Av någon oklar orsak, missförstånd eller felläsning, hade jag fått för mig att ”Season of the Witch” innefattade tidsresor. Det gör den inte. Den erbjuder dock ett tillfälle att önska tidsresor verkligen var möjliga, ty jag skulle vilja åka tillbaka till innan inspelningens inledande dag och tala regissör Dominic Sena till rätta.

Ella Lemhagen bevisar något vi alla redan visste: man kan inte lyckas jämt. Här vill hon kombinera sin flirtiga, vanligtvis lyckade sagostämning med en mörk, tragisk historia om sorg och ångest men det klickar aldrig till och bland de vackra bilderna är det svårt att hitta någon att bry sig om.

Till ingens förvåning slår Michael Bay på stora trumman när hans actiontrilogi om fightande bilrobotar förslagsvis ska avrundas. Och trots att den är någon timme för lång och oftast ganska korkad så är det popcornunderhållning som duger och lär tillfredställa fansen. Och oroa er inte, det är lika många närbilder på Rosie Huntington-Whiteleys rumpa som på Megan Fox i tidigare filmer även om skådespeleriet lämnar en del att önska.

Oliver Stones Vietnamnepos håller inte igen på något. Varken de blodiga krigsscenerna, de osympatiska amerikanska soldaterna eller den krossade drömmen om fred. Ett krigsporträtt som fortfarande skakar om.

Cameron Diaz tar en välbehövd paus från romcom-träsket och snygga-tjejen-rollerna och gör en ansvarslös, elak och skrupelfri lärare från helvetet. Att konceptet i stort sett stulits från ”School of Rock” och ”Bad Santa” går att överse när birollerna är så roliga och att man lyckligtvis undvikit de värsta moralkakorna och klyschorna. Och Diaz kan ju faktiskt när hon vill.

1982 försvinner Katherine Durst spårlöst i New York, en händelse som säkerligen hade blivit en fotnot i historien om hon inte råkat vara gift med Robert Durst, son till en mäktig fastighetsmagnat. Vad som målas upp är en skildring av de här människornas liv tillsammans och tiden efter försvinnandet, i en film som absolut är intressant utan att nå riktigt hela vägen fram.

För filmnördar finns det tillräckligt med referenser att glädjas åt. Men lika ofta som humorn leder till naturliga skratt, känns den pubertal och idiotförklarande.

Martin Scorseses klassiska boxningsfilm är en riktig belgian blue. Proppad med både fysiska och emotionella steroider ger den åskådaren en käpprätt knockout som fortfarande känns 30 år efter premiären.

En plågad Liam Neeson försöker återta sin identitet under otrovärdiga former. Det är en resa man inte behöver följa med på annat än av tvivelaktiga, nostalgiska skäl: ”Unknown” doftar nittiotalsthriller av bruksmodell.

”Something Borrowed” kan vara årets mest ironiska titel då filmen i sig ”lånat” (läs: stulit) de flesta idéer från ”Min bäste väns bröllop” och ett dussintal andra romcoms. Stundtals småfnissig men likväl korkad och med både karaktärer och en historia man saknar intresse för.

Producent Steven Spielberg återvänder till sina mer gammeldags science fiction-rötter men lämnar smart nog över regifacklan till J.J. Abrams som skickligt skapar ett spännande, roligt och rart alienäventyr som är underhållande om än inte direkt banbrytande.

Om ordet excentrisk är ett positivt ord för dig kommer du att älska den här franska klassikern. Om du mer gillar mainstream-filmer, ja då kommer du ändå att älska ”Amelie från Montmartre”. Det är nämligen magin i Jean-Pierre Jeunets fantastiska saga i modern tid.

Filmen om den udda Janos och hans manager Stig Manner är så levande att man stundtals glömmer bort att det faktiskt är en fiktionsfilm. Det är en fin berättelse med både värme och tragik om samhällets udda figurer och deras försök att ta sig fram i tillvaron.

Man är inte alltför bortskämd med eftertänksamma filmer som skildrar samhället ur ett bisarrt och vågat perspektiv. Här har man undvikit de värsta feelbad-fällorna och skapat en obehaglig men fängslande berättelse om en familj avskalad från verkligheten.

För den som älskar serietidningsaction med datoranimerade vampyrer och tuffa rövsparkande präster på motorcykel är ”Priest” definitivt ett kap. Själv önskar jag lite mer traditionsenlig blodsugare och en mindre enformig och envist basröstad hjälte.

En ojämn film bjuder på hela spektret av filmisk skönhet, bra skådespeleri och en intressant historia med så klart även motsatserna. I slutändan blir det överexcentriskt där ambitioner mest känns som komplex och blir en besvikelse till krona på Sang Soos Ims remake av 60-talets thriller med samma namn – ”The Housemaid”.

Roman Polanskis film noir är en rökig deckare med en elegans som få andra thrillers sett. Chockerande scener och spänning utan stopp i över två timmar gör detta till ett måste i samlingen.