för några pressfotografer i Sydafrika på 90-talet, kommer ”The Bang Bang Club” inte att lämna någon oberörd. Men förutom en inblick i de konflikter som pågick ställs frågan om vilket ansvar som ska läggas på de som tittar på – något vi alla kan reflektera över.

När man gör en remake av en klassisk 70-talsfilm, av Sam Peckinpah till och med, har man minst sagt de flesta oddsen emot sig. Men den här snygga thrillern duger fullt som fräckt underhållningsvåld och Alexander Skarsgård lyser i första stora Hollywood-rollen även om filmen i sig är lite för polerad för sitt eget bästa och tål inte jämförelse med originalet.

Den klantige agenten är tillbaka i ännu en uppföljare ingen bad om. Faktum är att den här James Bond-parodin är snäppet vassare än originalet, men kan inte bestämma sig för att vara rolig eller spännande och blir till slut varken eller.

Det finns väldigt få filmer som man kan se hur många gånger som helst utan att de blir urtvättade. David Finchers skruvade, smarta och alldeles underbara ”Fight Club” är ett exempel på en tidlös film som verkligen håller i alla väder.

”30 Minutes or Less” börjar på buskisnivå men lyckas på något sätt ta sig upp ur det svartaste av hål och bli rätt hygglig. Till och med fartig!

Emir Kusturicas epos om det forna Jugoslaviens historia är en mäktig, rolig, fascinerande och djupt tragisk krönika berättad med absurd humor, gripande karaktärer och fantastisk blåsmusik. Ett självklart mästerverk för vår nutidshistoria.

Nej, Taylor Lautner är inte bra. Men allt är inte heller hans fel. Den här korkade actionthrillern gör alla fel. Största frågetecknet är varför Oscarsnominerade John Singleton och duktiga birollsinnehavare (inklusive vår egen Micke Nyqvist) kastat bort sin tid på det här skräpet.