Den rultige titelfiguren tvingas i uppföljaren till filmsuccén ”Kung Fu Panda” att blicka inåt i sig själv samtidigt som han måste rädda hela Kina, och Kung Fu som livsstil, från mörka krafter. I den processen ska många ulliga rövar sparkas i färglada kampsekvenser.

”Life, Above All” ger oss ett gripande levnadsöde, där 12-åriga Chanda med knivskarpa ögon ser igenom den falska vuxenvärlden. Den visar hur verkligheten ser ut för många hiv-smittade i Sydafrika, där stigmatisering och rädsla hör till vardagen. Vackert foto och imponerande skådespeleri gör detta till en film man minns.

Efter en lite långsam start utvecklas ”The Conspirator” till ett rakt igenom välgjort verk om en relativt oberättad sann historia kring mordet på Lincoln. Framför allt är det ett tungt gäng grymma skådespelare som filmen har att tacka för sin framgång.

När det gäller humor är det få som kan tävla med Monty Python förutom, tja Python-gänget själva. Och när de tar sig an den heliga graalen blir det som vanligt roligt, galet och väldigt brittiskt.

Cannes 2011 – Aki Kaurismäki är tillbaka med sin briljant subtila humor och bjuder på en charmig om än lättviktig historia om en naiv skoputsare som tar sig an en invandrarpojke som sin skyddsling och engagerar sig i att hjälpa honom till London.

Cannes 2011 – Fejkdokumentärer, eller s.k. mockumentärer, är en uppskattad genre som ofta erbjuder intelligenta och träffsäkra satirer. Sen finns det dem som går över gränsen vad gäller självbelåtenhet och interna skämt. I den skåran faller ”Pater” i.

Cannes 2011 – Jodie Fosters tredje film som regissör (och första på 16 år) har oförtjänt nog fått mest uppmärksamhet för dess skandalomsusade stjärna – Mel Gibson. Vad som dock glöms bort är vilken utmärkt skådespelare han faktiskt är, och som han här får bevisa i en lite ojämn men både roande och gripande film.

Cannes 2011 – Prostitution är aldrig en lycklig visa, inte ens på film. Här hamnar vi på en bordell i början av 1900-talet men likväl utsätts de utnyttjade kvinnorna för våld, sjukdomar och misär. Det är välgjort och finkänsligt spelat men för mycket sökande provokation.

Cannes 2011 – Det verkar ingå i alla f.d. söta barnskådespelares karriär att göra en utmanande och (både fysiskt och känslomässigt) avklädd roll. Nu har turen kommit till Emily Browning som spelar självdestruktiv student som säljer sig till diverse gubbar. Det är mycket naket i kombination med tragiska människoöden och är väl meningen att provocera men resultatet blir mest poetiskt gubbsnusk.

Självklart ska en av 2000-talets mest populära komedier ha en – egentligen helt onödig – uppföljare. Och trots att det mest är lite av samma sak fast med grövre och stundtals rätt opassande skämt kring våld, droger och sex så funkar filmen över förväntan tack vare ett tempo som heter duga och briljante Zach Galifianakis.

Cannes 2011 – Den som trodde att det skulle bli storslakt när Takashi Miike gör samurajfilm får tyvärr fortsätta önsketänka. ”Ichimei” är ett lågmält, finstilt och melankoliskt drama om hämnd och heder på 1600-talet. Varför man envisats att göra filmen i 3D är dock obegripligt.

Är detta världens mest otäcka film? Svaret kan, 16 år efter sin premiär, fortfarande vara ja. David Finchers mardrömsthriller om en mördare som arbetar efter de sju dödssynderna innehåller några av de mest brutala och iskalla mord som bevittnas på film. Och John Doe knäcker Jigsaw vilken dag som helst.

Otrohetsdramer har en tendens att röra sig i såpaland men den här trovärdiga, norska filmen lyckas skapa sympatiska karaktärer och situationer befriade från frustrerande melodramatik. Dessvärre känns historien om den uttråkade, desperate hemmafru redan gjord och kardemummasumman blir en ganska vag moralkaka.

Cannes 2011 – Det är lätt att förstå vad som lockar Hollywood-stjärnor till att medverka i Lars von Triers filmer. För de sticker utan tvekan ut med sin personliga stil och karaktärerna är svåra och djupodlade. Att det är extremt smal och svårsmält film som passar långt ifrån alla är en annan femma men imponerad blir man.

Cannes 2011 – Förväntningarna på Terrence Malicks storfilm om att växa upp på 50-talet är höga men infrias tyvärr inte. Det är ambitiöst med pampig musik, vackra naturbilder, imponerande datoranimerade effekter, välvalda skådespelare och intensiv klippning men det är för långt, för pretentiöst – och för tråkigt.

Förväntningarna på Terrence Malicks storfilm om att växa upp på 50-talet är höga men infrias tyvärr inte. Det är ambitiöst med pampig musik, vackra naturbilder, imponerande datoranimerade effekter, välvalda skådespelare och intensiv klippning men det är för långt, för pretentiöst – och för tråkigt.

Tribeca 2011 – Ibland fungerar inte översättning av humor så bra mellan olika kulturer. Kinesiska ”Let the Bullets Fly” bevisar motsatsen och levererar något av det dråpligaste och mest befriande jag sett på länge.