Skräckfilmer och seriemördarthrillers kan tillhöra de mest urmjölkade genrer som finns. Trots detta har man – kanske mycket tack vare producenten Guillermo del Toros mäktiga aura – lyckats kombinera de båda i en film som trots övertid och en del plankningar lyckas bygga upp en riktig nagelbitare.

Att en komedi om en misslyckad brudtärna skulle slå ”Baksmällan 2” och andra liknande lättviktare hårt på fingrarna väntade sig ingen. Eller att en komedi med kvinnor i huvudrollerna skulle vara grabbigt vulgär och full av oväntat roliga slapstick och avföringsskämt. Men ”Bridesmaids” bevisar återigen att ”Saturday Night Live”-kvinnor tillhör de roligaste i världen.

Ett kafé, två kaffekoppar och två legender. Det var allt som behövdes för att Michael Manns explosiva thriller skulle växa från intressant till mega. Men tar man bort den scenen finns det ”endast” en habil thriller utan större överraskningar.

Taipei 2011 – En modern amerikansk komedi om konventionella problem i en äkta och smärtsam värld. Philip Seymour Hoffman gör en blygsam men anmärkningsvärt framgångsrikt porträtt av tre olika relationer. Det blir en underhållande, varm och ärlig film om en man med en uppenbar oförmåga att ta itu med några enkla uppgifter av vuxenlivet.

Franska regissören François Ozon gör återigen ett färgstarkt kvinnoporträtt där eviga skönheten Catherine Deneuve gör en hunsad hemmafru på 70-talet som av en slump blir tillfällig chef på makens fabrik – och gör succé! Det är charmigt, roligt och snyggt om än en aning simpelt.

Den franske provokatören och filmskaparen Gaspar Noé är tillbaka med en ny mindfuck i världsklass som utnyttjar filmens alla tillgängliga verktyg för att återskapa en saftig drogtripp. Jag undrar om det är en slump att Lunds Fantastiska Filmfestival planerat in visningen av Gaspar Noés på 420 istället för, låt säga två dagar senare – på Långfredagen.

Den populära filmserien som började med en trevlig barnboksfilmatisering och blev ett maffigt fantasyäventyr i åtta delar avslutas nu med pompa och ståt. Och även som en ganska oinsatt Potter-åskådare blir man effektivt medryckt i den pampiga, härligt mörka finalen.

Harry & co är tillbaka i ett nytt äventyr lite av samma sort som förra. Återigen spännande och underhållande med Spielberg-inspirerade effekter men överdrivna karaktärer och slapstick gör det stundtals till en smått barnslig ”Fem på nya äventyr”.

Den inledande delen av den populära fantasyserien baserad på J.K. Rowlings böcker är ett underhållande och stämningsfullt äventyr med söta barn, förstklassiga skådespelarveteraner, uppfinningsrika effekter och pampig musik.

Glöm provokatörer som Lars von Trier eller Eli Roth. Ska det vara sex och våld så ska det vara som i Kubricks iskalla mästerverk som tog de kryddiga ingredienserna och gjorde en synnerligen salt satir. Både skrämmande, hysteriskt rolig och chockerande intelligent.

Kristin Scott Thomas är trovärdig som alltid i detta lilla – väldigt korta – franska kidnappningsdrama. Hon får sällskap av en intressant filmidé och en duktig, om än väl stilig, motspelare. Slutresultatet griper inte tag så hårt som det borde.

Taipei 2011 – ”London Boulevard” är en kliché av brittisk gangsterfilm med torr brittisk humor och originella karaktärer. Det räcker med ett par minuter för att räkna ut vart filmen kommer att landa. Filmens enda behållning är soundtracket.

Vemodigt om kärlek och relationer i en annorlunda film som närmast kan liknas vid en slags amerikansk ”Amelie från Montmartre” med sin annorlunda stil och melankoliska och ensamma huvudperson.

Money talks, säger man. Och det verkar uppenbart vara fallet när stundtals begåvade Jim Carrey återigen offrar sig för en billig, humorbefriad barnkomedi med slapstick och knäppa djur, i detta fall pingviner.

En ordinär handling vägs upp av en makalös Saoirse Ronan och en hel hög bra skådisar i härliga biroller. Det ihop med stilistiskt finlir gör ”Hanna” till en pulserande upplevelse som i flera scener sätter rekord i coolhet.

En enkel thriller blev något helt annat i händerna på James Cameron. Mänsklig överlevnad i en värld där robotar tagit över tilltalade både sci-fi-fans som filmanalytiker och skapade en av våra första och största anti-hjältar.

Paul Giamatti gör sitt livs roll som den charmiga men samtidigt odrägliga Barney. Berättelsen om honom rymmer många bisarra händelser och fina ögonblick, utan att någonsin bli för mycket. ”Barneys många liv” charmar sin publik med mixen av humor, svart sådan i många fall, och allvar.